The Pogues  Rum, Sodomy & the lash (1985)


Andra albumet från Shane McGowans manskap är producerad av inte mindre än självaste Elvis Costello. Titeln är tagen från Winston Churchill beskrivning av brittiska flottan (ungefär , slarvigt översatt till svenska blir titeln: "Rom, sodomi och piska"). Skivan präglas av nye gitarristen Philip Chevron, handplockad från Dublin´s The Radiators, han ersätter Jem Finer (som sägs ha slutat för att han ville ägna mer tid med sina barn).

I Jesse James viner skottsalvor och kulor och kanske var den här hyllningen till western-legenden, inträdesbiljetten för Shane MacGowans till filmens värld, och en roll i Alex Cox  kultrulle Straight to hell (1987). Bonusspåret A Pistol for Paddy Garcia sänker inte heller aktierna, om man säger så ... det är som Ennio morricones ledmotiv från Clintans spaghetti westerns har "kidnappats" för öldrickande nere på den irländska puben, en blaskig och våt kväll....minst sagt...

Sally MacLennane blir skivans första singel och blir gruppens hittills största kommersiella framgång, då den hamnar på 51:e plats på Englands-listan. Pop-svängiga  London girl släpps senare på en EP (Poguetry in motion) tillsammans med storslagna balladen Rainy night in Soho. London girl blir också populär och slutar på en 28:e plats på Englands listan , i mars , 1986.

The old main drag berättar historien från Londons red light district, och om hur en ung berättare, nykommen till staden hamnar i trubbel. Han får stryk av polisen, och blir torsk på smärtstillande piller.  A pair of brown eyes är tydligen en av gruppens favoritlåtar, medlemmarna blev bländade av McGowans gripande text och vackra melodi. I sången skildras en vision av Helvetet utifrån två olika berättare. Å ena sidan en ålderslös krigsveteran, vilken är obenägen att avlägsnas från blodiga krigsminnen och å andra sidan tänker en ung man på sin avlägsna  kärlek och fruktar att hans   dryckeskompanjon lägger sig tidigare än honom .

Bandet gör också en country-doftande tolkning  på Ewan McColls (Kirsty McColls pappa) Dirty old town. Det sägs att McColl Senior var missnöjd med covern. Detta lämnar mig en smula oförstående, sången/tolkningen känns ju nämligen väldigt förankrad med tradition och historia. Smaken är som baken, helt enkelt....

And the band played waltzing Matilda var avslutningen på originalskivan och inte på den remaster version som jag lyssnat på. Det är en episk anti-krigssång, uppkommen av en skotsk-australiensisk låtskrivare vid namn Eric Bogle och var inspirerad av slaget vid Gallipoli. Sången fick ny betydelse då Pogues spelade in den, under efterdyningarna av Thatchers Falklandskrig.

Rum, sodomy & the lash är ett litet steg framåt för gruppen, det känns som en mer distinkt produktion än debuten. Och kanske är det Costellos förtjänst, men här finns en variation och lite luftigare ljudbild , och det är direkt njutbart med sång från basisten Cait O´Riordon (som skulle gifta sig med just denne Costello och försvinna från gruppen, när det kallades för USA-turné) på eminenta hymnen I´m man you don´t meet everyday  och topparna är flera och större här än jämfört med debutskivan.

Och den punkiga attityden (med vissa undantag, t ex den urfåniga The gentlemen soldier och instrumentala Wild cats of Kilkenny) är mindre framträdande, vi hör en mer sammansvetsat band och skickligare och säkrare i både utförande, framförande och i låt-snickeriet. På remaster utgåvan förekommer sex bonusspår. Och det egendomliga , men det skvallrar väl om ett band som närmare sig stora höjder , konstnärligt. London girl och Rainy night in Soho är bland bonusspåren, som är musik man kan dö för....  Men intrycket är ändå att skivan är en smula för lång, och med vissa justeringar och vissa sångbyten, från bonus till ordinarie spår , då hade Rum, sodomy & lash fått ännu högre betyg. KÄLLA: Gavin Martin text i konvolutet till samlingsskivan The pogues, the very best of (2001).

Mitt betyg: 4

TA


"Pogues körde sin svettiga tjofaderittanpunk inför en handfull oförstående stockholmare", hette det i Dagens Nyheter när Pogues spelade i Sverige i samband med släppet av Rum, Sodomy and the Lash. Jag vet inte riktigt vad det är, "tjofaderittanpunk" och "oförstående stockholmare" förmodligen, men citatet får mig att att fnissa till varje gång jag läser det. Och det säger förstås ingenting om plattan som de var där och turnerade med.

Rum, Sodomy and the Lash skiner av självförtroende. Allt som var bra och lovande med debuten har nu fått blomstra. Om man skulle sammanfatta känslan som plattan fortfarande ger mig är just ordet självförtroende det som alltid poppar upp i min skalle. Egentligen är inga detaljer fantastiskt mycket bättre här än på debuten, några bättre egenkomponerade låtar kanske, utan allt handlar om ego. Ego, ego, ego, i dess mest positiva bemärkelse.

Min favoritlåt på plattan är öppningsspåret The sick bed of Cuchulainn. Som en anonym musikkritiker uttryckte det så bra: "This is written as a defiant death bed rant from an exile returned to Ireland. He is recalling demons and drunken rampages that have marked his life." Modern mytologi, eller livet med stort L.

Mitt betyg: 4

MF