Queen är som bekant inget band som jag aldrig begripit mig på. Och om sanningen ska fram, kommer det aldrig finnas en dag då jag handlar en skiva med den gruppen. Det är egentligen tämligen befängt hur jag ägnar morgonen åt tankar kring bandet. Eller bandet, ska jag väl inte säga, det handlar mest om tankar om deras kända melodi, Bohemian Rhapsody (som anses av många som bandets bästa). En vän berättade nyligen för mig vad Bohemian Rhapsody egentligen berättar för historia. Det är en uppgörelse eller en Freddie Mercury som inte gör längre skillnad på sitt scen och artist persona och sitt "riktiga jag", sitt privata jag.
Han gör i sången "slut" med sin heterosexuella fasad och "kommer ut ur garderoben". Det är en smärtsam bekännelse i nästan brevform, riktad /skrivet till sin mor.
 

Michael Stipe i REM har även skrivit flera sånger om sin homosexualitet. Nightswimming från albumet Automatic for the people (1992) är både gripande och djupt vacker. Även Find the river från samma skiva skulle kunna läsas in i liknande anda. Har du inte hört på REM på länge? Då tål det verkar och lyssna på ovanstående spår....TA

The Pogues
Peace and love (1989)

När irländarna i Pogues ska spela in sitt fjärde album Peace and love har frontfiguren och låtskrivaren Shane McGowan hamnat i ett svårare drog och alkoholmissbruk. Hans destruktiva beteendet har börjat färga av sig på hans musik och kreativa skapande.
Detta gör att McGowans bandkompisar får bidra med låtskrivande i större grad än tidigare. Och det görs med blandad framgång. Jem Finers Tombstone förtjänas och lyftas fram,  Philip Chevron lyckas bäst och hans Lorelei är en låt-skatt som får Pogues och förvandlas för några minuter till ett renodlat popband. En skadeskjuten McGowan har dock dem finaste stunderna på albumet, Misty Morning , Albert bridge och White city är omistliga och där påminns varför vi en gång föll för gruppen.
Men det är väl knappast någon större överraskning att även denna skiva fylls av ojämnt låt-materiel. Här finns sånger man helst gärna hade sluppit sig höra ( Gartlonely rats, Cotton fields, Blue heaven till exempel).
När  Shane McGowan sjunger i USA "I found love a love / she gave me dreams / she left me drunk/ In New Orleans / So cold and lonely / so all alone / I wished my heart was made of stone , händer någonting i mig. Det hettar till. Temperaturen höjs en smula. Men det må vara i stunden. Det må vara i några futtiga sekunder eller i några få ögonblick. Och jag undrar är det här början på slutet för Pogues? TA

Betyg: 2/5

The Pogues
If I Should Fall From Grace With God (1988)


Tredje skivan anses av vissa som deras allra bästa. Det lär tvista om den saken i all oändlighet. Något som dock är säkert är att If I should... är deras mest kommersiellt framgångsrika album i karriären.

Med producenten Steve Lillywhite (som var på den här tiden gift med Kirsty McColl) har The Pogues förfinat och förädlat sitt sound och fortsatt i liknande spår som i föregångaren Rum, Sodomy & the Lash. Det blir dock en smula bisarrt och egendomligt när man hör en skiva (som jag aldrig har hört förut) med mega-hiten Fairytale of New York, som idag är ansedd som en självklar jullåt när traditionen skall firas. Duetten med Kirsty McColl är ju fortfarande slående vacker, trots alla dessa år, och trots alla dessa spelningar på inte minst radion. Och till en början känns det som det är Fairytale som är den enda propra och självklara låten på plattan.

Irländarnas ösiga och mer fartfyllda stunder kräver sin tid och framförallt lyssnarens humör (Fiesta och South Australia, Bottle of Smoke till exempel).

Efter tre album med The Pogues lär man sig flera saker; bandets skivor är och kommer alltid vara alltför långa och ojämna, det är dock ett band som vinner i längden och jag förstår nu mer varför Hästpojken döpte till exempel en av sina tidiga singlar till just Shane McGowan. Sångarens texter är ofta högst mänskliga och fångar en slags underifrån perspektiv. Vi slår oss uppåt - från marken.

Skivan är präglad av tiden i Spanien, där Shane McGowan vistades under inspelningen av filmen Straight to hell (1986). Den spanska influenserna märks i spår som Fiesta och inte minst i energiska titelspåret som sägs hylla krigsoffren från Spanska inbördeskriget.
Lullaby of London är en majestätisk folkvisa förstorad i Broadway format och är The Pogues när dem är som vassast.
Bästa spåret heter Thousands are Sailing och handlar om Den Amerikanska Drömmen. Texten kanske inte är så märkvärdig, men hör hur bandet låter ypperlig som en orkester och det utmynnar i pop-folk med vassa taggar i form av Shanes punkiga sång. Det här kan vara bandets största triumf någonsin. TA

Betyg; 4


I mitt tycke är If I Should Fall From Grace Witth God Pogues bästa skiva. Men inte deras bästa skivsläpp. Här behövs en kort parentes. (Mellan Rum Sodomy & The Lash och If I Should Fall From Grace With God släppte de EP:n Poguetry In Motion, en utav de bästa EP:s som släppts överhuvudtaget. EP:n, producerad av Costello som den är, har mer gemensamt med Rum, Sodomy men fungerar ändå som en brygga över till If I Should Fall... Costello fick sparken efter studiosessionerna om jag minns rätt. Låtar som Body of an American och framför allt Rainy Night in Soho tillhör det absolut mest briljanta McGowan & Co. lyckades få ur sig.)

If I Should Fall From Grace With God spretar, på ett positivt sätt, mer än något som Pogues gjort tidigare. Influenserna från Spanien och en viss mognad i tematik och attityd lyser igenom och gör skivan till den jag allra helst återkommer till.

Favoritspåret på skivan för min del har alltid varit Streets of Sorrow/Birmingham Six som tyvärr är lika aktuell idag som då den skrevs. Låten handlar om upptrappningarna av våldet i Nordirland på denna tid, för att sedan övergå till en McGowansk apologi över de som oskyldigt dömdes för bombdådet i Birmingham. Parallellerna till senaste tidens ökade våld i Europa och staternas, inte minst Sverige och SÄPO, pajasartade försök att skydda sin invånare genom en jakt efter syndabockar med total brist på rättssäkerhet är skrämmande. Pogues - ständigt aktuella.
MF

Betyg: 4

Lisa ger TV4s Så mycket bättre nytändning!

Så mycket bättre i TV4 har ryckt upp sig jämfört med fjolårets , som gick lite på tomgång. En av anledningarna till programmets "nytändning" är Lisa Nilsson. Sångerskan minns jag debuterade i schlagerfestivalen, tror det var 1989, och gjorde väl kanske inte några bestående intryck då.

1992 däremot hamnade samarbetet med Mauro Scocco i god jord, milt uttryckt. Hon fick ju ett större genombrott med hitsen Varje gång jag ser dig och Himlen runt hörnet. Melodier som jag idag värdesätter högt, och länge har jag väl sett det bara som något av Scoccos bättre stunder. Men vad vore dessa melodier utan Lisa Nilsson skön-sjungade sång?

Hon är kanske landets främsta sångerska , efter Helen Sjöholm, om du frågar undertecknad. Ärligt talat har jag haft ganska dålig koll på Lisa Nilsson på senare tid. Men om jag förstått saken rätt har hon gjort lite olika saker, och tagit paus från musiken och agerat på teater och i musikaler och liknande. Och livet har väl även kommit emellan, som för oss allra flesta.

Men nåväl, i Så mycket bättre har hon hittills gjort glänsande tolkningar av Niklas Strömstedts utsökta ballad Vart du än går och nu senast (7/11) fick hon inte bara Jenny Berggren och gråta, utan även undertecknad. Tårarna lät sig inte vänta när hon framförde Ace of base världs-hit The Sign i den egen skrivna texten, När Kärleken tar slut. Hon förvandlade Ace of base ungdomliga glad-pop till en bedårande fiolpräglad lägereld-sång. Insiktsfull, erfaren och kreativt underskön.  
Kan Lisa Nilsson göra country? Hon är ju självskriven som soul-sångerska och tänk er Aretha Franklin, den typen av soul. Men jag misstänker att det finns mer och hämta ur Lisa Nilsson. Det känns som hon nu befinner sig på toppen av karriären. Hon känns så säker och så trygg , och hon är en av få artister som skulle kunna ge ut covers resterande del av karriären. Nilsson har nämligen den unika förmågan att "förnya" låtarna och få oss "återupptäcka dem" och beröras på nytt och faktiskt känna sångerna djupare än förut. Tack Lisa! Du gör musiken så mycket bättre!
TA

Jamie XX har gjort en av årets mest spännande skivor, i och med solodebuten In colour. Det är en skiva där han utforskar klubbmusiken som kom fram i början av 90-talet. Det får en och tänka på Primal Screams Screamdelica (1991) till exempel. Och ta bara albumets första singeln Louder places, dess inledande textrader är fina och begåvade i sin enkelhet:
I go to loud places 
To seach for someone
To be quiet with  

Han spelade i Stockholm (på Münchenbryggeriet) i veckan (3/11), eller spelade , tja, enligt recensioner lär han mest bläddrat i en skivback och agerat medveten och fokuserad DJ. Det lär ha varit en stor besvikelse, när Jamie XX gästade Stockholm utan eget band och utan och framföra sitt unika album In Colour. Stefan Thungren skriver i Svds anmälan (5/11 2015): ...."Precis den akademiskt arkeologiska utgrävning av brittisk klubbkultur som har blivit hans nisch. Där finns egentligen inget att klaga på ,men introvert dj som bläddrar febrilt i vinylback är inte vad publiken har kommit för och se en tidig tisdagskväll"....

http://www.svd.se/jamie-xx-framstar-som-introvert-dj

För en gång skull känner jag mig ganska nöjd att jag missat en spelning. Jag vet ärligt talat inte om jag hade fixat en sådan liknande besvikelse. För jag ska väl erkänna att tanken har funnits att se honom, ja , jag har till och med jagat biljetter, men varit försent ute och på så sätt blivit utan biljetter till hans spelning. Men det fanns tydligen en mening med det.

Någon gång får vi återkomma till konserter vi sett genom åren (Ryan Adams, Bob Dylan, Bear quartet m fl) som varit besvikelser. Vad handlar då besvikelserna om? För höga och orimliga förväntningar? Att vi inte grejar artister/band som bryter mot normer och kör sitt "race"? Kontrollbehov? Som sagt, vi hoppas återkomma med detta intressanta ämne, inom en inte alltför lång framtid. TA

SVTs Poplåtens historia (avsnitt 1 från 2/11) om hur Joan Osbournes mega-hit One of us från 1996 kom till var som redan flera påpekat, alldeles utomordentligt utmärkt.
Det lustiga är att jag har under en längre tid haft The Hooters i åtanke. Och det visade sig att gruppens sångare/gitarrist, Eric Bazillian skrev just One of us.
Och själva låten kom ju till av ren slump.

Bazillians svenska flickvän Sara ville att han visade henne hur han spelade in musik. Och han  spelade mest "på kul" några riff. Men Sara nöjde sig inte. Hon ville att han skulle lägga på sång också. Och Bazillian blev först lite irriterad, för han tyckte inte att hans flickvän hade någon förståelse för "processen". Men sen fick han Crash test dummmies hit Mmm mmm mmm mmm i huvudet och "stal" textraden "If god had a name" och började spela in.....

Joan Osbourne hamnade på omslaget till Rolling stone och fick en världshit i form av One of us. På Grammy galan förlorade hon dock mot Alanis Morrisette.

The Hooters var ett band som jag först upptäckte genom serien Miami Vice. I seriens sista säsong (1990) fanns deras låt Satellite med , och jag rycktes med. Det är fortfarande en ganska unik sång , folkmusik i arena-rockformat och syntarna förblindar mig fortfarande. Introt är verkligen slående och redan där visar bandet att dem har något eget , ett sound som inga andra har. I några år var jag ganska nedsjunken i bandet, och en hits-samling (från 1992) spelade jag åtskilliga gånger. Och jag minns nu när jag lyssnar på den igen, att jag hade precis då som nu svårt och faktiskt välja ut en enda låt som favorit. And we danced är makalös. Melodin och refrängen och versen som bara tar över , det är som Philadelphia-gruppen lyssnat på Springsteens 70-tal, Replacements I´ll be you och Van Halen Jump samtidigt. Deras popiga folkmusik är mindre punkig och mer lättsmält och bredare och på så sätt ordagrant "folklig". De gör musik som skänker glädje, och får stora massor och rusa till konserter och älska deras musik. Här finns fantastisk tajming i allt och ta bara en låt som Brother , dont you walk away. Den är ju skriven för dem allra stora arenorna. Allsång, minst sagt.

Ibland låter ju The Hooters inte helt obesläktade med Bryan Adams. Men givetvis har bandet ett annat register, och annan ingång kreativt än kanadensaren. Däremot tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att Adams och gruppen aldrig samarbetat.

Bandet försvann i mitt liv när grungen kom in, i slutet av 1993. Det året hade dock bandet en mindre hit , en duett med Cyndi Lauper, Boys will be boys. Men nu vägde deras musik alltför lätt i min värld. Och vad var deras Johnny B jämfört med säg Pearl Jams Jeremy? Ingenting.

Och åren passerade och det är på senare år som dem har hälsat på i ens minne , när deras 500 miles spelas på radion. Det är onekligen The Hooters  största hit under karriären. Men ack så otroligt sönder-spelad.

Måste erkänna att jag har sett lite ner på The Hooters i vuxen ålder. Har till och börja med haft en del problem med namnet. Och det har jag väl fortfarande. Men man kan inte få allt. Och man kan inte haka upp sig på "småsaker", då blir livet outhärdligt till slut.

Hade även en period då jag var rätt övertygad om att The Hooters gjorde musik för folk som inte brydde särskilt mycket om musik. Det är en slags paradox, musik för  musikointresserade. Men ju mer jag försöker skriva om detta fenomen, inser jag att det är ju omöjligt. Det någonstans meningslösa fantasier och tankar. Och det är en grov och barnslig generalisering.

Människor kan gilla musik på olika sätt. Och så enkelt kan det vara. Det finns inga rätt eller fel. Eller normer hur något borde vara. Det finns inget som säger att skivnördens kärlek är större än säg hästtjejens som gillar sångerna men inte bryr sig om vem som sjunger. Men hon sjunger gärna låten (Karla with a K) på vägen till stallet. Och hon uppfylls av en större känsla av den sången (Karla with a k). Och det är det som betyder någonting, och det är essensen av musikskapande. Och vi kan sätta punkt där.
TA

Nästan Rött

Vad jag förstår så är det en rad artister i England som aldrig kommer få respekt. Det handlar om artister/band som förknippas starkt med 80-talet och tiden före Creation och brit-popen. De står för hitsen som spelades på radiokanaler och som flera ansåg var "tråkig" och "slentrian".
Phil Collins, Paul Young och Simply red är akter som räknas in här. Och frågar du mig är alla tre ganska underskattade.

Simply red som varit ledda i alla år av Mick Hucknall har haft stora framgångar, men alltid blivit nedgjorda både av kritiker och av andra musiker. När man läser vissa uttalanden eller liknande mot just Hucknall , känns det som vilken mobbning som helst. Det märkliga i sammanhanget är ju vad Simply red kanske står för och vad de uppfattas stå för av andra.
När jag letar förklaringar till varför bandet blivit nedgjorda i så många år, hittar jag ingenting som får mig övertygad. Men kanske har det med och göra , eller kanske finns en liten förklaring i bandets bildande som sker i slutet av 70-talet och under punk-vågen som sker i Storbritannien. Och postpunken som följer, Simply Red var ju dess anti-tes, de lyssnade på blue eyed soul och i deras musik fanns knappast någon vrede eller hat mot samhället.
Liksom andra band från 80-talet som t ex Spandau Ballet så förknippades dem med det nyliberala 80-talet med axelvaddar, privatiseringar och yuppiens framfart i både samhället och i populärkulturen. Brett Eastin Ellis romanfigur Patrick Bateman skulle mycket väl kunna lyssna på bandet. Och en av Simply Reds låtar heter också Money too tight to mention , och kanske hade en sådan titel , lite ironiskt då, inte klang med gamla punk-ideal....

När jag läser om bandet på all music.com lär jag mig att Simply red samarbetade bland annat med legendariska Lamont Dozier under deras andra album som kom 1987. Och även om samarbetet inte riktigt uppskattades av omvärlden ,så ser jag ändå Simply red, som ett band väl förankrat med soul-historien och även om de inte kanske samlar på vinylsinglar , så gör dem ingen hemlighet att de älskar stora soul-hits från förr. Och vore det inte för Simply reds If you don´t know me by now , hade jag nog inte känt till Harold Melvin and the blue notes.
 

Jag älskade nämligen deras cover av Harald Melvins If you don´t know me by now (1972) , en sommarplåga, en gigantisk Sommartoppen etta från 1989, helt klart i samma klass som Bangeles Eternal flame.
Den lilla pojken i mig blev "bananas" eller besatt av If you don´t know me by now. Minns hur jag och min familj var på bilsemester och stannade tillfälligt i Östersund.

Vi hälsade där på några vänner till min mor. All min vakna tid handlade bara om en sak. Hur skulle jag kunna få höra If you don´t know me by now igen? Jag ville ju ha skivan. Men inga bensinmackar i omnejd hade den kassetten. Som jag kunde se var det mest dansbandstoppen och kanske lite hårdrock som prydde diskarna. Hur skulle jag då få tag i Simply red? Hur skulle jag få höra If you don´t know me by now igen?

Så en kväll, hände det.
Vi stannade kvar hos min mors vänner. I deras villa var radion ofta på. Och så vid middagsbordet hör jag Simply red från radion. Och jag blir ju alldeles till mig. Och jag jublar av glädje och ber H (mannen i hushållet) om hjälp. Kan han möjligtvis spela in låten från radion?  Och visst, och det är ju bråttom. Och H kastar sig mot stereon och sätter in en kassett och trycker på rec och play knappen. Och kassettens hjul rullar....
Och den glädjen, den lättnaden , den förnöjelsen. Den är svårslagen. Jag vet inte vad man kan jämföra den med. Man jagar någonting, eller letar i alla oändlighet efter någonting, och plötsligt finner du det eller du lyckas erövra det som du drömt om.
Det kanske var så här Columbus och Vasca Da Gama kände.....
"Äntligen".

Idag är If you don´t know me by now en låt i mängden. Jag kan inte riktigt höra det jag hörde 1989. Visst, det är en bra låt, en skicklig hit. Men Simply red har betydligt starkare kort än så. Manchester-bandets USA-etta Holding back the years är antagligen deras finaste stund. Det där melankoliska är han bra på Mick Hucknall och få fram, och det finns ju även influenser från jazz och soul i musiken.    Och sen namnet då? Röd-håriga Hucknall kallades tydligen för "Red" och på den vägen är det....
TA

Latin Kings - för alltid i mitt hjärta

Det är över 20 år sedan som Latin Kings förändrade svensk musikklimat med deras debutalbum Välkommen till förorten (1994). Den har betytt och betyder fortfarande mycket för svensk hip hop. Jag ska väl inte sticka unders stolen med att jag är ingen större anhängare av genren. Har aldrig haft någon djupare hip hop period i mitt liv.

Men 1994 , var jag torsk på Latin kings. Singeln Snubben liknande ingenting jag hade hört förut. Och efterföljande singel Kompisar från förr med Daddy Boastin´ som gästsångare fick mig och må bra och le. Och albumet Välkommen till förorten var livfullt, kreativt, sexigt och kaxigt. Här fanns också en bredd , en musikinsyn och en jävlar anamma. Och här fanns en samtidsskildring , en uppriktig, skitig skildring som fortfarande är svårslagen av ett sprucket Sverige, ett land med klyftor mellan folk och rasism. Men i Latin kings värld fanns också humor, ett finurligt språk och kärlek. Det är en modern klassiker och hör hemma bland dem främsta albumen som spelats in i det här landet - någonsin. De är dej jag vill ha är en omistlig kärleksballad fylld av ungdomlig hunger och Dogges lekspex med språket. Jag tar sönder dig är en hård , skoningslös melodi mot alla rasister. Halva inne är rena rama Orup pastischen och Fint väder har väl många ett förhållande till. ungefär som flera har med Peps Perssons O´boy.

Det är ett myller av kreativitet som får utlopp på albumet Välkommen till förorten. Och det osannolika är här sannolikt: ett svenskt debutalbum som borrar sig  så snabbt och så direkt ända in i hjärtat och lever där för obestämd tid.
Jag skriver detta efter att jag har sett Dogge i en butik i Skärholmens centrum. Han var där och handlade med sin lille son. Han stod där och försökte få sonen och bestämma sig och välja en leksak och inte tio. Det var nog lättare sagt än gjort.
Jag hann inte tänka särskilt mycket, utan jag gick fram till honom och hälsade och tackade honom för "Latin kings skivan" , och jag tror jag syftade just på Välkommen till förorten. Artisten sken upp och tackade. Och när han vände sig om för och hjälpa sin son, fick jag ur mig : Du är en hjälte. Han hörde nog inte vad jag sa. Och jag gick därifrån. Blev nog själv lite förvånad över vad jag sa. Det kom ju bara ur munnen, hann inte ens tänka. Det bara kom ur mig, för jag behövde säga det.
Jag tog trapporna upp till övervåningen och gick mot kassan. Och när jag betalat och gick mot utgången kom han emot mig. Han log och sa "ta hand om dig mannen" och klappade mig på axeln. Stort.
Och detta möte gjorde min dag, min kväll vacker och gav mig hopp om livet. Om världen.
TA

The Pogues  Rum, Sodomy & the lash (1985)


Andra albumet från Shane McGowans manskap är producerad av inte mindre än självaste Elvis Costello. Titeln är tagen från Winston Churchill beskrivning av brittiska flottan (ungefär , slarvigt översatt till svenska blir titeln: "Rom, sodomi och piska"). Skivan präglas av nye gitarristen Philip Chevron, handplockad från Dublin´s The Radiators, han ersätter Jem Finer (som sägs ha slutat för att han ville ägna mer tid med sina barn).

I Jesse James viner skottsalvor och kulor och kanske var den här hyllningen till western-legenden, inträdesbiljetten för Shane MacGowans till filmens värld, och en roll i Alex Cox  kultrulle Straight to hell (1987). Bonusspåret A Pistol for Paddy Garcia sänker inte heller aktierna, om man säger så ... det är som Ennio morricones ledmotiv från Clintans spaghetti westerns har "kidnappats" för öldrickande nere på den irländska puben, en blaskig och våt kväll....minst sagt...

Sally MacLennane blir skivans första singel och blir gruppens hittills största kommersiella framgång, då den hamnar på 51:e plats på Englands-listan. Pop-svängiga  London girl släpps senare på en EP (Poguetry in motion) tillsammans med storslagna balladen Rainy night in Soho. London girl blir också populär och slutar på en 28:e plats på Englands listan , i mars , 1986.

The old main drag berättar historien från Londons red light district, och om hur en ung berättare, nykommen till staden hamnar i trubbel. Han får stryk av polisen, och blir torsk på smärtstillande piller.  A pair of brown eyes är tydligen en av gruppens favoritlåtar, medlemmarna blev bländade av McGowans gripande text och vackra melodi. I sången skildras en vision av Helvetet utifrån två olika berättare. Å ena sidan en ålderslös krigsveteran, vilken är obenägen att avlägsnas från blodiga krigsminnen och å andra sidan tänker en ung man på sin avlägsna  kärlek och fruktar att hans   dryckeskompanjon lägger sig tidigare än honom .

Bandet gör också en country-doftande tolkning  på Ewan McColls (Kirsty McColls pappa) Dirty old town. Det sägs att McColl Senior var missnöjd med covern. Detta lämnar mig en smula oförstående, sången/tolkningen känns ju nämligen väldigt förankrad med tradition och historia. Smaken är som baken, helt enkelt....

And the band played waltzing Matilda var avslutningen på originalskivan och inte på den remaster version som jag lyssnat på. Det är en episk anti-krigssång, uppkommen av en skotsk-australiensisk låtskrivare vid namn Eric Bogle och var inspirerad av slaget vid Gallipoli. Sången fick ny betydelse då Pogues spelade in den, under efterdyningarna av Thatchers Falklandskrig.

Rum, sodomy & the lash är ett litet steg framåt för gruppen, det känns som en mer distinkt produktion än debuten. Och kanske är det Costellos förtjänst, men här finns en variation och lite luftigare ljudbild , och det är direkt njutbart med sång från basisten Cait O´Riordon (som skulle gifta sig med just denne Costello och försvinna från gruppen, när det kallades för USA-turné) på eminenta hymnen I´m man you don´t meet everyday  och topparna är flera och större här än jämfört med debutskivan.

