Def Leppard – When Love & Hate Collide
Lp:n Hysteria är alldeles för repig, Pyromania kassetten hittar jag inte, Adrenlize skivan sålde jag tyvärr, min syster fick nog min Def Leppard-tröja och Best of Cd:n vägrar min cd-spelare spela. Det mesta
 går emot Def Leppard nu förtiden.
Det kanske inte är meningen att jag ska återuppta dem....

Sheffield-bandets storhetstid var synnerligen under 80-talet, men de har ändå lyckats "överleva" fram tills idag. Detta av flera skäl. För det första verkar hårdrocken inte alls särskilt trendkänslig, åren går och nya band och musikstilar tillkommer, men hårdrocken står tryggt kvar. För det andra i en musikvärld kantad av alarmerande skiv-död tvingas banden turnera och spela mer konserter än tidigare.  Men turnéerna och spelningar håller banden i liv. Och de lyckas överleva sig själva, inte nödvändigtvis förnya sig själva men de hittar möjligen en ny generation som tilltalas av deras uttryck.
I min värld står Def Leppard  högre upp än många av sina likar. De har nämligen melodier som andra hårdrocksband tämligen saknar. Har också alltid varit så svag för deras ballader som t ex Love bites, Two steps behind, Stand up, Have you ever needed someone m fl.
De var mina idoler när jag var 10 år. Pojkrummet var tapetserat med deras skivomslag och bandbilder. Minns hur jag spelade albumet Hysteria om och om igen på för hög volym. Försökte övertyga min systers kompis om bandet storhet. Men nej , hon brydde sig förstås föga.
Jag ville själv vara gitarristen Phil Collen. Trummisen Rick Allen har också alltid gjort starkt intryck på mig. Han är den enda trumslagaren som jag känner till som spelar bara med en arm. Allen förlorade ena armen i en bilolycka i mitten av 80-talet. Bara hans historia som också är bandets historia är fascinerande. TA  

Joe Cocker – Up Where We Belong
Skulle egentligen skriva lite kort om Thin Lizzy, Mama Cass och Annika Norlin. Men med anledning av Joe Cockers bortgång vid 70 års ålder, så går mina tankar till honom, hans familj och hans musikaliska gärning.
De flesta har hört honom under sina liv. Vi , 70-talister har möjligtvis inte lika stark relation till Sheffield-sonen med den skrovliga rösten jämfört med säg 50-talisterna. Han som gjorde vad många menar den bästa Beatles covern någonsin, With a little help from my friends. Joe Cocker – With a Little Help from My Friends

Den låten var vinjett till en amerikansk serie, En härlig tid (1988) och på så sätt uppmärksammade jag den covern.
1989 lyssnade jag många gånger på hans When the night comes.

Joe Cocker – When The Night Comes - Radio Edit

Men efter detta var det bara slentrianmässiga skivor och nedgång för Joe Cocker. Hans storhetstid är i slutet på 60 och en bit in på 70-talet.
1982 fick hans sin första listetta Up where we belong som han sjunger med Jennifer Warnes. En vacker, ståtlig ballad , ledmotiv för filmen En officer och en gentleman. Jag älskar den låten. Tyvärr  har den sången förlöjligats i och med dess medverkan i  Nile City och brandstationen. Enligt Harry Amsters artikel om Cocker i Svd hatade han själv låten, men förstod att den skulle bli en hit. En annan stor filmhit för Joe Cocker, var You can leave your hat on för filmen 9 1/2 vecka. Joe Cocker – You Can Leave Your Hat On
TA

Oasis – Whatever
Idag för precis 20 år sedan släpptes Oasis "julsingel" Whatever. Utan den låten hade jag aldrig förälskat mig så förfärligt i bröderna Gallagher och co.
Hade aldrig heller ens brytt mig om popmusik och ens begripit mig på dess betydelse och kraft och mening. Utan singeln Whatever hade jag, varit någon annan och kanske hade jag samlat på frimärken. Eller , tja, gjort modellplan.....
Whatever blev början på min förbannelse, min passion, mitt engagemang och identitet. Minns det som igår, jag var på Karolinska sjukhuset i januari 1995. Hade svimmat ett antal gånger och jag besökte neurologiska kliniken för prover. När jag låg vid britsen hörde jag hur något alldeles ljuvligt strömmade ur radion. Det kändes bekant. Och så självklart. Och något man bara ville höra om och om igen....

Det var Whatever....
Det var början på min livslånga kärlek till den låten och bandet. Jag kan inte slita mig loss, har investerat för mycket känslor, tid och vad ska man säga hela mitt vuxna liv för ett band och deras musik.

Äntligen fann jag ett band som jag kunde relatera till. Tidigare hade jag mest hört enstaka singlar eller album med artister/band och tyckt om det, men inte mer än så. Nu kom POPMUSIKEN till mig. Plötsligt började den där 16 åringen bryr sig om frisyrer, parkas, vespor, engelsk fotboll, Stone Roses, Burt Bacharach och han lyftes av några arbetsklass-slynglar från Burnage som sjöng om och leva för evigt och spred fruktansvärt effektiv eskapism.

De höjde mig och många andra med deras arroganta och extremt självsäkra stil. Mitt osäkra tonårsjag lade armarna runt ryggen och drömde om och bli rockstjärna. Visa alla elaka jävlar att man duger och att man kan lyckas....Som Liam också sade: du måste tro på dig själv, ingen annan kommer göra det åt dig...dom kommer bara vilja trycka ner... Så be dem dra åt helvete....

Whatever hade alltid varit en melodi som jag fått energi av och som fått mig på humör när vindarna blåst alltför tungt omkring mig. Jag vet att en del hävdat att Noel har tydligt stulit refrängen från The Rutles How sweet to be an idiot (Neil Innes fick också royalties) och . Och det är väl egentligen inte så mycket och säga om....Det sägs att David Bowies advokater ringde rätt omgående efter singelsläppet. Man anklagade Noel för att ha stulit ifrån All the young dudes....

