Vad jag förstår så är det en rad artister i England som aldrig kommer få respekt. Det handlar om artister/band som förknippas starkt med 80-talet och tiden före Creation och brit-popen. De står för hitsen som spelades på radiokanaler och som flera ansåg var "tråkig" och "slentrian".
Phil Collins, Paul Young och Simply red är akter som räknas in här. Och frågar du mig är alla tre ganska underskattade.
Simply red som varit ledda i alla år av Mick Hucknall har haft stora framgångar, men alltid blivit nedgjorda både av kritiker och av andra musiker. När man läser vissa uttalanden eller liknande mot just Hucknall , känns det som vilken mobbning som helst. Det märkliga i sammanhanget är ju vad Simply red kanske står för och vad de uppfattas stå för av andra.
När jag letar förklaringar till varför bandet blivit nedgjorda i så många år, hittar jag ingenting som får mig övertygad. Men kanske har det med och göra , eller kanske finns en liten förklaring i bandets bildande som sker i slutet av 70-talet och under punk-vågen som sker i Storbritannien. Och postpunken som följer, Simply Red var ju dess anti-tes, de lyssnade på blue eyed soul och i deras musik fanns knappast någon vrede eller hat mot samhället.
Liksom andra band från 80-talet som t ex Spandau Ballet så förknippades dem med det nyliberala 80-talet med axelvaddar, privatiseringar och yuppiens framfart i både samhället och i populärkulturen. Brett Eastin Ellis romanfigur Patrick Bateman skulle mycket väl kunna lyssna på bandet. Och en av Simply Reds låtar heter också Money too tight to mention , och kanske hade en sådan titel , lite ironiskt då, inte klang med gamla punk-ideal....
När jag läser om bandet på all music.com lär jag mig att Simply red samarbetade bland annat med legendariska Lamont Dozier under deras andra album som kom 1987. Och även om samarbetet inte riktigt uppskattades av omvärlden ,så ser jag ändå Simply red, som ett band väl förankrat med soul-historien och även om de inte kanske samlar på vinylsinglar , så gör dem ingen hemlighet att de älskar stora soul-hits från förr. Och vore det inte för Simply reds If you don´t know me by now , hade jag nog inte känt till Harold Melvin and the blue notes.
Jag älskade nämligen deras cover av Harald Melvins If you don´t know me by now (1972) , en sommarplåga, en gigantisk Sommartoppen etta från 1989, helt klart i samma klass som Bangeles Eternal flame.
Den lilla pojken i mig blev "bananas" eller besatt av If you don´t know me by now. Minns hur jag och min familj var på bilsemester och stannade tillfälligt i Östersund.
Vi hälsade där på några vänner till min mor. All min vakna tid handlade bara om en sak. Hur skulle jag kunna få höra If you don´t know me by now igen? Jag ville ju ha skivan. Men inga bensinmackar i omnejd hade den kassetten. Som jag kunde se var det mest dansbandstoppen och kanske lite hårdrock som prydde diskarna. Hur skulle jag då få tag i Simply red? Hur skulle jag få höra If you don´t know me by now igen?
Så en kväll, hände det.
Vi stannade kvar hos min mors vänner. I deras villa var radion ofta på. Och så vid middagsbordet hör jag Simply red från radion. Och jag blir ju alldeles till mig. Och jag jublar av glädje och ber H (mannen i hushållet) om hjälp. Kan han möjligtvis spela in låten från radion? Och visst, och det är ju bråttom. Och H kastar sig mot stereon och sätter in en kassett och trycker på rec och play knappen. Och kassettens hjul rullar....
Och den glädjen, den lättnaden , den förnöjelsen. Den är svårslagen. Jag vet inte vad man kan jämföra den med. Man jagar någonting, eller letar i alla oändlighet efter någonting, och plötsligt finner du det eller du lyckas erövra det som du drömt om.
Det kanske var så här Columbus och Vasca Da Gama kände.....
"Äntligen".
Idag är If you don´t know me by now en låt i mängden. Jag kan inte riktigt höra det jag hörde 1989. Visst, det är en bra låt, en skicklig hit. Men Simply red har betydligt starkare kort än så. Manchester-bandets USA-etta Holding back the years är antagligen deras finaste stund. Det där melankoliska är han bra på Mick Hucknall och få fram, och det finns ju även influenser från jazz och soul i musiken. Och sen namnet då? Röd-håriga Hucknall kallades tydligen för "Red" och på den vägen är det....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar