Premiär för Skivcirkeln!

Idag inleder vi en ny utformning av bloggen. Det mesta kommer vara sig likt. Det kommer dock tillkomma en "skivcirkel", skulle man kunna säga. Thomas och Martin kommer dissekera/fördjupa sig i diverse band/artister och beta av varje skiva i deras katalog. Det innebär i praktiken att vi båda kommer skriva om en och samma skiva och utnämna betyg. Betygskalan är följande:
5 =mästerligt 4=mycket bra 3=bra 2=godkänd 1=dålig. Först ut blir irländarna i The Pogues.

Bandets första album heter Red Roses for Me (1984)

Allmusic.com tycker jag fångar essensen av ett band som The Pogues, "de gör irländsk folkmusik med punkig attityd och självförtroende". Jag ska väl erkänna att jag har knappt hört det här bandet mer än deras jullåt med Kirsty McColl. Debutskivan Red Roses for Me är enkel i sin produktion och till en början ger den kanske inte några större kickar. Men det är som med mycket här i livet, man behöver ge saker viss tid, ompröva, omvärdera och se över. Red Roses for Me växer och vid skrivande stund känns det som låtar som singeln Dark Streets of London kommer bli livsviktiga. 

Nackdelen med Pogues handlar nog inte om dem i sig eller skivan i sig, det är mer min oerfarenhet kring dess musik. Ljudbilden blir ofta för mig som en jättekoloss där det blir svårt och orientera sig i. Var börjar det och var slutar det? 

Allt flyter ihop, och det blir lite som när jag brukar lyssna på jazz. För ett otränat öra kan musiken låta likadan. Du hör inte nyanserna. Men i spår som Dark Streets of London, Kitty och The Auld Triangle, hajar jag till. Och liksom amerikanska bluegrass-skivor pendlar bandet mellan instrumentala stycken där musikerna verkligen får skina och sånger med Shane McGowans riviga och nästan aggressiva framtoning. 

Han är ju en profil och en älskvärd sådan. En slags Johnny Rotten typ utan tuppkam, och en Rotten som föder upp lamm, röker pipa och ser varje kväll fåren samlas vid grinden, och  han för dem samman, och tar hem dem, ger dem skydd innan kylan biter alltför hårt.... 

Läser på Allmusic.com hur McGowan spelade först i ett punkband, inspirerad av The Clash. Sedan började det som slutligen skulle bli The Pogues. Han träffar Spider Stacy som spelade flöjt. De träffades tydligen på tunnelbanan. De började göra musik tillsammans och det dröjde inte länge förrän, gitarristen Nip Jim Fearnley slöt upp. Trion kallade sig för Pogue Mahone, vilket är gaeliska och kan tolkas som "kyss mig i arslet". Trion spelade på pubar och gator i London. Och plus Jem Finer på banjo, Andrew David Ranken på trummor med basisten Cait O'Riordan blev bandet nu komplett och den sextet som många tagit till sitt hjärta. Nu började man spela McGowans egna låtar, han var bandledaren, onekligen och flera menar att han var också en av de stora anledningarna till bandets upplyftande gloria. Bandet var politiskt radikalt och  förmedlade en slags liberal arbetarklass, där McGowans vilda, mörka romantiska sida både blev dess uppgång och fall. Källa: http://www.allmusic.com/artist/the-pogues-mn0000489876/biography.

Mitt betyg: 3

 TA

Att recensera en debutplatta av ett band som man är hyffsat bekant med ställer en inför ett dilemma. Ska man försöka, kan man ens, bortse från det man vet om och hört av bandet senare i deras karriär. Skulle jag recensera Red Roses for Me i ett vakuum, utan att veta vad som komma skulle, hade jag nog varit mer förlåtande mot skivan. Säg så här, hade Red Roses for Me varit det enda Pogues någonsin släppte hade jag tyckt att det var en riktigt bra folkrock-skiva med ett unikt sound. En skiva jag förmodligen lyssnat på betydligt fler gånger än vad jag nu gjort.

Nu känns Red Roses for Me mest som ett typiskt debutalbum, de trevar efter en identitet, letar bland referenser och försöker skriva låtar som tar avstamp från deras idoler. Mängden av covers på plattan får mig att tänka på Bob Dylans debut, en massa covers och några enstaka egenskrivna låtar där artisten tar ett första steg på den resa som komma skall.

Men debuten sätter två saker som för mig för alltid kommer att vara styrkan med Pogues. Dels deras tematik med tragiskt utanförskap och kamp, dels deras kanske största tillgång sångaren Shane McGowan, i mina ögon en av de mest uppfriskande och unika förmågorna i en bransch fylld av förpackad dekadens som ingen över femton kan ta på riktigt allvar. Shane McGowan ÄR rock'n'roll.

Starkaste spåret på skivan, som också skulle följa med dem i hela deras karriär som en slags signaturmelodi, är Streams of Whiskey. En låt som är avskalad några som helst försök till djupsinnigheter och istället direkt adresserar pudelns kärna, flykten:

When the world is too dark

And I need the light inside of me

I'll walk into a bar

And drink fifteen pints of beer

The Pogues må vara ett väldigt politiskt band, men det går över mitt huvud. För mig är de ett av de bästa festbanden någonsin: dekadens och den fruktlösa jakten efter en mening i det här som vi kallar livet.

Mitt betyg: 3

MF