Nåväl.
Bon Jovi var mina idoler som barn.
Dyrkade dem över allt annat i flera år. Rummet pryddes med planscher på en flinande Jon Bon Jovi som gärna visade upp tatueringar och sin bringa.
Min far tyckte att han var en tönt och liknade honom med valfri inhemsk dansbandssångare. Typ Christer Sjögren eller Stefan Borsch.
Och jag tror jag förstår i dag i vuxen ålder , vad far min, menade. Dålig smak. Och det där smöriga
bilsäljare leendet. Och jag måste faktiskt erkänna, att min far hade rätt....
Och säga vad man vill, har det inte brustit i försäljningen, om man säger så....
Allt började med att jag fick en hälsning från min syssling i Arvika, våren 1986. Förutom ett trevligt handskrivet brev om livet i Värmland skänkte han mig en blandkassett med Eurythmics, Bryan Adams och Bon Jovis Livin´on a prayer.
Den låten blev jag så förtjust i.
Och min dyrkan kunde nu bara växa - och som den växte. Det blev och möblera om pojkrummet. Det blev och beställa t-tröjor och skivor från England. Jag sprang verkligen ner till Helenelunds centrum och på den tiden fanns det ett postkontor där med kassaservice. Och där stod man i kön och väntade på sin tur. Och så blev det ens tur och man mötte en äldre dam bakom luckan och man gav henne avin, och i den avin låg allt som betydde något: drömmar, längtan och förhoppningar och föreställningar om den stora världen. Rockvärlden. Bon Jovi.
Och så hämtade hon ett paket, med bandets debutskiva. Den var en besvikelse, singeln och hiten Runaway var väl den låt som satte sig mest. Och än idag, får jag väl säga att Runaway faktiskt står sig tämligen väl, således i Bon Jovis katalog och mått mätt.
Andra skivan minns jag knappt. Fahrenheit någonting. Antagligen var den ganska profillös och dränkt med gitarrsolon och tidstypisk produktion.
Bon Jovi blev symbiotisk med pudel-rocken, powerballader och en slags hårdrock som var pop med dess syntar och väldigt gitarrbaserad, som följde 70-talets rocktradition. Musikaliskt ganska fyrkantigt men som gjord för arenor med brölande och festande ungdomar.
Jag såg mest upp till David Bryan, som spelad keyboard i gruppen. Beundrade väl hans hår mest och tyckte väl att han verkade vara den mest sympatiske och snälle i bandet. Han höll låg profil och höll sig mest i bakgrunden.
Uppföljaren blev New Jersey (1988), nu kan bandet kalla sig nästan för världens största grupp. De turnerar febrilt och deltar i t ex Moscow of Rock och deras videos som Lay your hands on me, skvallrar om ett band som har nått zenit. Det har makalösa liveshower med ljus , fyrverkerier, effekter och dyra och påkostade inhägnader. Det är kanske inte på Kiss nivå, men inte långt ifrån. Det är show. Det är industri. Det är galet.
Men som den pojke jag var då, såg jag inte detta. Jag gillade New Jersey skivan väldigt mycket. Bara omslaget till skivan/kassetten väckte hjärtslag. Och låtar som jag föll för, hette på den tiden, Born to be my baby (som jag långt senare upptäckte, har en del gemensamt med Springsteens The River) och Stick to your guns.
Och ja, vapenreferenser och västernromantik, sångaren Jon Bon Jovi gjorde sedan en kortare soloutflykt. Och som redan då filmentusiast, kittlade det lite extra , när det blev klart att hårfagre Jon skulle göra musiken till Young guns 2 (1990). Det blev ett album som jag spelade nästan sönder, stora hiten blev Blaze of glory, som snurrade på MTV en del, och även andra singeln Miracle gick hem i stugorna.
Intresset för gruppen höll i sig fram till Keep the faith skivan (1992). Det var ingen dålig skiva på något sätt, tvärtom , gruppen var inspirerade av U2s Achtung baby, och delade väl likande personliga erfarenheter med skilsmässor osv. De var nu mera ambitiösa än förut, ville utmana sig musikaliskt. Och det hörde man, det var inte längre uppenbara hits, men paradoxalt nog, fick de kanske karriärens största singelframgång i och med balladen och listettan, Bed of roses.
Jag gillade mest melodier som Into your arms, titelspåret, och den starka öppningen i I believe....
Men något var inte som förr. i mig och i min relation till bandet. Minns hur jag såg en intervju med sångaren av Anders Lundin i teve. Och där satt han, idolen, i en halvlångt hår, i ny frisyr. Och han framstod som ganska larvig, tyckte jag, ovanligt självupptagen och skrattade och var så "american".... allt han sa började och slutade med "you know"....
Nu blåste vindarna annorlunda. Det var 90-tal, grungen hade slagit stort och pudelrocken garvade man åt, och i vissa fall, nästan fnyste och skämdes över.
Och jag drogs ju med i det där....
Tänk om det man hade trott på, var fel? Tänk om Bon Jovi bara var larv, trams? slöseri med tid?
Och när väl dessa frågor påbörjats, fanns ingen återvändo....
En kompis köpte Bon Jovis skiva These days (1995) och jag garvade i smyg. Det var ju så otroligt "ute" med Bon Jovi. Och så fel det bara kunde bli. Under den här tiden var jag helt inne på brit pop och i huvudsak indie pop/rock....
Och bandet har ju fortsatt, och för ovanlighetens skull lyckats få till hits även på senare dagar, som Dennis Pop producerade It´s my life.
Men för varje skiva eller år som gått, har jag bara blivit mer övertygad om hur min far hade rätt. Jon Bon Jovi är en tönt. Lika ball som, tja, Tore Skogman.
Och bandets musik har inte varit något värt för mig, alls....
Min kärlek har varit som en bortblåst vind. Och inte ens tankar kring hur jag kände eller tänkte från min barndom får jag tag i , igen....
Trodde jag...
Härom året visade SVT en lysande dokumentär, When we were beautiful (2009), om bandet. Den skildrade bråken mellan medlemmarna och vissa av medlemmarnas missbruksproblem. Den visade också affärsmannen , divan och ledaren Jon Bon Jovi. Han skröt nästan om hur han gav allt till publiken och hur han gav dem en upplevelse, en gåva, en resa. Han var den stora profeten, enligt honom själv. Här framkom en ganska entydig kritisk bild av min forne idol, en vuxen man som visserligen klippt sig ,men som verkade till synes sakna helt och hållet,något som kan kallas självdistans.
Filmen väckte ändå ett slags intresse, och även om jag inte började lyssna på bandet igen, så kom dem in i mitt medvetande igen. Vilka var dem? Varför föll jag för dem som litet barn? Det var ju tjej-idoler, amerikansk festmusik/ muskelrock mellan coleslow och budweiser och barbaque grillen.... Det var ju främst kvinnor som gillade dem och kanske några idrottssnubbar som inte brydde sig något särskilt om musik.... Musiken var ju inte särskilt märkvärdig. Som sagt tidigare, ganska fyrkantig, utan någon större finess, attityd, känsla eller sexighet...
Och kanske ligger deras popularitet i det... i det enkla, i det okomplicerade och i den totala avsaknaden till elegans. Dumrock. Vråla om du vill, för det är vad Jon Bon Jovi gör....
En del skulle väl säga att charmen ligger i sångarens "hjärta", vad han lägger ner i gruppen och i musiken. Och japp, så kan det vara....
New Jersey sonen med italienskt påbrå....
För några år sedan firade jag min kusin som fyllde 50. Han hade samlat vänner och familj till en jättefest med musik, fin middag och hela balletten. Det var onekligen en fin kväll. Men det jag minns mest var musikens kraft och vad musik gör med oss. Min kusin dansade själv med sin sambo till tonerna av Livin a prayer. Det var "deras låt", och musiken fick dem och backa historien till den där kvällen då dem träffades på ett dansgolv i en mindre stad. Han på fotbollsläger , hon på sommarjobb. I ett dansgolv med svett, hångel och rökmaskiner förenades dem och Bon Jovi blev deras musik, deras stund, deras vinjett till år av kärlek och evinnerlig LYCKA....
Så enkelt kan det vara.
Så enkelt borde det vara.
Och när jag såg min kusin så glad den där kvällen ,dansa helt orädd inför ett hundratals personer , så blev jag sjukt imponerad. Och Bon Jovis Livin´on a prayer hittade nu en ny plats åter igen i mitt hjärta och i min världsbild.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar