The Pogues
Peace and love (1989)

När irländarna i Pogues ska spela in sitt fjärde album Peace and love har frontfiguren och låtskrivaren Shane McGowan hamnat i ett svårare drog och alkoholmissbruk. Hans destruktiva beteendet har börjat färga av sig på hans musik och kreativa skapande.
Detta gör att McGowans bandkompisar får bidra med låtskrivande i större grad än tidigare. Och det görs med blandad framgång. Jem Finers Tombstone förtjänas och lyftas fram,  Philip Chevron lyckas bäst och hans Lorelei är en låt-skatt som får Pogues och förvandlas för några minuter till ett renodlat popband. En skadeskjuten McGowan har dock dem finaste stunderna på albumet, Misty Morning , Albert bridge och White city är omistliga och där påminns varför vi en gång föll för gruppen.
Men det är väl knappast någon större överraskning att även denna skiva fylls av ojämnt låt-materiel. Här finns sånger man helst gärna hade sluppit sig höra ( Gartlonely rats, Cotton fields, Blue heaven till exempel).
När  Shane McGowan sjunger i USA "I found love a love / she gave me dreams / she left me drunk/ In New Orleans / So cold and lonely / so all alone / I wished my heart was made of stone , händer någonting i mig. Det hettar till. Temperaturen höjs en smula. Men det må vara i stunden. Det må vara i några futtiga sekunder eller i några få ögonblick. Och jag undrar är det här början på slutet för Pogues? TA

Betyg: 2/5