Singeln Whatever påvisar också hur detta band en gång hade allt; de kunde till och med bjuda på starka b-sidor. Majestätiska Slide away vilar som b-sida , för "normala" band är det en given första singel. Men som om det inte vore nog. Half a world away som blev mer känd som tv-vinjett i England i en omtyckt komedi-serie , The royal family, bygger på Burt Bacharachs This guys in love with you.  Och rockrökaren Its good to be free.... En låt som jag ofta går och sjunger på: "there´s little things that make me so happy, all i want is to live by the sea"....

Whatever är också anledningen till att jag tog upp en gitarr och försökte lära mig spela. Kan inte säga att jag glänser eller ens kan spela riktigt bra, men jag har lärt mig ackorden och har övat på dem i många år nu... Har även plågat flera kamrater med att spela den låten ihop när vi ses. Och vissa uppskattar den mer än andra....

Det var tämligen ovanligt att bandet spelade låten på konserterna. Av någon okänd anledning verkade det som varken Noel eller Liam vill spela den. Men när man väl spelade den utvecklades det alltid till ett fantastiskt medly med antingen Octopussy´s garden eller All the young dudes. Varje gång lät det himmelskt. Stråkorkester och Liams sång och Noel som avrundar låten med medly... Underbart....

Jag tror också självaste Paul McCartney till och med hyllade singeln...det säger väl ändå något...

Whatever spelades in under två dagar under juli 1994 på Maison rouge studios i Chelsea. I grannstudion spelade samtidigt deras "rivaler" Blur in deras tidiga alster. Under den här tiden präglades gruppen av upprymdhet. Saker och ting spårade också ur. I Bayswater på Columbia hotel blev de utslängda. Producenten Owen Morris lär ha berättat att bandet hade varit och druckit öl efter färdigställt inspelningen. På morgontimmarna börjar "efterfesten". Bonehead börjar kasta ut möbler genom fönstren utifrån hotellbaren. Utanför på bilparkeringen "slaktas" en Mercedes. Bilen visade sig tillhöra hotellets ägare. Det dröjde inte länge förrän polisen var på plats. Nästa dag var dock förvånansvärt odramatisk. Bandets management verkade inte direkt bryr sig om ersättning , utan bokade in på Hilton hotel , bara ett stenkast ifrån Columbia Hotel.... (källa:  s.32 NME SPECIAL COLLECTORS EDITION THE ULTIMATE FANS GUIDE  OASIS - GLORY YEARS 1993-1996)
 
Oasis femte singel Whatever hamnade på 3:e plats på England-listan. Unisont hyllad i den brittiska pressen, utnämnd t ex till "Veckans singel" i NME. Oasis är det bästa som har hänt i mitt liv. TA

Titiyo – Drottningen är tillbaka
Har egentligen inte brytt mig om henne under flera år. Känner mig därför kanske en smula populistisk, och oförmögen till egen fantasi och att man enbart följer strömmen.
Men det må så vara.
Det finns större problem än så.

Liksom många andra har jag dels en relation till Tityo och hennes musik som rymmer flera decennier tillbaka. Min uppväxt var präglad av hennes första singel Talking to the man in the moon (1989). Hon "försvann" sedan ganska snabbt ur min musikaliska radar. Noterade dock att hon medverkade som gäst på Christian Falks banbrytande album Quel bordel, sjöng också med t ex Blacknuss, Stakka Bo och Wilmer X. 1998 gjorde hon landsplågan Come along, skräddarsydd för Allsång på Skansen.

Även om hon varit borta ur min musikaliska radar har jag alltid haft respekt för henne. På senare år har hon setts i diverse tv-program. Man har nästan glömt bort artisten, sångerskan och fått ta mer del av personen, människan bakom rösten. Men det är hon knappast ensam om. Det går i led med skivindustrin och musikbranschens förändring. Turnerar man inte, så gör man något annat. En kokbok, ett tv-program, twittrar eller skriver biografier osv.
Lite sorgligt kanske. Man vill ju helst bara höra musiken.
 Nu säger jag inte att Titiyo gjort fel. Som sagt jag har inte stenkoll på hennes karriär sista åren. Men det var direkt glädjande att se henne på Skansen i somras och tända igång en försiktig publik med hennes första svenskspråkig singel. När jag hör den börjar jag nästan skratta. Glädje sprider sig i kroppen och i sinnet. Danssugen någon?
Om Come along var skräddarsydd för Allsången , så är Drottningen är tillbaka specialdesignad för Friskis och Svettis. Ska bara hitta träningskläderna....

Nu såg jag henne senast hos Kalle Moreus (oförskämt bra bakis-tv). Hon är så självklar, laid back, cool och trevlig. Titiyo, du är bäst! TA

Tift Merritt – Laid A Highway

Musiken borde väl egentligen tala för sig. Tycker du dig hört den här låten förut? Ja, den påminner om något som du så många gånger hört förut. Ackorden gissar jag är påfallande dem samma som Bob Dylans Knockin´on heavens door. Men det gör mig inte. Inte alls faktiskt. I den här sången hör jag en uppriktig berättelse, en allmängiltig berättelse som finns både i USA och på sina håll även i Sverige.

Det är en tvetydig berättelse om en småstad eller ett mindre samhälle i förändring. Globalisering, Urbanisering , små orter urholkas och gamla sågverk, pappersbruk går i graven.  Some nights i sit and watch my hometown die  sjunger också en förtjusande Tift Merritt. Det bör väl nämnas att jag hade privilegiet och få se sångerskan uppträda på ett Debaser Slussen i Stockholm för en massa år sedan. Och vad jag minns var jag alldeles betuttad i henne denna kväll. Hon var en riktig scenpersonlighet. Vacker och självsäker och inbjudande som bara amerikaner kan. Kände en viss lättnad. Hade försökt få göra en intervju med henne för vårt dåvarande fanzine. Av någon anledning sprack det och intervjun uteblev. Men med facit i hand var det nog för det bästa. Jag hade nog varit hypernervös om jag hade suttit öga mot öga med henne. Eller kanske inte? TA

Aimee Mann – Wise Up
Ser om filmen Magnolia (1999). Den är nästan bättre nu så här drygt 14 år senare än när den kom uppe på biograferna. Musiken i filmen har en central roll. I en av de allra finaste scenerna sjunger berättelsens ensemble envar med i Aimee Manns Wise up.
Idag fortsätter nog hon skriva musik och antagligen är det habilt och småcharmigt. Men jag betvivlar om hon ens når höjder hon gjorde just med Wise up.
Funderade länge över texten, men nuförtiden låter jag bli.  I filmen verkar det som en uppväckelse eller en kallelse till bättre vetande. Man uppmanar till individens lyft, att sluta upp med dumheterna, vad det nu kan vara, och det är bara Du som kan göra det. Ingen annan.
Bara du kan skapa förändring - om det nu är det man önskar, vill säga.

Till sist, ser på bilder från något år i Hultsfred. Aimee Mann spelar på en av de största scenerna, kan det ha varit Pampas som den hette? Minns knappt något från den spelningen. Men hon var snygg, slank och det måste ha låtit bra för solen sken, och hon bar solglasögon , jeans från topp till tå... Håret utsläppt. Men då lät hon bli och sjunga Wise up....
TA

Emmylou Harris – Goodbye

Hennes album Wrecking ball (1995) släpptes i en deluxe-utgåva i våras. Den innehåller en dvd-dokumentär om skapandet av plattan samt alternativa versioner och demos samt outgivet material. Låtar som valdes bort, helt enkelt.
 Har inte riktigt brytt om att lyssna på den. Rädd för att det ska förstöra min kärlek för själva ursprungsalbumet. Jag älskar den skivan, och kommer alltid göra det.
Skulle jag någonsin försöka mig på och göra en säg 20 topp lista över mina favorit plattor, skulle Wrecking bal hamna på 11:e plats. Kanske 10:a kanske 9:a, kanske 8:a.... äh jag får lägga av nu....

EmmyLou Harris har aldrig sjungit bättre säger en av mina vänner som är en sann beundrare av hennes musik. Han har följt henne sedan allt startade på 70-talet. Han om någon borde ju veta.
Harris var under 90-talet bortglömd men återvände med ett album med ett annat och tuffare sound än tidigare. En gigantisk drömsk och majestätisk ljudmatta producerad av Daniel Lanois. Hon sjunger covers av storheter som Dylan, Hendrix och Neil Young.  Kommer alltid återvända till hennes tolkning av Steve earles Goodbye. Barnsligt förtjust i trummorna som pulserar igenom hela plattan, och det är tack vare U2s Larry Mullen Jr (var han inte lik River Phoniex ett tag?). TA

Duffy – Rockferry

Idag är Duffy bortglömd. Gud eller Google vet vad hon sysslar med dessa dagar. Men året 2008 stal hon flera rubriker i engelska pop-tidningar. Hon spåddes bli nästa stora grej. Så blev det inte. Adele blev istället Drottningen av pop-England...
Men jag har inte glömt Duffys enastående debutsingel, skriven av Suede-gitarristen Bernard Butler. Den gjorde tyvärr inte mycket väsen av sig utanför de brittiska öarna. Det blev istället andra singeln Mercy som gjorde hennes till ett namn världen över.
 En låt som för övrigt flera svenska dansband började spela på danserna. TA  

Van Halen – Why Can't This Be Love

Kan inte påstå att jag var någon större fan , när det begav sig ( hade deras lp Woman and children first, från 1980, men den lyssnade jag aldrig på).  En släkting var dock hängivet fan. Han skickade mig kassetter  från Värmland till Stockholm. Och den här låten tyckte jag verkligen om (har visserligen alltid varit svag för power ballader...). Men som med alla kassetter, så förr eller sönder blir dem trasiga.

Så här i backspegeln kan jag undra vad min släkting tyckte om sångarbytet av David "Diamond Dave" Lee Roth med den förre Montrose-sångaren Sammy Hagar. Tror dock att han knappast brydde sig. Minns hur jag kunde reagera på Lee Roth i MTV-videos, han var ju en komisk profil och han kunde verkligen "ställa till scener". Ja, och det var förstås mycket damer i hans närhet. Efterträdaren Sammy Hagar verkade ha en annan personlighet, helt klart.

Vet inte riktigt vad som händer med mig på "äldre dagar". Vissa dagar tänker jag bara på gamla sånger/låtar och får inte riktigt ur dem ur skallen. Vissa skulle säga att det är tal om "spöken". Någon annan skulle väl nämna "nostalgi". Oavsett vad, handlar det nog om att åter-besöka ens "rötter" och "dem där musikaliska ögonblicken som skakade om pojken i mig".  Van Halens Why can´t this be love har gnagt på mig nu under en längre tid. Och det slutar med att man står där på Mickes skivor och köper albumet 5150 (1986)... TA

Metallica

Metallica är ett av alla dessa sorgebarn inom rocken (Stones är väl det värsta exemplet). Men det är lätt att glömma att de inte bara var ett av världens bästa band på åttiotalet, utan också ett av de mest nyskapande. Det bästa släppet Metallica gjort de senaste tjugo åren består dock inte av nyskriven musik, utan är en film - Some Kind of Monster. Men oj vilken bra film det är å andra sidan, en smärtsam granskning av vad vänskap, kreativitet, förfall, missbruk och gruppdynamik kan vara. Favoritscenen för mig är när Kirk Hammett försöker övertala Hetfield och Ulrich att de borde ha med ett gitarrsolo. Ulrich och Hetfield visar vilka ängsliga människor de har blivit och Hammett framstår som den konservativa gubbe han förmodligen är. Detta samtal förklarar med önskvärd tydlighet varför Metallica inte är relevanta längre.

The Verve – History

Det är antagligen inte Wigan-sönernas största ögonblick i karriären. Men storslagen gråtmild bitterljuv romantik är lite av Richard Ashcroft special gren.
you and me we re history, 
there´s nothing more left to be
tänker genast på en kär vän/bekant....TA

The Smiths – Cemetary Gates - 2011 Remastered Version
Engelska NMEs läsare har gjort sin röst hörd: The Smiths album The Queen is dead (1986) är tidernas bästa album. Listan omfattar 500 skivor. Tveksam om det finns så många bra album. I den mening helgjutna mästerverk. NMEs lista förvånar mig i den bemärkelsen att flera sentida titlar har fått ens en placering på listan.
Strokes debut har fått en oväntat hög plats (4:e) och det är talande för listan generellt. Det verkar handla mer om att visa vilka band/artister man värnar mest om , än att se och höra själva konstverket. Smiths skivan skall nog finnas med på den här listan , men jag hade inte ens haft med den bland de 50 bästa. Vilket album hade då jag själv satt överst på prispallen? David Bowies  The rise and fall of Ziggy stardust and the spiders from Mars (1972). TA

Betty Who – You're In Love
Det är snart ett år sedan himlen öppnade sig och  jag upptäckte Betty Whos You´re in love. Kan inte riktigt fatta att hon aldrig slog på svensk mark.
Det är ju så här Katie Perry borde låta i en bättre värld eller i ett avsnitt i en amerikansk upplaga av Så mycket bättre. Betty Who får mig och tänka på  80-talets Yazz Only way is up (1988). Både rent musikaliskt och sångerskorna fräna stil. Hoppas någon dag släppa tanken på att jag måste äga den här singeln... det är ju bara musik...om jag ändå kunde hålla om singelutgåvan...TA

Tom Waits – The Heart Of Saturday Night
Befinner mig på fest. Ensam, har ingen och tala med. Häller i mig vin. Kastar i mig pepparkakor.
På andra sidan vägen ser jag hur det lyser i alla lägenheter. Hänger inte med i allt prat om barn, bostadsrätter, resor hit och dit osv. Men så nämner någon eh, Tom Waits....TA

Band Aid – Do They Know It's Christmas? - 1984 Version
Min första köpta skiva var Band aids Do they know its christmas? (1984), så lite speciell ter sig den melodin allt i min värld. Men min värld är inte Aftonbladets Markus Larsson. Han avskydde den redan då, och spyr galla över hur "liket nu lever" i och med Bob Geldolfs nya version. DNs Fredrik Strage erkänner att han "har ett lättlurat hjärta".

Det är lite hopplöst oavsett vad rockmusiken än gör. Ibland kritiseras musikerna för att vara överbetalda primadonnor som borde utnyttja sin makt mer åt större ting än sig själva.Sting, Geldof etc. försöker påverka. Men då skall deras musik sågas med stora sågen...

Själv är jag svag för dessa kampanjer där man syr ihop en stora ANTHEM med superstjärnor som får trängas ihop i den kryp-lilla studion (jo det är rätt pinsamt, ungefär på nivån som och hylla Michael Bays filmer).  I 80-talets tappning är ju den brokiga skaran halva grejen: Paul Weller, Phil Collins, Bono, Bananarama, Status Quo, Wham och Duran Duran m fl.

"Efterföljarna" var bara varit sämre: 1989 försökte Stock atiken waterman återupprepa succén, dåtida stjärnor som Bros, Big fun, Lisa Stansfield, Sonia, Jason Donovan, Wet Wet Wet och Kylie Minogue delade mikrofonen med äldre rävar som Chris Rea och Cliff Richards. Notera att Bananarama är även med här.

Sedan dröjde det flera år in på 00-talet som  Band aid fick nytt liv igen, då med bland andra Coldplays Chris Martin, Dido, Robbie Williams, Joss Stone, Sugababes och Darkness sångaren Justin Hawkins.

2014 års tolkning tolkning karaktäriseras av dagens stjärnor som t ex One direction,Sam Smith,Ed Sheeran,Emeli Sandé, Paloma Faith. Småler av förtjusning när jag hör och ser Sinead O Connor och Elbows Guy Harvey (vår tids Peter Gabriel). TA

Nico – Afraid
Försökte lyssna på hennes album, Chelsea girl (1968) men jag blev uttråkad som få. Covern på Jackson Brownes These days känns onödig. Men hennes röst sticker verkligen ut. Hon har en unik stämma, sedan kan jag förstå om alla inte gilla den. Jag väljer en sång som jag fick av en kurskamrat för många år sedan. Jag förstod att den här låten, Afraid (från 1970 års album Desertshore) hade då ett särskilt värde för henne: Nico sjunger you are beautiful and you are alone. Detta är när tyskan vid sidan av gästspelet på Velvet underground kommer till som allra bäst. Ljuvligt! TA

Bob Hund – Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte…
vet inte vad som hände. Min kärlek för det här bandet tog slut. Och det var för väldigt länge sen. När jag var 16 var dem störst. Älskade av både publik och press. En spelning från 1999 i Hultsfred var även speciell. Minns hur sångaren Thomas Öberg (inte särskilt ovanligt att han gjorde) gav sig ut i publikhavet och man kände kärlek och en känsla av sällsynt gemenskap. Idag kan jag bara notera att bandet är med i SVTs Dom kallar oss artister.  Suckar bara när jag ser maskerna , blir likgiltig när jag träffar fans som låtsas vara besatta. Och jag tror för min del går mitt ointresse för Bob  Hund sida vid sida med ett band som The Pixes. Vet ju inte riktigt vad jag ska ha den här musiken till. TA

Beth Orton – Dawn Chorus
Läser om Beth Orton i en artikel i en gammal Select (Maj 1999). Hon är då aktuell med sin andra skiva Central reservation. Hon berättar att hon drabbats av Crohns sjukdom och har fått lägga om kost och dryckesvanor.

Uppvuxen på en bondgård, familjen flyttade några år senare till Norwich. Hon gick ofta ner till stranden. Det var idylliskt.

Hennes mor jobbade med konstnärer och musiker. Pappan dog i hjärtattack när hon fyllt 11. Orton hamnade tidigt i alkoholmissbruk. Hennes mor försökte lösa det genom en flytt till Norra London.

Modern avlider tidigt i Beth Ortons liv. Hon pluggar drama och vill bli teateraktris.

Till Thailand söker hon sig för att bearbeta sin sorg över föräldrarnas bortgång. Hon lever i ett kloster för nunnor. I London träffar hon senare producenten William Orbit, Det är han som uppmuntrar henne till att sjunga. Det är han som "upptäcker" henne.

De lyssnar på John Martyn, spelar in en cover på hans I don´t  wanna know och lyckas få ett kontrakt med Virgin. Men i all framgång och uppåtgående livsspiral får hon betala ett högt pris. Hon mister synen och blir blind under en period.

Det är tidigt 90-tal och hon besöker flera house klubbar och älskar Primal Screams Screamadelica (1991). Men hon återfår synen, debutskivan Trailer park (1996) släpps på etiketten Heavenly, skivan snackas det om kring vidare kretsar. Inte minst i USA. Beth Orton får turnera med storheter som Emmylou Harris.
Jag väljer spår Dawn chorus från hennes 5:e fullängdare , Sugaring season (2012). Ett stycke musik som ger frid i en orolig själ. TA

Beastie Boys – Sure Shot

Deras album Ill communication fyller 20! TA

Public Enemy – Fight The Power - Do The Right Thing/Soundtrack Version

Den här låten tycks  bara b li viktigare för varje dag som passerar. Spelas den här på Uppdrag gransknings redaktion?  TA

Don Williams – Infinity
Vissa hävdar att han tillhör countryns "lättviktare". Oavsett vad man tycker är det svårt att motstå den här låten som hämtas från hans album And so it goes (2012). Och texten kanske inte är för alla. Men jag gillar gärna hans funderingar över pyramider och matematikens sista siffra. TA

Jackson Browne – These Days
Jackson Browne gästar Skavlan (21/11). Han får dryga 2 minuters programtid, ganska lite jämfört med Annie Lennox och de övriga. Intervjun är löjlig och illustrerar programledarens likgiltighet. Samtalet skall ägnas åt politiskt engagemang och hur man kan etikettera låtskrivaren/sångarens musik som "melankolisk". Browne är professionell och svarar artigt. Han spelar också en låt (The long way around) från senaste albumet Standing on the breach. TA

Bryan Ferry – Slave to Love

Den förre Roxy Music sångaren släppte nytt album härom dagen. Hans första platta med nyskrivet  låt-material på mycket länge. Tveksam dock om jag ens kommer höra på plattan. Hans äldre alster (både solo och med Roxy music) är ju fortfarande så skamlöst bra. TA

Carla Simons Why (1983) låter förvånansvärt modern och nutida. Ett nödvändigt glädjepiller nu när november, ja vintermörkret äter upp oss. TA

Rätt beroendeframkallande.  TA

Everything But The Girl – We Walk The Same Line

Läste ut Tracy Thorns självbiografiska bok Bedsit disco queen (2013 Virago) i helgen. Det känns lite tomt nu. Hennes bok var ett alldeles ypperligt sällskap. Det var också en rockbiografi som utmärkte sig, vilket är sällsynt när de flesta följer en viss slentrianmässig formel.

Hennes berättelse börjar i slutet av 70-talet, hon är punkare och driver bandet Marine girls (som jag inte hört). Hon träffar Ben Watt tidigt, han är inne på jazz. Deras utmärkta duo Everything but the girl präglas av förklarliga skäl av deras olika musikaliska referenser. Jag gillar och läsa om hur deras kärlek växer för varann genom musiken. De imponeras av varandras skivsamlingar etc. Thorn har ofta fått frågan om vad som är hemligheten bakom ett lång och lyckligt förhållande. Hon berättar om en av parets tidiga dejter. De är båda väldigt filmintresserade och skulle på bio. Men det visade sig att de inte ville se samma film. Vad gjorde dem? Jo dem såg sin film på varsitt håll och träffades efteråt och gick och fikade. Thorn säger: "hemligheten är nog att man accepterar att sin partner inte är som dig själv. Att ni är olika".

Det är också intressant och läsa om hur vissa låtar som jag älskar som t ex Driving tillhör en period då bandet tappar fotfästet och kommer in i kreativ dimma.

Hon nämner hur hon talade med Liam om en enda sak på en Brit awards-gala. Om hans längtan efter barn och bli fader. Hon talar annars om hur brit-popen sneglade alltför mycket bakåt till 60-talet och därför tyckte hon Massive Attack, Björk, Portishead och Tricky var intressantare. Bristol-soundet, Drum n bass och trip hop utstrålade framtiden.

Livet förändras flera gånger för bandet och henne själv. Inte minst när maken och bandkompanjonen Ben Watt blir allvarligt sjuk och ligger inför döden. Han klarar sig och efter en sådan upplevelse väljer dom att se på livet som En andra chans. De bildar familj och får tvillingdöttrar och en son. De får ju också en mega-hit , 1996  i Todd Terrys remix av Missing. En av bokens stora förtjänster är att flera av låt-texterna redovisas i boken. Jag slås då ännu en gång av bandets storhet, det finns även en lyriska talang i Thornes penna.

Hon går sedan i pension i slutet av 90-talet, trött på turnélivet och musikbranschen. Hon ville bara hemma med barnen och vara mamma. En del fans reagerar och skriver felaktiga saker på bandets hemsida.

För oss filmintresserade är det ju kul och läsa om hur bandet lyckas övertala  regissören Hal Hartley att göra musikvideon till deras Simon & Garfunkel cover The only living boy in New York. Intäkterna skänktes sedan till en lokal  nedläggningshotad biograf som Watt/Thorne ofta besökte....

Till sist, Ben Watt har gjort  med albumet Hendra, en av årets bästa skivor. Thorne har gjort tre solo-skivor,  julskivan Tinsel and lights (2012) var den senaste. TA

John Cafferty – Tough All Over

Upptäckte den här låten i en ganska medioker film (Ping pong summer), bara för några veckor sedan. Ibland kan ju musiken bara lysa i filmen, och sedan hemma vid stereon vissna. Men den här låten lever vidare. Det är Springsteen. Det är Van Halen. Deras inflytande på 80-talet kan inte underskattas. Syntarna från Jump kan vi  skratta åt idag, men då vid MTVs inträde osv, var dem en smula revolutionerade. TA

Björn Afzelius – Sång till friheten

Växte upp med den här musiken. Min far spelade det här ofta i bilen, ofta var familjen på väg mot fjällen och skidsemestrar. Som pojke var jag inte särskilt upphetsad av Afzelius. Men som vuxen har jag omvärderat hans musik och hans gärningar. Såg också filmen om honom, Tusen bitar, och blev ganska gripen av hans engagemang i Latinamerika, komplexa person och mörka hemlighet. Sedan förstår jag inte varför alla kritiker vara ute efter och sänka honom?  TA

Fleetwood Mac – Save Me

Jag har varit förblindad i den här gruppen nu under en längre tid. Doktorn sa att jag var ett hopplöst fall. Medicinerna hjälper inte.
Bandet sägs jobba på ett nytt album, rykten säger att det kanske blir ett dubbelalbum. Främsta glädjetecknet är Christine McVie återkomst i bandet. TA

Elliott Smith – Baby Britain

Såg dokumentären Heaven adores you om Elliot Smith nyligen. Han blev bara 33 år. Om jag ska vara ärlig såg jag filmen av mitt allmänintresse för pop/rock. Jag var aldrig något hardcore fan av honom när det begav sig. Jag har dock alltid gillat den här lite popigare sidan av honom. TA

Lill Lindfors – Kom ska vi leka

Köpte lp:n på grund av det vackra omslaget. Sedan har det visat sig att jag kan inte leva utan denna sång. Det är en cover på en evergreen som heter Shake a hand. Lilis dynamiska version är från 1973, producerad av Anders Burman och arrangerad av Björn J:son Lindh. Beroendeframkallande. TA

London Grammar – Nightcall

En av 2013 års bästa låtar, om du frågar mig. Låten fungerar nu som reklam för en viss mobiltelefon. Men det skadar kanske inte?
Titta vad som hände med Billy Pauls Your song (1972)? En underbar Elton John-cover som blev TV-reklamlåt och fick större spridning än någonsin.
Men visst, det kan ju gå åt fel håll.
Allt beror på i vilket reklamsammanhang låtarna också används i. Titta på vad som hände med INXS och Duran Duran. Inte kul. Jag behöver nog inte skriva namnet på företaget som tafsat på deras låtar. London grammar spelade på årets Popagandafestival i Stockholm. Har ägnat för många nätter åt att gråta över att jag inte kan köpa deras skiva på CD. Låten har även gjorts i en tyngre version av Kavinsky och förekommer i filmen Drive (2011). TA

Depeche Mode – It's No Good

"Återupptäckte" den här pärlan från 1997 års album Ultra. Bandet har jag visserligen inte haft någon djupare förbindelse med, fast på senare år har jag börjat uppskatta dem mer. Mycket tack vare en kamrats stora förtjusning, han fick mig också att uppmärksamma frontfiguren Dave Gahans märkvärdiga dansstil. Men det talar mer om någon annan gång.TA

Paul Weller – You Do Something To Me

Det är kolossalt mycket bra den här mannen fått ur sig genom åren. The Jam var en gång världens bästa popband. English rose (1977) skulle ju kunna vara Storbritanniens nationalsång. Den dagen britterna ledsnar på God save the queen, vill säga (dock knappat sannolikt).

"Modfather" gick sin egen väg med Style council, och började med jazz och soul. Fansen blev upprörda. Under den epoken skrev han en 80-talets finaste kärlekshymner; You´re the best thing (1984). Kan bara föreställa mig hur många gånger en viss Orup lyssnat på den låten och svurit att göra något liknande. Weller går solo i början på 90-talet, varje album har "pop-godis". Det är därför ett angenämt problem , när man ska välja en melodi från Woking-sonen. Men det blir balladen You do something to me från albumet Stanley Road (1995). Imorgon har jag säkert ångrat mig, och vill ändra till Wild wood  (1993) eller Above the clouds (1992) från solodebuten. Slutligen, får denna låt mig och tänka på hur jag längs gatorna i Liverpool hörde den spelas av en gatumusikant, en kylig januari-kväll. Den borde också vara obligatorisk på var mans bröllop. TA

Led Zeppelin – Good Times Bad Times

Ja, det är bara erkänna. Lägga fram alla korten på bordet. Ursäkta Led Zeppelin. Jag hade av okunskap listat er med två andra band under rubriken "Pop/Rockhistoriens mest överskattad band". Kan säga, listan har jag skrotat. Det har jag verkligen. Jag har det. Jag lovar.
Inledningen på Zeppelins debutalbumet från 1968 (1969 möjligen) påvisar lite av bandets styrka. Låten jag har valt påminner en smula om The Who. Men jag kunde lika gärna kunna tagit spår 2, Babe, im gonna leave you.
TA

Axl Rose - Mr. Brownstone

"I used to do a little, but a little wouldn't do, so the little got more and more. I just keep trying to get a little better, said a little better than before"

Echo And The Bunnymen – Bring On The Dancing Horses

Har haft den här låten i huvudet i flera dygn. Har en ganska märklig relation till det här bandet. Min kusin gillade dem på 80-talet. Då var jag alldeles för liten och lyssnade mest på Lips like sugar, för han gjorde det.
Sedan kom filmen Lost boys (1987) och Echo and the bunnymen gjorde en cover på The Doors People are strange. Det skulle sedan dröja en massa år förrän jag närmade bandet igen. Två saker fick väl mig att bli intresserad igen. Filmen Donnie Darko inleds med bandets The killing moon (kanske deras mest omtyckta låt?) och på en Uncut-skiva upptäckte jag en enorm version av The Cutter. 90-tals-singelarna Nothing ever last forever (Liam körar på den) och Rust tyckte jag var storartade. Men just idag och sedan en tid tillbaka tycker jag bäst om Bring on the dancing horses. Det är från bandets storhetstid, 80-talet och låten ledde till ett amerikanskt genombrott, mycket tack vare filmen Pretty in pink (1985). TA

New Order – True Faith - '94
Bernard Sumner är aktuell med en självbiografi, Chapter and verse. New order verkar fortsätta utan Peter Hook och två nya låtar sägs vara i regel klara (Uncut november 2014 s. 21-22). Oavsett framtiden kommer alltid deras historia fascinera. I synnerhet hur allt började med Joy Division och dess sångare Ian Curtis tragiska bortgång och ur det bildades New Order som blev av en av Englands största popband under 80-talet. TA

Patsy Cline – Crazy

Willie Nelson skrev låten och räknar väl den som en av sina bästa kompositioner. Men det är Patsy Clines framförande som gjort att låten blivit så omtyckt, berättar han i November numret av Uncut. TA

Steve Earle – Someday

Har haft hans album Guitar town (1986) alldeles för länge tämligen ospelad. Senaste halvåret vände det. Someday heter det stora numret som fått mig sanslöst besatt. Har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den nu. Minns tillbaka till ett extrajobb jag hade för 12-13 år sedan. En av föreståndarna talade jag musik med. Han blev alldeles till sig när Steve Earles album Guitar town kom på tal. En alldeles vettig och rimlig reaktion. TA

Broder Daniel – Luke Skywalker - 2005 Digital Remaster;
Befinner mig i en lättare Star Wars-period. Ser om Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och ägnar en del tid med och se intervjuer med Mark Hamill som spelade Luke Skywalker. Det får förklara mitt låtval.denna gång, TA

Låtskrivare-trion Stock/Atiken/Waterman hade ambitioner att vara en 80-tals-motsvarighet till 60-talets Holland/Dozier/Holland. Och de fick ur sig liksom förebilderna en rad stora hits, världen över. De tog fram artister som t ex ; Kylie Minogue, Rick Astley, Jason Donovan, Sonia och Mandy Smith. Fotomodellen Smith var jag svårt förälskad i under mina tidiga ungdomsår. Hon gjorde lättsmält tuggummi pop, åt Bananarama hållet. Det är knappast livsavgörande stycke musik. Det stora genombrottet ville sig heller inte för Smith. Som 18-åring gifte hon sig med 52-årige Bill Wyman, basisten från Rolling Stones. TA  

Om drygt en vecka kommer Moz på ännu ett Sverigebesök. Känner bara likgiltighet. Han spelade en stor roll i mitt unga vuxna liv och har väl en självklar plats i många hjärtan, inte minst från hans tid i legendariska The Smiths.

Hans stora stund allena var albumet Vauxhaull and I (1994) som fyller i år 20 år. Men självklart har han även fått ur sig ett antal utmärkta singlar/b-sidor och spår (I know very well how i got my name) från annars ojämna album. Senaste skivan World peace is none of your business var upptrissad till skyarna, men knappast relevant eller särskilt märkvärdig. Morrissey har blivit parodi på sig själv, och jag klarar inte av se intervjuer med honom. Känner mig väldigt främmande i "hans sällskap". Allt har väl sin tid. TA

Åker tunnelbanans röda linje mot T-Centralen. En tjej kliver på vid Aspudden. Hon sätter sig bredvid mig. Hörlurar. Hon tar fram telefonen och byter låt. Hon fastnar för Tracy Chapman. TA

Vad hände med Göteborgs duon The Tough Alliance (TTA)?
Ingen som vet. Ingen som vet.
Efter deras lysande skiva A New chance (2007) blev det alltmer tystare. Ena hälften av bandet, Eric Berglund har dock satsat på solokarriär, under namnet CEO. TA

Varför görs det så få duetter nu förtiden? Denna ständiga fråga hänger över mig utan något särskilt svar. Som du förstår vurmar jag om delad sång mellan två personer. De olika rösterna ger låten ytterligare en dimension. Från Motown åren med Marvin och Tammy till fjolårets bejublade samarbete mellan Miguel och Mariah Carey. Många duetter har tagit världen med storm. Skulle kunna ägna hela dagen , ja hela bloggen bara med duetter från pop-historien. Väljer dock ett svenskt exempel. En kvarleva från min barndom och uppväxt. Ola Håkansson bodde i grannområdet från mitt familjehem. Folk pratade lite om honom. Jag såg honom aldrig. Hans duett med Agneta Fältskog, The way you are (1986) må låta daterad, men tycker mig ändå höra hur gnistor slås emellan sångaren och sångerskan. TA

Veronica Maggio – Va kvar
Veronica Maggio inledde årets säsong i SVTS unika serie Dom kallar oss artister. Det var makalöst intressant och följa henne under ett hektiskt dygn i Oslo. En rad radiointervjuer med norsk media skulle avklaras innan hon fick enbart fokusera på kvällens stora spelning. Att hon är så stor i Norge har gått mig helt förbi. Det blev mäktigt och se och höra publiken sjunga sig förälskade i låtar som (The Strokes influerade) Jag kommer.

Liksom och se unga vuxna tjejer köades till spelningen och vara alldeles begeistrade i artisten. Popmusik betyder onekligen fortfarande någonting för många. Hennes fans hoppades så att få höra Trädgården en fredag. Det lyser i deras blick när de nämner den låten.

Maggio personifierar också popmusikens nu och framtid. Hon är relativt ung (33 år) och kvinna och appellerar till en större, bredare och brokigare publik än säg en vältränad amerikansk 40-talist rockare (som gärna besöker Sverige en gång om året). Tjejerna är pop och rockmusikens framtid. Visst är det så.

Hennes låtar och texter fyller också tomrum och sätter ord och ger mening för många , inte minst yngre tjejer. Hon är en förebild, en av Sverige största artister och  hennes ålder har betydelse. Vi ser en generationsväxling. Tjejer i 20 års ålder vallfärdar till hennes spelningar i Norge. Maggio är 13 år äldre. Och det säger sig självt; det är ju lättare och identifierar sig med en sångare/sångerska där åldern inte tar ut sin rätt. I Maggio ser dem inte bara en suverän artist/sångerska, rapp och vass låtskrivare, utan en medveten tjej med integritet, färgfulla kläder, småbarnsmorsa, människa och en klok men cool stora syster. På sikt kommer hon bli en ikon.

Maggio själv är ganska avslappnad och skakar av sig omedelbart sin stjärnstatus. Hon säger att hon är likadan som sina fans. Och jag tror henne. Visste inte heller om hennes bakgrund , att hon försökt länge slå sig in i branschen utan större lycka.  Hon gjorde i början av 2000-talet några demos i bästa Erykah Badu anda.
Programmet avslutas med en finstämd akustisk version av Va kvar. Hurra för Veronica Maggio! Hurra för Dom kallar oss för artister! Tack SVT! TA  

Svårt och säga om det är hennes bästa singel genom tiderna. Men det är klart en av hennes starkaste singlar. Vi snackar ikonen Madonna och hennes ljuva 80-tal och balladen Crazy for you (1985) från ungdomsfilmen Visionquest med Matthew Modine och Linda Fiorentino. Köpte den på vinylsingel idag. TA

Inga dåliga namn låg bakom Pretenders debut singel Stop your sobbing (1979), signerad Ray Davies från The Kinks och producerad av Nick Lowe. Naturligtvis kunde det bara sluta i briljans. TA

I en omröstning på BBC music (http://www.bbc.co.uk/programmes/articles/4ybj81pWlfzqTSJfRh1x4K7/bbc-music-asked-you-to-vote-for-your-favourite-cover-versions-ever-now-here-are-the-results)
har "Bästa Covern" röstats fram av läsare. Pet Shop Boys tolking av Elvis Presleys Always on my mind kammade hem priset. Inte mig emot. TA

Sista åren har jag på allvar botaniserat i The Byrds. Ett fantastiskt band med så många begåvade medlemmar och intressanta faser. David Crosby lämnade bandet 1967 efter dispyter med Roger McQuinn och Chris Hillman. Han grundade sedan framgångsrika folk/country/rock trion Crosby stills and nash. 1971 släppte han sitt första soloalbum, If i could only remember my name.  Ursnyggt omslag. Plattan har några riktiga toppar, som t ex spår 4, Laughing! TA  

Veckan börjar onekligen stormigt.  Beady eye går i graven. Bandet splittras efter två album. Vad som nu händer med Liam Gallagher, det är högst oklart. Han lämnar beskedet på twitter och tackar för allt stöd.

Det ska väl erkännas att BE var ju långtifrån Oasis höjder. Långtifrån. Men jag gillade ändå ambitionen och stilen. När Beady eye gav ut första skivan Different gear still speeding (2011) var mottagande ganska ljummet. Andres Lokko gav en trea och tyckte att bandet lät som Pontus och Amerikanerna. Och jag tror jag förstår vad han menar. TA

Trodde jag hade släppt dem för länge sedan. Afghan Whigs. Hade en period under 90-talet, när jag lyssnade en del på rockarna från Cincinnati.
Aftonbladets Håkan Steen gav bandets senaste skiva Do the beast (2014) en stark fyra. Det var inte helt taget ur luften. Albumet växer också för varje lyssning och är riktigt bra. Svårt att välja bara en låt. Men det får nog bli spår 4, Algiers. TA

Beatles samtliga studioalbum har nyligen släppts i mono. En fin George Harrison box kom också ut nyss. Men jag föredrar hellre att umgås med Beatles gamla Anthology box som släpptes, vill jag minnas, redan 1995,

Svårt att bara välja ett enda spår. Tycker det är väldigt kul och höra t ex Paul McCartney ge instruktioner till Georger Harrison hur Yesterday ska låta. Em, a7 och d7 tycker jag han hintar om. Men givetvis finns det massor av "godis" (typ That means a lot) som antingen gavs bort till andra artister eller inte kom med på varken singlarna eller albumen. TA

Väljer öppningsspåret, Speed of life från David Bowies klassiska album Low (1977). Verkligen förståeligt att band/artister låter den här låten spelas före deras egna gig startar. Den instrumentala sidan av David Bowie håller jag nu på utforskar...Inte dumt. TA

Love Antell – Barnens ö


På en av reklamtevekanalerna ser vi delar av svensk popmusikelit dela hus på Gotland. De leker, tävlar och gud vet vad mer.

Men framförallt tolkar dem varandras musik. De blir fjäsk, beröm, maratonlånga smicker och komplimanger och på ett sätt känns upplägget amerikanskt.

I årets upplaga gillar jag programmet mer än någonsin dock. Kanske har det med min egen hälsa och göra. Kanske har det med vad som väntar oss alla - vintern.

Programmets line-up är ganska magnifik.
Rymmer ju både folkliga, äldre och yngre och alternativa artister. Hade ju tänkt skriva om The Arks Calleth you cometh I, Familjens Ivanhoe och Rebecca, Amanda Jensens Do you love me eller varför inte Orups Jag är tillbaka? Men det blir Love Antell (f d Florence Valentin) som pockar på all min uppmärksamhet.

Vid skrivande stund njuter jag av hans Barnens Ö från albumet Gatorna tillhör oss (2012). Hur genialisk får man vara? Han har snott Belinda Carslies Heaven is a place on earth. Hör även en viss influens av Billy Bragg i låten. Tänker på Greetings for new brunette. Särskilt när Love sjunger: Jennieee , Jenniee!!!! Och jag bara äskar det!
För övrigt kunde jag mycket väl valt spåret Stjärnan där , i den hör jag nämligen spår av A-has Stay on these roads. Overkligt. TA