SVTs Poplåtens historia (avsnitt 1 från 2/11) om hur Joan Osbournes mega-hit One of us från 1996 kom till var som redan flera påpekat, alldeles utomordentligt utmärkt.
Det lustiga är att jag har under en längre tid haft The Hooters i åtanke. Och det visade sig att gruppens sångare/gitarrist, Eric Bazillian skrev just One of us.
Och själva låten kom ju till av ren slump.

Bazillians svenska flickvän Sara ville att han visade henne hur han spelade in musik. Och han  spelade mest "på kul" några riff. Men Sara nöjde sig inte. Hon ville att han skulle lägga på sång också. Och Bazillian blev först lite irriterad, för han tyckte inte att hans flickvän hade någon förståelse för "processen". Men sen fick han Crash test dummmies hit Mmm mmm mmm mmm i huvudet och "stal" textraden "If god had a name" och började spela in.....

Joan Osbourne hamnade på omslaget till Rolling stone och fick en världshit i form av One of us. På Grammy galan förlorade hon dock mot Alanis Morrisette.

The Hooters var ett band som jag först upptäckte genom serien Miami Vice. I seriens sista säsong (1990) fanns deras låt Satellite med , och jag rycktes med. Det är fortfarande en ganska unik sång , folkmusik i arena-rockformat och syntarna förblindar mig fortfarande. Introt är verkligen slående och redan där visar bandet att dem har något eget , ett sound som inga andra har. I några år var jag ganska nedsjunken i bandet, och en hits-samling (från 1992) spelade jag åtskilliga gånger. Och jag minns nu när jag lyssnar på den igen, att jag hade precis då som nu svårt och faktiskt välja ut en enda låt som favorit. And we danced är makalös. Melodin och refrängen och versen som bara tar över , det är som Philadelphia-gruppen lyssnat på Springsteens 70-tal, Replacements I´ll be you och Van Halen Jump samtidigt. Deras popiga folkmusik är mindre punkig och mer lättsmält och bredare och på så sätt ordagrant "folklig". De gör musik som skänker glädje, och får stora massor och rusa till konserter och älska deras musik. Här finns fantastisk tajming i allt och ta bara en låt som Brother , dont you walk away. Den är ju skriven för dem allra stora arenorna. Allsång, minst sagt.

Ibland låter ju The Hooters inte helt obesläktade med Bryan Adams. Men givetvis har bandet ett annat register, och annan ingång kreativt än kanadensaren. Däremot tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att Adams och gruppen aldrig samarbetat.

Bandet försvann i mitt liv när grungen kom in, i slutet av 1993. Det året hade dock bandet en mindre hit , en duett med Cyndi Lauper, Boys will be boys. Men nu vägde deras musik alltför lätt i min värld. Och vad var deras Johnny B jämfört med säg Pearl Jams Jeremy? Ingenting.

Och åren passerade och det är på senare år som dem har hälsat på i ens minne , när deras 500 miles spelas på radion. Det är onekligen The Hooters  största hit under karriären. Men ack så otroligt sönder-spelad.

Måste erkänna att jag har sett lite ner på The Hooters i vuxen ålder. Har till och börja med haft en del problem med namnet. Och det har jag väl fortfarande. Men man kan inte få allt. Och man kan inte haka upp sig på "småsaker", då blir livet outhärdligt till slut.

Hade även en period då jag var rätt övertygad om att The Hooters gjorde musik för folk som inte brydde särskilt mycket om musik. Det är en slags paradox, musik för  musikointresserade. Men ju mer jag försöker skriva om detta fenomen, inser jag att det är ju omöjligt. Det någonstans meningslösa fantasier och tankar. Och det är en grov och barnslig generalisering.

Människor kan gilla musik på olika sätt. Och så enkelt kan det vara. Det finns inga rätt eller fel. Eller normer hur något borde vara. Det finns inget som säger att skivnördens kärlek är större än säg hästtjejens som gillar sångerna men inte bryr sig om vem som sjunger. Men hon sjunger gärna låten (Karla with a K) på vägen till stallet. Och hon uppfylls av en större känsla av den sången (Karla with a k). Och det är det som betyder någonting, och det är essensen av musikskapande. Och vi kan sätta punkt där.
TA