Och den punkiga attityden (med vissa undantag, t ex den urfåniga The gentlemen soldier och instrumentala Wild cats of Kilkenny) är mindre framträdande, vi hör en mer sammansvetsat band och skickligare och säkrare i både utförande, framförande och i låt-snickeriet. På remaster utgåvan förekommer sex bonusspår. Och det egendomliga , men det skvallrar väl om ett band som närmare sig stora höjder , konstnärligt. London girl och Rainy night in Soho är bland bonusspåren, som är musik man kan dö för....  Men intrycket är ändå att skivan är en smula för lång, och med vissa justeringar och vissa sångbyten, från bonus till ordinarie spår , då hade Rum, sodomy & lash fått ännu högre betyg. KÄLLA: Gavin Martin text i konvolutet till samlingsskivan The pogues, the very best of (2001).

Mitt betyg: 4

TA


"Pogues körde sin svettiga tjofaderittanpunk inför en handfull oförstående stockholmare", hette det i Dagens Nyheter när Pogues spelade i Sverige i samband med släppet av Rum, Sodomy and the Lash. Jag vet inte riktigt vad det är, "tjofaderittanpunk" och "oförstående stockholmare" förmodligen, men citatet får mig att att fnissa till varje gång jag läser det. Och det säger förstås ingenting om plattan som de var där och turnerade med.

Rum, Sodomy and the Lash skiner av självförtroende. Allt som var bra och lovande med debuten har nu fått blomstra. Om man skulle sammanfatta känslan som plattan fortfarande ger mig är just ordet självförtroende det som alltid poppar upp i min skalle. Egentligen är inga detaljer fantastiskt mycket bättre här än på debuten, några bättre egenkomponerade låtar kanske, utan allt handlar om ego. Ego, ego, ego, i dess mest positiva bemärkelse.

Min favoritlåt på plattan är öppningsspåret The sick bed of Cuchulainn. Som en anonym musikkritiker uttryckte det så bra: "This is written as a defiant death bed rant from an exile returned to Ireland. He is recalling demons and drunken rampages that have marked his life." Modern mytologi, eller livet med stort L.

Mitt betyg: 4

MF

Premiär för Skivcirkeln!

Idag inleder vi en ny utformning av bloggen. Det mesta kommer vara sig likt. Det kommer dock tillkomma en "skivcirkel", skulle man kunna säga. Thomas och Martin kommer dissekera/fördjupa sig i diverse band/artister och beta av varje skiva i deras katalog. Det innebär i praktiken att vi båda kommer skriva om en och samma skiva och utnämna betyg. Betygskalan är följande:
5 =mästerligt 4=mycket bra 3=bra 2=godkänd 1=dålig. Först ut blir irländarna i The Pogues.

Bandets första album heter Red Roses for Me (1984)

Allmusic.com tycker jag fångar essensen av ett band som The Pogues, "de gör irländsk folkmusik med punkig attityd och självförtroende". Jag ska väl erkänna att jag har knappt hört det här bandet mer än deras jullåt med Kirsty McColl. Debutskivan Red Roses for Me är enkel i sin produktion och till en början ger den kanske inte några större kickar. Men det är som med mycket här i livet, man behöver ge saker viss tid, ompröva, omvärdera och se över. Red Roses for Me växer och vid skrivande stund känns det som låtar som singeln Dark Streets of London kommer bli livsviktiga. 

Nackdelen med Pogues handlar nog inte om dem i sig eller skivan i sig, det är mer min oerfarenhet kring dess musik. Ljudbilden blir ofta för mig som en jättekoloss där det blir svårt och orientera sig i. Var börjar det och var slutar det? 

Allt flyter ihop, och det blir lite som när jag brukar lyssna på jazz. För ett otränat öra kan musiken låta likadan. Du hör inte nyanserna. Men i spår som Dark Streets of London, Kitty och The Auld Triangle, hajar jag till. Och liksom amerikanska bluegrass-skivor pendlar bandet mellan instrumentala stycken där musikerna verkligen får skina och sånger med Shane McGowans riviga och nästan aggressiva framtoning. 

Han är ju en profil och en älskvärd sådan. En slags Johnny Rotten typ utan tuppkam, och en Rotten som föder upp lamm, röker pipa och ser varje kväll fåren samlas vid grinden, och  han för dem samman, och tar hem dem, ger dem skydd innan kylan biter alltför hårt.... 

Läser på Allmusic.com hur McGowan spelade först i ett punkband, inspirerad av The Clash. Sedan började det som slutligen skulle bli The Pogues. Han träffar Spider Stacy som spelade flöjt. De träffades tydligen på tunnelbanan. De började göra musik tillsammans och det dröjde inte länge förrän, gitarristen Nip Jim Fearnley slöt upp. Trion kallade sig för Pogue Mahone, vilket är gaeliska och kan tolkas som "kyss mig i arslet". Trion spelade på pubar och gator i London. Och plus Jem Finer på banjo, Andrew David Ranken på trummor med basisten Cait O'Riordan blev bandet nu komplett och den sextet som många tagit till sitt hjärta. Nu började man spela McGowans egna låtar, han var bandledaren, onekligen och flera menar att han var också en av de stora anledningarna till bandets upplyftande gloria. Bandet var politiskt radikalt och  förmedlade en slags liberal arbetarklass, där McGowans vilda, mörka romantiska sida både blev dess uppgång och fall. Källa: http://www.allmusic.com/artist/the-pogues-mn0000489876/biography.

Mitt betyg: 3

 TA

Att recensera en debutplatta av ett band som man är hyffsat bekant med ställer en inför ett dilemma. Ska man försöka, kan man ens, bortse från det man vet om och hört av bandet senare i deras karriär. Skulle jag recensera Red Roses for Me i ett vakuum, utan att veta vad som komma skulle, hade jag nog varit mer förlåtande mot skivan. Säg så här, hade Red Roses for Me varit det enda Pogues någonsin släppte hade jag tyckt att det var en riktigt bra folkrock-skiva med ett unikt sound. En skiva jag förmodligen lyssnat på betydligt fler gånger än vad jag nu gjort.

Nu känns Red Roses for Me mest som ett typiskt debutalbum, de trevar efter en identitet, letar bland referenser och försöker skriva låtar som tar avstamp från deras idoler. Mängden av covers på plattan får mig att tänka på Bob Dylans debut, en massa covers och några enstaka egenskrivna låtar där artisten tar ett första steg på den resa som komma skall.

Men debuten sätter två saker som för mig för alltid kommer att vara styrkan med Pogues. Dels deras tematik med tragiskt utanförskap och kamp, dels deras kanske största tillgång sångaren Shane McGowan, i mina ögon en av de mest uppfriskande och unika förmågorna i en bransch fylld av förpackad dekadens som ingen över femton kan ta på riktigt allvar. Shane McGowan ÄR rock'n'roll.

Starkaste spåret på skivan, som också skulle följa med dem i hela deras karriär som en slags signaturmelodi, är Streams of Whiskey. En låt som är avskalad några som helst försök till djupsinnigheter och istället direkt adresserar pudelns kärna, flykten:

When the world is too dark

And I need the light inside of me

I'll walk into a bar

And drink fifteen pints of beer

The Pogues må vara ett väldigt politiskt band, men det går över mitt huvud. För mig är de ett av de bästa festbanden någonsin: dekadens och den fruktlösa jakten efter en mening i det här som vi kallar livet.

Mitt betyg: 3

MF

Det börjar likna alltmer en nostalgisk  hårdrocks-blogg detta!
Nåväl.
Bon Jovi var mina idoler som barn.
Dyrkade dem över allt annat i flera år. Rummet pryddes med planscher på en flinande Jon Bon Jovi som gärna visade upp tatueringar och sin bringa.

Min far tyckte att han var en tönt och liknade honom med valfri inhemsk dansbandssångare. Typ Christer Sjögren eller Stefan Borsch.
Och jag tror jag förstår i dag i vuxen ålder , vad far min, menade. Dålig smak. Och det där smöriga
bilsäljare leendet. Och jag måste faktiskt erkänna, att min far hade rätt....
Och säga vad man vill, har det inte brustit i försäljningen, om man säger så....

Allt började med att jag fick en hälsning från min syssling i Arvika, våren 1986. Förutom ett trevligt handskrivet brev om livet i Värmland skänkte han mig en blandkassett med Eurythmics, Bryan Adams och Bon Jovis Livin´on a prayer.
Den låten blev jag så förtjust i.

Och min dyrkan kunde nu bara växa - och som den växte. Det blev och möblera om pojkrummet. Det blev och beställa t-tröjor och skivor från England. Jag sprang verkligen ner till Helenelunds centrum och på den tiden fanns det ett postkontor där med kassaservice. Och där stod man i kön och väntade på sin tur. Och så blev det ens tur och man mötte en äldre dam bakom luckan och man gav henne avin, och i den avin låg allt som betydde något: drömmar, längtan och förhoppningar och föreställningar om den stora världen. Rockvärlden. Bon Jovi.
Och så hämtade hon ett paket, med bandets debutskiva. Den var en besvikelse, singeln och hiten Runaway var väl den låt som satte sig mest.  Och än idag, får jag väl säga att Runaway faktiskt står sig tämligen väl, således i Bon Jovis katalog och mått mätt.

Andra skivan minns jag knappt. Fahrenheit någonting. Antagligen var den ganska profillös och dränkt med gitarrsolon och tidstypisk produktion.

Tredje skivan skulle dock förändra allting, Det var nämligen Slipprey when wet (1984) och som blev bandets största framgång hittills, med stora hits som Livin´on a prayer , Wanted dead or alive och You give love a bad name.  Idag är ju dessa standards när det gäller karokee, som pausmusik i diverse idrottssammanhang och inte sällan förekommande på Finlandskryssningar.

Bon Jovi blev symbiotisk med pudel-rocken, powerballader och en slags hårdrock som var pop med dess syntar och väldigt gitarrbaserad, som följde 70-talets rocktradition. Musikaliskt ganska fyrkantigt men som gjord för arenor med brölande och festande ungdomar.

Jag såg mest upp till David Bryan, som spelad keyboard i gruppen. Beundrade väl hans hår mest och tyckte väl att han verkade vara den mest sympatiske och snälle i bandet. Han höll låg profil och höll sig mest i bakgrunden.

Uppföljaren blev New Jersey (1988), nu kan bandet kalla sig nästan för världens största grupp.  De turnerar febrilt och deltar i t ex Moscow of Rock och deras videos som Lay your hands on me, skvallrar om ett band som har nått zenit. Det har makalösa liveshower med ljus , fyrverkerier, effekter och dyra och påkostade inhägnader. Det är kanske inte på Kiss nivå, men inte långt ifrån. Det är show. Det är industri. Det är galet.

Men som den pojke jag var då, såg jag inte detta. Jag gillade New Jersey skivan väldigt mycket. Bara omslaget till skivan/kassetten väckte hjärtslag. Och låtar som jag föll för, hette på den tiden, Born to be my baby (som jag långt senare upptäckte, har en del gemensamt med Springsteens The River) och Stick to your guns.

Och ja, vapenreferenser och västernromantik, sångaren Jon Bon Jovi gjorde sedan en kortare soloutflykt. Och som redan då filmentusiast, kittlade det lite extra , när det blev klart att hårfagre Jon skulle göra musiken till Young guns 2 (1990). Det blev ett album som jag spelade nästan sönder, stora hiten blev Blaze of glory, som snurrade på MTV en del, och även andra singeln Miracle gick hem i stugorna.

Intresset för gruppen höll i sig fram till Keep the faith skivan (1992). Det var ingen dålig skiva på något sätt, tvärtom , gruppen var inspirerade av U2s Achtung baby, och delade väl likande personliga erfarenheter med skilsmässor osv. De var nu mera ambitiösa än förut, ville  utmana sig musikaliskt. Och det hörde man, det var inte längre uppenbara hits, men paradoxalt nog, fick de kanske karriärens största singelframgång i och med balladen och listettan, Bed of roses.

Jag gillade mest melodier som Into your arms, titelspåret, och den starka öppningen i I believe....
Men något var inte som förr. i mig och i min relation till bandet. Minns hur jag såg en intervju med sångaren av Anders Lundin i teve.  Och där satt han, idolen, i en halvlångt hår, i ny frisyr. Och han framstod som ganska larvig, tyckte jag, ovanligt självupptagen och skrattade och var så "american".... allt han sa började och slutade med "you know"....
Nu blåste vindarna annorlunda. Det var 90-tal, grungen hade slagit stort och pudelrocken garvade man åt, och i vissa fall, nästan fnyste och skämdes över.
Och jag drogs ju med i det där....
Tänk om det man hade trott på, var fel? Tänk om Bon Jovi bara var larv, trams? slöseri med tid?
Och när väl dessa frågor påbörjats, fanns ingen återvändo....

En kompis köpte Bon Jovis skiva These days (1995) och jag garvade i smyg. Det var ju så otroligt "ute" med Bon Jovi. Och så fel det bara kunde bli. Under den här tiden var jag helt inne på brit pop och i huvudsak indie pop/rock....

Och bandet har ju fortsatt, och för ovanlighetens skull lyckats få till hits även på senare dagar, som Dennis Pop producerade It´s my life.
Men för varje skiva eller år som gått, har jag bara blivit mer övertygad om hur min far hade rätt. Jon Bon Jovi är en tönt. Lika ball som, tja, Tore Skogman.
Och bandets musik har inte varit något värt för mig, alls....
Min kärlek har varit som en bortblåst vind. Och inte ens tankar kring hur jag kände eller tänkte från min barndom får jag tag i , igen....
Trodde jag...

Härom året visade SVT en lysande dokumentär, When we were beautiful (2009), om bandet. Den skildrade bråken mellan medlemmarna och vissa av medlemmarnas missbruksproblem. Den visade också affärsmannen , divan och ledaren Jon Bon Jovi. Han skröt nästan om hur han gav allt till publiken och hur han gav dem en upplevelse, en gåva, en resa. Han var den stora profeten, enligt honom själv. Här framkom en ganska entydig kritisk bild av min forne idol, en vuxen man som visserligen klippt sig ,men som verkade till synes sakna helt och hållet,något som kan kallas självdistans.

Filmen väckte ändå ett slags intresse, och även om jag inte började lyssna på bandet igen, så kom dem in i mitt medvetande igen. Vilka var dem? Varför föll jag för dem som litet barn? Det var ju tjej-idoler, amerikansk festmusik/ muskelrock mellan coleslow och budweiser och barbaque grillen.... Det var ju främst kvinnor som gillade dem och kanske några idrottssnubbar som inte brydde sig något särskilt om musik.... Musiken var ju inte särskilt märkvärdig. Som sagt tidigare, ganska fyrkantig, utan någon större finess, attityd, känsla eller sexighet...

Och kanske ligger deras popularitet i det...  i det enkla, i det okomplicerade och  i den totala avsaknaden till elegans. Dumrock. Vråla om du vill, för det är vad Jon Bon Jovi gör....

En del skulle väl säga att charmen ligger i sångarens "hjärta",  vad han lägger ner i gruppen och i musiken. Och japp, så kan det vara....
New Jersey sonen med italienskt påbrå....

För några år sedan firade jag min kusin som fyllde 50. Han hade samlat vänner och familj till en jättefest med musik, fin middag och hela balletten. Det var onekligen en fin kväll. Men det jag minns mest var musikens kraft och vad musik gör med oss. Min kusin dansade själv med sin sambo till tonerna av Livin a prayer. Det var "deras låt", och musiken fick dem och backa historien till den där kvällen då dem träffades på ett dansgolv i en mindre stad. Han på fotbollsläger , hon på sommarjobb. I ett dansgolv med svett, hångel och rökmaskiner förenades dem och Bon Jovi blev deras musik, deras stund, deras vinjett till år av kärlek och evinnerlig LYCKA....
Så enkelt kan det vara.
Så enkelt borde det vara.
Och när jag såg min kusin så glad den där kvällen ,dansa helt orädd inför ett hundratals personer , så blev jag sjukt imponerad. Och Bon Jovis Livin´on a prayer  hittade nu en ny plats åter igen i mitt hjärta och i min världsbild.
TA

Du hör direkt att det är hon när du när henne.
Hon har en röst som ingen annan. Högst personlig.
Lucinda Williams.
Jag kan inte säga att jag har följt henne under karriären, nej, jag har egentligen
bara nöjt mig med en enda platta, Car wheels on a gravel road (1997). Ibland blir det så.
Man nöjer sig och det räcker med en enda skiva.

Och det behöver nödvändigtvis inte
vara något fel eller något negativt. I Wiliams fall är det så fulländat och så komplett, så
man befarar ju, om man skulle botanisera än mer i hennes katalog, så återstår egentligen
bara , -  besvikelse.
Det stora numret på Car wheels är spår 9 och heter Metal firecracker.
I Andra versen brinner det som allra mest om hennes sång och texten kan inte undgås:

Once i was in your blood
and you were obsessed with me
You wanted to paint my picture 
you wanted to undress me 
You wanted to see me in your future 

TA

Montage of heck

Brett Morgens film Cobain - Montage of heck är onekligen mycket lyckad rockbiografi/dokumentär om Kurt Cobain. Den är mastig och rejäl och ger unik inblickar i rockikonens barndom, uppväxt och i han och frun Courtney Loves liv. Hans föräldrar och syskon bidrar till bilden om en ensam och avvisat barn som är hyperaktiv, snäll och omtänksam.
Hans far ville bara att han skulle lyda, vara stilla och tyst. Men som hans mor säger, "Kurt var som alla andra barn, det skulle hela tiden hända saker". Och det gjorde det.
Han var kreativ, gillade och teckna och mycket tidigt började han med musiken. Spela gitarr. Skriva låtar.
Men också mycket tidigt i livet mådde han dåligt. Kände sig ensam., sökte gemenskap , men fann bara mörker och destruktiva krafter.
Han förälskade sig i marijuana.
 Utpekad och utstött i skolan för och vara en  "efterbliven-knullare", Han hade nämligen haft sex med en flicka som var överviktig och det sas att hon var "utvecklingsstörd". Hon utnyttjades av Kurts skolkamrater som var hemma hos henne och drack upp hennes föräldrars sprit. Kurt var alltid med , men tyckte synd om henne. Samtidigt var han så enormt nyfiken på sex. Hur skulle det vara och ligga med någon?
Och innan han tog livet av sig, eller lämnade jorden för evigt, ville han ändå ha provat på det där med sex....

 Framgångarna med Nirvana är märkliga. Dem går från ingenting till och bli världens största band. Han gillar inte kändisskapet, och han ogillar starkt all skriverier om honom och Courtney. De förföljs av medierna, och där deras drogmissbruk ofta skall sälja tidningar. Han säger att intervjuer är det tråkigast han vet. Journalisterna frågar honom om hur han tolkar vissa låtar han skrivit, men han säger sig inte bryr sig om det. Han vill däremot veta vad fansen tycker och tänker. Det är mer intressant och höra om dem än om mig.
Ödmjuk. Omtänksam.

Det fanns mycket i kärlek i en sådan som Kurt Cobain.
Han var en talang, en begåvning utöver det vanliga, det framgår tydligt i filmen. Filmen är fylld med fina detaljer, animationerna känns innovativa och en smula manga-influerade. Flera av Nirvanas låtar (Come as you are, Smells like teen spirit, all apologies) har här gjorts om till smäktande fin filmmusik med xylofon vibrationer. Det skapar en viss stämning.

Sedan är ju berättandet ursnyggt när det ena sidan väntas bli MTV Unplugged med gruppen och åh andra sidan knakar Courtney och Kurts förhållande. Courtney Love som också intervjuas i filmen berättar om hur hon tänkte vara otrogen, men aldrig gjorde det. Men , säger hon, det kändes som Kurt visste att jag tänkte tanken. "En tankeläsare", säger hon om honom.

I MTV Unplugged som filmen visar sjunger han också : my girl, my girl, dont lie to me / tell where did you sleep last night?

Han ser så lycklig ut när han skämtar med basisten Krist Novoselic. Broderskap. Gemenskap. Sinnes-ro. Samhörighet. Trivsel. Ledighet. Allt finns där. Det vittnar hans blick och "tysta leende" om....

Kurt Cobain närmade sig sin egen död, då han "kände på sig" att Courtney skulle vara otrogen mot honom. Han tog en överdos. Tog 67 stycken rohypnol piller. Hamnade i koma. Men han räddades på sjukhuset....

Var han rädd för att bli avvisad? frågar Brett Morgen.
Nej, säger Courtney Love, "Han såg det nog snarare som ett svårt svek", fortsätter hon.
Kurt Cobain tog sitt liv , en månad senare.
Han blev 27 år.
TA

Läser Knausgårds debutroman Ut ur världen. Det är mastig roman och innehåller inte så mycket populära kulturella referenser som i hans stor romansvit/serie Min Kamp.
Men så mot slutet av boken fastnar en viss scen hos mig. Huvudkaraktären , och troligtvis författarens alter-ego Henrik minns tillbaka hur han , året 1986, var 16 år. Vilsen, blyg och osäker. Han köpte skivor och han ville så gärna närma sig "drömflickan", Elisabeth. Men han visste inte hur. Efter långa funderingar försökte han få kontakt med henne på vägen mot skolan, eftersom han visste att dem tog ju samma buss dit. Nästa morgon är han förberedd. Och så vad händer? Jo, han går på bussen före henne. Och hon väljer ju inte och sitta bredvid honom. Han måste alltså gå på bussen, efter henne, så att han kanske kan få dela plats med henne i bussen.
Knepigt.
Så, plötsligt händer det.
Hans lår nuddar vid hennes. Och han skakar i hela kroppen. Hon tillåter honom sitta bredvid honom på bussen.
Nu kan allt börja.
Nu infrias hans drömmar.
Tror han.
Och så försöker han då konversera med skönheten. Han får bara ur sig "Lloyd Cole" och hon begriper ingenting.
Resten av resan blir ytterst plågsamt för Henrik. Han får härda ut. "Lloyd Cole" var det enda han kunde få ur sig. Det var nämligen den musik han hade i sin walk-man. Han trodde att musiken skulle imponera på henne. Men han kunde inte ha mer fel.
Efter bussfärden blev han alltmer försiktigare. Han kunde nästan föreställa sig och se och höra hur Elisabeth skulle berätta för sina kompisar om den där "Konstiga Henrik" som satte sig bredvid mig på bussen den där dagen och han sa bara "Lloyd Cole". Han är så konstig.

Som vanligt börjar jag alltid i fel ände. Istället för som Knausgård gjort och andra börjat med Lloyd Coles band The Commotions , lyssnade jag först på Lloyd Coles solo-skivor.
Och vad jag förstår var nog The Commotions grejen. Med sånger som Perfect skin till exempel. Cole har varit nästan en kliché för och den ensamme mannen, gärna lite kulturintresserad, kanske till och med förvärvsarbetande inom media och närmar medelåldern. Gillar vin, resor och läsning.

Har aldrig ägnat något större intresse kring Lloyd Coles texter. Jag har bara gillat hans sånger, melodierna och verserna. Och även känslorna han lyckats förmedla. För 20 år sedan, var jag olyckligt kär precis som Henrik i Knausgårds bok. Jag kanske inte åkte buss med henne som jag ville ha då och var  inte så tafatt som bokens karaktär.
Det handlade om en klasskamrat som levde ett helt annat liv än vad jag gjorde. Hon var en populär tjej, hade en knäpp kille , som var knäpp "på rätt sätt". Hon och jag pratade en del, och ibland hände det att hon bjöd hem en på fest. Jag minns hur jag kunde ringa hem till henne ibland på nätterna eller sena kvällar och sjunga Wonderwall.

Men för 20 år sedan släpptes Lloyd Cole Love story. En skiva med ganska kliniskt omslag. Han sitter där och ser butter ut i rutig skjorta och mörka chinos. Inga rock attribut här inte.
Skivan Love story var inte så svår och ta till sig eller tycka om. Avslutande finalen For crying out load fick mig nästan och gråta. Och I didn´t know that you cared handlade om mig och vad jag hoppades på. I mina önskningar fanns ju en längtan att hon i min klass, gillade mig också på det sättet som jag gillade henne.
Nu var det inte riktigt så.
Lloyd Cole blev ett sorts soundtrack för vad som hände mig under hösten 1995. Love ruin´s everything.....ja, det sa väl allt.

Och ska jag vara uppriktig så har han inte varit så angelägen i mitt liv som just för 20 år sedan. Glimtvis har jag hört att han fortfarande är habil och en väldigt kompetent pop-snickare. En bonuslåt på en samlingsskiva har alltid appellerat till mig, That boy, heter den. Han är ju mästare på det där melankoliska, brittiska, smarta men med en viss känsla, utan att det blir sentimentalt.
Nu har han visserligen skrivit en låt som heter Sentimental heart (från Love story)....
Det finns några flera spår som är värda att nämna i sammanhanget. Undressed från hans första soloplatta är ju en finfin Dylan-hälsning.
Munspel och akustisk gitarr....
texten kan jag inte anmärka på.....
En ypperlig singel hämtar vi ifrån Love story, Like lovers do.....
She´s girl and i´m man är inte heller någon dålig singel. Morning is broken heter en annan melodi från den här mannen...
Och så kan man fortsätta i en längre evighet...
Som ni förstår förtjänar Lloyd Cole några sidor i en Knausgård-roman, även om han bara utgör som kuliss för händelserna centrum....
TA

Har ingen större fantasi annat än att jag försöker också göra som musikerna i tidningen Uncut och utnämna skivor en viss betydelse. I tidningen får kändisar välja sin Söndagsskiva.
I många år har jag saknat den typen av skiva. Ett album som påminner mig om en vecka som avrundas och bjuder in en ny. Ett album som skvallrar om en viss dag. En särskild dag i veckan.

Det är ofta lättare och välja ut en skiva som man festar till, eller snarare har festat till, som t ex Rolling Stones Exile on main street (1972) eller album som man rest till landet med och skapat naturens band med, Neil Young Harvest (1972) och Harvest moon (1992).

Men när jag närmare mig 40 börjar det faktiskt klarna vad det är för slags skiva jag föredrar och lyssna på när veckan summeras. Det handlar i regel om två album. Den ena är ett album med Sara Isaksson och Rebecka Törnquist, de tolkar fritt Steely dan. Piano och fantastisk sång.
Det andra är Sverige aktuella Rickie Lee Jones skiva It´s like this (2001), ett album med flera covers och standards. Bland annat gör hon utmärkta tappningar av Marvin Gayes Trouble man och Beatles For no one.

Läser i Svd om artisten, kvinnan och den starka personligheten Lee Jones (Erika Hallhagens intervjureportage, s. 17 kultur söndag 4 oktober 2015). Inom kort kommer vi kunna se henne i en dokumentär om hennes karriär och liv. Under 70-talet spåddes hon en lysande karriär efter hiten Chuck E´s in love. Men något hände. Missbruk och en karriär som liknande en berg och dalbana.

Det vilar något vackert i intervjun särskilt när artisten öppnar sig och reflekterar över sitt liv. Hon säger att medierna älskar att skildra den trasiga kvinnan:
- "i hela mitt liv har jag fått höra att jag är annorlunda och det sårar mig"....
Hennes bakgrund är också en smula fascinerande, hennes farmor och farfar var vaude ville skådespelare.
Hon säger:
- "De dog innan jag föddes men fotografierna på dem i vaude villeklädedr var otroligt viktiga för vår fattiga familj. Det visade vad vi kunde vara, vad vi hade varit."
http://www.svd.se/medierna-alskar-den-trasiga-kvinnan 
TA

Läser om The Doors och tiden efter (1971) sångaren Jim Morrisons bortgång ( Uncut  s.58-62 nr 222 november 2015, artikel av Tom Pinnock). Det är ganska spännande och se vad som händer med band , när deras karismatiska och stora stjärna plötsligt försvinner. The Doors hade tydligen börjat förbereda nästa skiva, när de möttes av det tragiska beskedet om Morrisons död i Paris.
Bandet blev nu en trio (John Densmore, Bobby Krieger och Ray Manzarek) och man fick dela på sången och det resulterade i skivan Other voices. Det hissades rykten om hur man försökt värva en ny sångare. En sångare som kunde "matcha" The Lizard King, och det sägs att Paul McCartney fanns med på önskelistan, eftersom Beatles hade splittrats sedan en tid tillbaka. Men även Joe Cocker sägs ha varit ett namn som har nämnts i sammanhanget. Men för att dra ner omvärldens förväntningar bestämde sig bandet att inte ta in en ny sångare, utan att fördela sången på sig själva istället. TA

Det var en tid sedan då jag besökte ett spektakel utanför staden. Ett påkostat jippo, där whisky och öl var främsta anledningen till folkmassorna och köerna. Bland den manliga publiken hör jag hur någon skränar till , eh, Californacation med Red Hot Chili Peppers. Och det är ingen vacker syn. Han som skränar, ser ut som en Patrick Bateman typ från Brett Easton Ellis American psycho. Brat i all bemärkelse.
Och det är kanske fördomar.
Men det har hänt att jag tänkt tanken mer än en gång.

Folk som gillar Red Hot Chili Peppers vill sticka ut, synas, höras och kanske till och med anmäla sig till typ Paradise Hotel.
Jag vet inte vad det är. Och jag vet, detta är enormt fördomsfullt skrivet...

Red Hot Chili Peppers var ett band som jag bekantade mig med i slutet av 80-talet. De fick idel speltid på en av musikkanalerna med deras hysteriska cover av Stevie Wonders Higher ground. I tidningar chockerade dem med nakenbilder och gjorde bland annat en kontroversiell nakenbild av omslaget till Beatles Abbey road.
De ville chocka (med en viss humor).
De ville rocka.
Det gick sådär.

Deras "hey dude" eller "hey man" attityd stod lite i vägen. Det svävade något korkat över dem. Det gick aldrig och ta Red hot chili peppers på allvar. Och kanske var det just också vad bandet ville.
Att inte ta något på seriöst. Utan bara "easy living", liksom....
Och den rapen , kunde ju få vem som helst och börja hosta....

Men 1991 fick de ett stort genombrott och skivan Blood, sugar sex magic, vilken också hade faktiskt några ögonblick som även fick mig och ändra mig. Så här många år senare minns jag faktiskt utöver mega-hiten Under the bridge , en ballad som hette I could have lied.

Har också förstått att bandets ryggrad är den begåvade gitarristen John Frusciante,
Bandet lyckades precis som flera (Green Day) överleva trender och vinna en ny , yngre publik. Albumet Californacation vittnade verkligen om det, och blev gruppens största framgång någonsin.
Och det är väl inget fel i det.
Men jag kommer aldrig omfamna bandet. Däremot är jag ganska säker på att det är knappast sista gången jag hör någon skräna till tonerna av bandet.
Och det kanske inte är nödvändigtvis någon negativ sak.....
TA

Häromdagen hörde jag Foreigners I wanna know what love is, och jag blev ganska rörd. Det är en mega-hit från 80-talets främsta Tracks-dagar.
Ibland när man försöker sig på och tillskriva  rockhistorien eller populärmusik historien tycks det börja där någonstans , mitten på 80-talet. Vän av ordning skakar nu på huvudet , jag vet. Det är ju inte sant.
Men det är sant för mig, jag tillhör MTV-generationen, jag var ju för ung för och ha upplevt 60 och 70talet, Beatles, Stones, Hendrix m.m.

Det är på 80-talet som vi sena 70-talister kan relatera till, eftersom det var ett decennium som vi växte upp och många av oss lyssnade på Kaj Kindvall och hans Tracks.
Foreigner fick ju en stor hit med I wanna know what love is, och den vaktade 1:a platsen i veckor. Kanske var 1:a  till och med i månader.

Bandet var aldrig något som väckte större känslor hos mig. Jag lyssnade lite grann på deras album Inside information (1987) när den var aktuell och några spår hittade hem hos mig: Say you will och I dont wanna live without you. Det var ju främst ballader som jag uppskattade med bandet, deras hårdrock eller fränare rock var aldrig något som jag fattade....

Sångaren Lou Gramm var skicklig och Mick Jones i bandet kunde onekligen få till vissa slagkraftiga melodier.
Men det var ingen slump att I wanna know what love is blev deras största hit och att den än i dag tycks leva vidare.
Det är en genuin kärleksballad som är svårt och inte gilla. Låten finns med i filmen Fucking åmål och för något år sedan gjorde Ryan Adams , en cover på den.
TA

Det har varit på gång ett tag. En text om honom. Men det har alltid blivit något annat. Den här morgonen ger mig inget val. Hans sång Jag hade en Älskling en gång ekar i huvudet på mig. Under frukosten. Under hela förmiddagen. Fastnar för textraderna

"hon åkte till Irland i maj och jag tog hand om hennes två hundar / hon kom tillbaks med en öppen famn / Hon sa: Räck ut din hand / jag vill att du blundar / Och hon tog min hand och la den tätt mot sin mage / Hon sa: Nu är vi en del av ett under"....

Musikaliskt blir det ju en storslagen ballad med hjälp av hans berättelse och säckpiporna.

Under många år har jag haft en melodi från Ulf Lundell som jag lever med, som jag skapa ett liv runt omkring , som jag reflekterar kring och som väcker känslor igen.
Som barn sade jag "Mundell" om honom. Det finns en bild av mig som barn, jag är kanske 3 år, och sitter framför en grammofon med hörlurar. Det sägs att redan då lyssnade jag på Öppna landskap.

Öppna Landskap är hans mest berömda sång under hela hans karriär. Den har kallats för "en andra nationalsång". Ett visst extremt parti försökte använda den under en viss valrörelse till givetvis artistens stora förtret och vrede. Det påminde lite om hans idol, Springsteen och när politiker i USA ville använda hans samhällskritiska Born in the USA för andra syften.

För egen del, lyssnade jag på Öppna landskap härom året. Jag spelade den då för min bortgångne morfar. Vet inte riktigt varför. Han var ju inte ens intresserad av musik. Jag vet bara att han hade en gång köpt en kassett till farsan. 12 sånger av Ulf Lundell. Och frågar du mig, så är det knappast något av Ulf Lundells bättre album. Det är mest skisser som han spelat in snabbt , bara han med munspel och akustisk gitarr, som han vore inspirerad av idolen Springsteens nedtonade och mörka album Nebraska. Men skivan innehåller Tuff match som sedan förekom på mästerverket Den vassa eggen och väljer undertecknad ett spår från 12 sånger, blir det nog möjligtvis En stockholms tjej igen.

Trots min tidiga upptäckt och relation till Ulf Lundell , var jag inte särskilt engagerad i hans musik förrän långt , långt senare. Det skulle ta en så där 20 år innan han blev relevant för mig. Jag sa då att jag "hade inte gjort lumpen, eller militärtjänstgöring, men jag fick min skola i Ulf Lundell". Han "gjorde mig till man".
Idag kan jag mest skratta och le lite generat över dessa dumma uttalanden. Naturligtvis hade jag så fel. Naturligtvis hade jag ingen aning vad jag menade med detta uttalande. Ville väl bara provocera. Ville bara väcka reaktioner och uppmärksamhet.

Jag läste aldrig hans roman Jack med större nöje. Filmen var heller inget som grep tag i mig. Det blev istället sångerna som berörde mig och konserterna på Skansen präglades av fylla, frihet och en slags revolt mot att följa strömmen, ta ställning och övertygelser och det handlade om reflektioner över Livet och samhället.
Han blev sinnebilden för en rebell. Att göra uppror. En man som gick sin egen väg. Personen Ulf Lundell skrattade nervöst i intervjuer och ibland kunde han komma med "one-liners" och man satt där och blev imponerad. Han försökte inte vara inställsam eller till-lags för någon annan än själv. Inget fjäsk, inget smörande. Man fick en komplicerad relation till honom. Man kunde ibland skratta med honom om, hålla med honom i synnerhet i hans samhällsanalys, och ibland kunde man skratta åt honom i hans olika uttalande och ibland led man av pinsamhet och tyckte bara att han fullständigt gick bort sig (Fittstim debatten till exempel) och borde gjort något annat....

I musiken skymtade det fram romantikern , poeten Ulf Lundell. Jag vet inte riktigt vad det var. Men någonstans rycktes man ju med när "grabb-gängen" skrålade till sånger som Hon gör mig galen. Och man hällde i sig ännu mer öl och brölade ånyo.
En verklighetsflykt.
Ett bedrägeri , där man allra mest lurade sig själv över att Livet var märkvärdigt, att här fanns något större.
Idag när man tänker på det, vill man helst inte erkänna dessa kvällar, och dem här konserterna man varit på.....
Den romantiske Ulf Lundell har emellanåt varit nära målet och bitvis på hans album Den vassa eggen , ger han klara besked om så är fallet. Kyssar och smek är hans Stolen car, bitterljuv återberättelse av den storslagna förälskelsen innan Allvaret. Här finns Flykten från Plikterna och Skärgårdsromantiken.
När vi talar eller skriver om en artist som Ulf Lundell, som i år firar 40 år som artist, så förstår de allra flesta att hans skivproduktion är ojämn och innehåller mycket. Det finns en rad godbitar men det finns också många melodier som man helst lämnar därhän. TA

Här kommer listan på hans sånger som jag fortfarande sätter ett visst värde på:

Glad igen
Rom i regnet
I dina slutna rum

När jag kysser havet
Rialto
För dom som älskar

Aldrig så ensam
En fri man i stan
Inte ett ont ord

Kyssar och smek
Den vassa eggen
Chans

Släpp mig fri
Danielas hus
Kid

Klockan och korset
En sprucken vas
Evangeline

Utanför murarna
Cecilia
Mina sista pengar

Kärleken förde oss samman
Isabella
Förlorad värld

Levande och varm
Vinterland
En Lycklig man

Jag saknar dig
Coco
Tillsammans vi två

Jolly roger
Snön faller och vi med den
Älskling

Råkade läsa en artikel om Belinda Carslie i en av dem äldre rocktidningarna. Det mesta rann bara ur mig. Men jag förstod att hon hamnat rejält på dekis och i ett svårare drogmissbruk någonstans under 90-talet. Mindes tillbaka till 80-talet då hon dominerade listorna med melodier som t ex Heaven´s a place on earth och Leave a light on. I texten lyftes hennes tidigare band The Go-Go´s upp och därför försöker jag nu lyssna på bandet, eftersom jag missade dem när det begav sig.
TA

Borde egentligen skriva något om Annika Norlins Sommarprat, eller kanske allra helst om Jamie XXs suveräna album In Colour. Men vad händer?
Jo, jag ägnar morgonen och tänka på barndomens Roxette.
Va då?
Är jag galen?
Förmodligen.
Per Gessle och Marie Fredriksson uppträdde på Sjöhistoriska för snart en månad sedan. Jag var inte där. Det regnade, och trots det underkända vädret , slöt en massa människor upp. Bandet i sin tur bjöd på show, uppenbarligen, och konfronterade ruskvädret med hits-kavalkad.
Man kan skratta, och direkt avfärda och göra en massa saker.
Och hade du frågat mig för 10 år sedan, att om tio år framåt i tiden kommer du ägna dig åt Roxette igen, skulle jag faktiskt ha bara garvat.
Men nu sitter jag här och jag skäms inte.
Varför skulle jag göra det?
Jag kan skämmas att jag har under många år , försökt "hänga på" och "fatta" dom coola grejorna och "dissa" mainstream popen.

När allt kommer omkring handlar popmusik som melodier och känslor.
Per Gessle är Sveriges i särklass bästa pop-snickare. Ett geni. Gång på gång ger han oss melodier som vi får svårt och leva utan.
Roxette var den musik vi dansade till under klassfesterna på slutet av 80-talet. Skivan The Look (1988) var populär och även hos dem 10 åringar vi var då. Lite hopp och stök till titelspåret och Dressed for success och så kom ju tryckaren (som nog alla väntade på) Listen to your heart. Golvet var fullt med en massa popcorn och chips.....

90-talet blev bandet internationella stora. Framförallt med balladen It must have been love från filmen Pretty woman. Och om du frågar mig, så har den melodin vuxit och åldrats fantastiskt bra. Den låter bättre idag än för 25 år sedan! Kanske Roxettes finaste stund i karriären?

Albumet Joyride (1991) väckte mitt stora engagemang. Farsan fick skjutsa mig till OBS (idag COOP) i Rotebro. Där stod man en fredag och köade för och köpa ett exemplar. Kö till en skiva. Idag kan man bara småle åt det. Det är ju så främmande på något sätt. Men också något kolossalt fint.
Folk visar sitt engagemang för musiken. Sin kärlek. Ger den tid och all sin uppmärksamhet.
Fuck multi-tasking!
 Vad vill jag då komma med mina  tankar kring Roxette?
Kanske inte till något särskilt, mer än att jag gillar det bandet och kommer göra det till graven. Det handlar ju inte bara om Per Gessle , Marie Fredriksson sjöng ju en gång i tiden som ingen annan.
Hon var fenomenal.
Ganska nyligen såg jag en svensk film, en ganska märkvärdig historia, men i slutet på den, så sjunger huvudrollsinnehavaren karokee, och vad sjunger han då?

Every time i see you, uh i try to hide away
but when we meet it seems i can´t let go
every time you leave the room 
i feel i fading like a flower

(Fading like a flower)

Och som sagt, det är bara en av flera smycken Per Gessle fått ur sig. Tack Per! Du är en av dem största! Och Tack Marie! Du är en av största sångerskorna från Sverige!
TA