I många år har jag saknat den typen av skiva. Ett album som påminner mig om en vecka som avrundas och bjuder in en ny. Ett album som skvallrar om en viss dag. En särskild dag i veckan.
Det är ofta lättare och välja ut en skiva som man festar till, eller snarare har festat till, som t ex Rolling Stones Exile on main street (1972) eller album som man rest till landet med och skapat naturens band med, Neil Young Harvest (1972) och Harvest moon (1992).
Men när jag närmare mig 40 börjar det faktiskt klarna vad det är för slags skiva jag föredrar och lyssna på när veckan summeras. Det handlar i regel om två album. Den ena är ett album med Sara Isaksson och Rebecka Törnquist, de tolkar fritt Steely dan. Piano och fantastisk sång.
Det andra är Sverige aktuella Rickie Lee Jones skiva It´s like this (2001), ett album med flera covers och standards. Bland annat gör hon utmärkta tappningar av Marvin Gayes Trouble man och Beatles For no one.
Läser i Svd om artisten, kvinnan och den starka personligheten Lee Jones (Erika Hallhagens intervjureportage, s. 17 kultur söndag 4 oktober 2015). Inom kort kommer vi kunna se henne i en dokumentär om hennes karriär och liv. Under 70-talet spåddes hon en lysande karriär efter hiten Chuck E´s in love. Men något hände. Missbruk och en karriär som liknande en berg och dalbana.
Det vilar något vackert i intervjun särskilt när artisten öppnar sig och reflekterar över sitt liv. Hon säger att medierna älskar att skildra den trasiga kvinnan:
- "i hela mitt liv har jag fått höra att jag är annorlunda och det sårar mig"....
Hennes bakgrund är också en smula fascinerande, hennes farmor och farfar var vaude ville skådespelare.
Hon säger:
- "De dog innan jag föddes men fotografierna på dem i vaude villeklädedr var otroligt viktiga för vår fattiga familj. Det visade vad vi kunde vara, vad vi hade varit."
http://www.svd.se/medierna-alskar-den-trasiga-kvinnan
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar