Men så mot slutet av boken fastnar en viss scen hos mig. Huvudkaraktären , och troligtvis författarens alter-ego Henrik minns tillbaka hur han , året 1986, var 16 år. Vilsen, blyg och osäker. Han köpte skivor och han ville så gärna närma sig "drömflickan", Elisabeth. Men han visste inte hur. Efter långa funderingar försökte han få kontakt med henne på vägen mot skolan, eftersom han visste att dem tog ju samma buss dit. Nästa morgon är han förberedd. Och så vad händer? Jo, han går på bussen före henne. Och hon väljer ju inte och sitta bredvid honom. Han måste alltså gå på bussen, efter henne, så att han kanske kan få dela plats med henne i bussen.
Knepigt.
Så, plötsligt händer det.
Hans lår nuddar vid hennes. Och han skakar i hela kroppen. Hon tillåter honom sitta bredvid honom på bussen.
Nu kan allt börja.
Nu infrias hans drömmar.
Tror han.
Och så försöker han då konversera med skönheten. Han får bara ur sig "Lloyd Cole" och hon begriper ingenting.
Resten av resan blir ytterst plågsamt för Henrik. Han får härda ut. "Lloyd Cole" var det enda han kunde få ur sig. Det var nämligen den musik han hade i sin walk-man. Han trodde att musiken skulle imponera på henne. Men han kunde inte ha mer fel.
Efter bussfärden blev han alltmer försiktigare. Han kunde nästan föreställa sig och se och höra hur Elisabeth skulle berätta för sina kompisar om den där "Konstiga Henrik" som satte sig bredvid mig på bussen den där dagen och han sa bara "Lloyd Cole". Han är så konstig.
Som vanligt börjar jag alltid i fel ände. Istället för som Knausgård gjort och andra börjat med Lloyd Coles band The Commotions , lyssnade jag först på Lloyd Coles solo-skivor.
Och vad jag förstår var nog The Commotions grejen. Med sånger som Perfect skin till exempel. Cole har varit nästan en kliché för och den ensamme mannen, gärna lite kulturintresserad, kanske till och med förvärvsarbetande inom media och närmar medelåldern. Gillar vin, resor och läsning.
Har aldrig ägnat något större intresse kring Lloyd Coles texter. Jag har bara gillat hans sånger, melodierna och verserna. Och även känslorna han lyckats förmedla. För 20 år sedan, var jag olyckligt kär precis som Henrik i Knausgårds bok. Jag kanske inte åkte buss med henne som jag ville ha då och var inte så tafatt som bokens karaktär.
Det handlade om en klasskamrat som levde ett helt annat liv än vad jag gjorde. Hon var en populär tjej, hade en knäpp kille , som var knäpp "på rätt sätt". Hon och jag pratade en del, och ibland hände det att hon bjöd hem en på fest. Jag minns hur jag kunde ringa hem till henne ibland på nätterna eller sena kvällar och sjunga Wonderwall.
Men för 20 år sedan släpptes Lloyd Cole Love story. En skiva med ganska kliniskt omslag. Han sitter där och ser butter ut i rutig skjorta och mörka chinos. Inga rock attribut här inte.
Skivan Love story var inte så svår och ta till sig eller tycka om. Avslutande finalen For crying out load fick mig nästan och gråta. Och I didn´t know that you cared handlade om mig och vad jag hoppades på. I mina önskningar fanns ju en längtan att hon i min klass, gillade mig också på det sättet som jag gillade henne.
Nu var det inte riktigt så.
Lloyd Cole blev ett sorts soundtrack för vad som hände mig under hösten 1995. Love ruin´s everything.....ja, det sa väl allt.
Och ska jag vara uppriktig så har han inte varit så angelägen i mitt liv som just för 20 år sedan. Glimtvis har jag hört att han fortfarande är habil och en väldigt kompetent pop-snickare. En bonuslåt på en samlingsskiva har alltid appellerat till mig, That boy, heter den. Han är ju mästare på det där melankoliska, brittiska, smarta men med en viss känsla, utan att det blir sentimentalt.
Nu har han visserligen skrivit en låt som heter Sentimental heart (från Love story)....
Det finns några flera spår som är värda att nämna i sammanhanget. Undressed från hans första soloplatta är ju en finfin Dylan-hälsning.
Munspel och akustisk gitarr....
texten kan jag inte anmärka på.....
En ypperlig singel hämtar vi ifrån Love story, Like lovers do.....
She´s girl and i´m man är inte heller någon dålig singel. Morning is broken heter en annan melodi från den här mannen...
Och så kan man fortsätta i en längre evighet...
Som ni förstår förtjänar Lloyd Cole några sidor i en Knausgård-roman, även om han bara utgör som kuliss för händelserna centrum....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar