The Pogues
If I Should Fall From Grace With God (1988)


Tredje skivan anses av vissa som deras allra bästa. Det lär tvista om den saken i all oändlighet. Något som dock är säkert är att If I should... är deras mest kommersiellt framgångsrika album i karriären.

Med producenten Steve Lillywhite (som var på den här tiden gift med Kirsty McColl) har The Pogues förfinat och förädlat sitt sound och fortsatt i liknande spår som i föregångaren Rum, Sodomy & the Lash. Det blir dock en smula bisarrt och egendomligt när man hör en skiva (som jag aldrig har hört förut) med mega-hiten Fairytale of New York, som idag är ansedd som en självklar jullåt när traditionen skall firas. Duetten med Kirsty McColl är ju fortfarande slående vacker, trots alla dessa år, och trots alla dessa spelningar på inte minst radion. Och till en början känns det som det är Fairytale som är den enda propra och självklara låten på plattan.

Irländarnas ösiga och mer fartfyllda stunder kräver sin tid och framförallt lyssnarens humör (Fiesta och South Australia, Bottle of Smoke till exempel).

Efter tre album med The Pogues lär man sig flera saker; bandets skivor är och kommer alltid vara alltför långa och ojämna, det är dock ett band som vinner i längden och jag förstår nu mer varför Hästpojken döpte till exempel en av sina tidiga singlar till just Shane McGowan. Sångarens texter är ofta högst mänskliga och fångar en slags underifrån perspektiv. Vi slår oss uppåt - från marken.

Skivan är präglad av tiden i Spanien, där Shane McGowan vistades under inspelningen av filmen Straight to hell (1986). Den spanska influenserna märks i spår som Fiesta och inte minst i energiska titelspåret som sägs hylla krigsoffren från Spanska inbördeskriget.
Lullaby of London är en majestätisk folkvisa förstorad i Broadway format och är The Pogues när dem är som vassast.
Bästa spåret heter Thousands are Sailing och handlar om Den Amerikanska Drömmen. Texten kanske inte är så märkvärdig, men hör hur bandet låter ypperlig som en orkester och det utmynnar i pop-folk med vassa taggar i form av Shanes punkiga sång. Det här kan vara bandets största triumf någonsin. TA

Betyg; 4


I mitt tycke är If I Should Fall From Grace Witth God Pogues bästa skiva. Men inte deras bästa skivsläpp. Här behövs en kort parentes. (Mellan Rum Sodomy & The Lash och If I Should Fall From Grace With God släppte de EP:n Poguetry In Motion, en utav de bästa EP:s som släppts överhuvudtaget. EP:n, producerad av Costello som den är, har mer gemensamt med Rum, Sodomy men fungerar ändå som en brygga över till If I Should Fall... Costello fick sparken efter studiosessionerna om jag minns rätt. Låtar som Body of an American och framför allt Rainy Night in Soho tillhör det absolut mest briljanta McGowan & Co. lyckades få ur sig.)

If I Should Fall From Grace With God spretar, på ett positivt sätt, mer än något som Pogues gjort tidigare. Influenserna från Spanien och en viss mognad i tematik och attityd lyser igenom och gör skivan till den jag allra helst återkommer till.

Favoritspåret på skivan för min del har alltid varit Streets of Sorrow/Birmingham Six som tyvärr är lika aktuell idag som då den skrevs. Låten handlar om upptrappningarna av våldet i Nordirland på denna tid, för att sedan övergå till en McGowansk apologi över de som oskyldigt dömdes för bombdådet i Birmingham. Parallellerna till senaste tidens ökade våld i Europa och staternas, inte minst Sverige och SÄPO, pajasartade försök att skydda sin invånare genom en jakt efter syndabockar med total brist på rättssäkerhet är skrämmande. Pogues - ständigt aktuella.
MF

Betyg: 4