Borde egentligen skriva något om Annika Norlins Sommarprat, eller kanske allra helst om Jamie XXs suveräna album In Colour. Men vad händer?
Jo, jag ägnar morgonen och tänka på barndomens Roxette.
Va då?
Är jag galen?
Förmodligen.
Per Gessle och Marie Fredriksson uppträdde på Sjöhistoriska för snart en månad sedan. Jag var inte där. Det regnade, och trots det underkända vädret , slöt en massa människor upp. Bandet i sin tur bjöd på show, uppenbarligen, och konfronterade ruskvädret med hits-kavalkad.
Man kan skratta, och direkt avfärda och göra en massa saker.
Och hade du frågat mig för 10 år sedan, att om tio år framåt i tiden kommer du ägna dig åt Roxette igen, skulle jag faktiskt ha bara garvat.
Men nu sitter jag här och jag skäms inte.
Varför skulle jag göra det?
Jag kan skämmas att jag har under många år , försökt "hänga på" och "fatta" dom coola grejorna och "dissa" mainstream popen.

När allt kommer omkring handlar popmusik som melodier och känslor.
Per Gessle är Sveriges i särklass bästa pop-snickare. Ett geni. Gång på gång ger han oss melodier som vi får svårt och leva utan.
Roxette var den musik vi dansade till under klassfesterna på slutet av 80-talet. Skivan The Look (1988) var populär och även hos dem 10 åringar vi var då. Lite hopp och stök till titelspåret och Dressed for success och så kom ju tryckaren (som nog alla väntade på) Listen to your heart. Golvet var fullt med en massa popcorn och chips.....

90-talet blev bandet internationella stora. Framförallt med balladen It must have been love från filmen Pretty woman. Och om du frågar mig, så har den melodin vuxit och åldrats fantastiskt bra. Den låter bättre idag än för 25 år sedan! Kanske Roxettes finaste stund i karriären?

Albumet Joyride (1991) väckte mitt stora engagemang. Farsan fick skjutsa mig till OBS (idag COOP) i Rotebro. Där stod man en fredag och köade för och köpa ett exemplar. Kö till en skiva. Idag kan man bara småle åt det. Det är ju så främmande på något sätt. Men också något kolossalt fint.
Folk visar sitt engagemang för musiken. Sin kärlek. Ger den tid och all sin uppmärksamhet.
Fuck multi-tasking!
 Vad vill jag då komma med mina  tankar kring Roxette?
Kanske inte till något särskilt, mer än att jag gillar det bandet och kommer göra det till graven. Det handlar ju inte bara om Per Gessle , Marie Fredriksson sjöng ju en gång i tiden som ingen annan.
Hon var fenomenal.
Ganska nyligen såg jag en svensk film, en ganska märkvärdig historia, men i slutet på den, så sjunger huvudrollsinnehavaren karokee, och vad sjunger han då?

Every time i see you, uh i try to hide away
but when we meet it seems i can´t let go
every time you leave the room 
i feel i fading like a flower

(Fading like a flower)

Och som sagt, det är bara en av flera smycken Per Gessle fått ur sig. Tack Per! Du är en av dem största! Och Tack Marie! Du är en av största sångerskorna från Sverige!
TA