Jamie XX har gjort en av årets mest spännande skivor, i och med solodebuten In colour. Det är en skiva där han utforskar klubbmusiken som kom fram i början av 90-talet. Det får en och tänka på Primal Screams Screamdelica (1991) till exempel. Och ta bara albumets första singeln Louder places, dess inledande textrader är fina och begåvade i sin enkelhet:
I go to loud places 
To seach for someone
To be quiet with  

Han spelade i Stockholm (på Münchenbryggeriet) i veckan (3/11), eller spelade , tja, enligt recensioner lär han mest bläddrat i en skivback och agerat medveten och fokuserad DJ. Det lär ha varit en stor besvikelse, när Jamie XX gästade Stockholm utan eget band och utan och framföra sitt unika album In Colour. Stefan Thungren skriver i Svds anmälan (5/11 2015): ...."Precis den akademiskt arkeologiska utgrävning av brittisk klubbkultur som har blivit hans nisch. Där finns egentligen inget att klaga på ,men introvert dj som bläddrar febrilt i vinylback är inte vad publiken har kommit för och se en tidig tisdagskväll"....

http://www.svd.se/jamie-xx-framstar-som-introvert-dj

För en gång skull känner jag mig ganska nöjd att jag missat en spelning. Jag vet ärligt talat inte om jag hade fixat en sådan liknande besvikelse. För jag ska väl erkänna att tanken har funnits att se honom, ja , jag har till och med jagat biljetter, men varit försent ute och på så sätt blivit utan biljetter till hans spelning. Men det fanns tydligen en mening med det.

Någon gång får vi återkomma till konserter vi sett genom åren (Ryan Adams, Bob Dylan, Bear quartet m fl) som varit besvikelser. Vad handlar då besvikelserna om? För höga och orimliga förväntningar? Att vi inte grejar artister/band som bryter mot normer och kör sitt "race"? Kontrollbehov? Som sagt, vi hoppas återkomma med detta intressanta ämne, inom en inte alltför lång framtid. TA