Def Leppard – When Love & Hate Collide
Lp:n Hysteria är alldeles för repig, Pyromania kassetten hittar jag inte, Adrenlize skivan sålde jag tyvärr, min syster fick nog min Def Leppard-tröja och Best of Cd:n vägrar min cd-spelare spela. Det mesta
 går emot Def Leppard nu förtiden.
Det kanske inte är meningen att jag ska återuppta dem....

Sheffield-bandets storhetstid var synnerligen under 80-talet, men de har ändå lyckats "överleva" fram tills idag. Detta av flera skäl. För det första verkar hårdrocken inte alls särskilt trendkänslig, åren går och nya band och musikstilar tillkommer, men hårdrocken står tryggt kvar. För det andra i en musikvärld kantad av alarmerande skiv-död tvingas banden turnera och spela mer konserter än tidigare.  Men turnéerna och spelningar håller banden i liv. Och de lyckas överleva sig själva, inte nödvändigtvis förnya sig själva men de hittar möjligen en ny generation som tilltalas av deras uttryck.
I min värld står Def Leppard  högre upp än många av sina likar. De har nämligen melodier som andra hårdrocksband tämligen saknar. Har också alltid varit så svag för deras ballader som t ex Love bites, Two steps behind, Stand up, Have you ever needed someone m fl.
De var mina idoler när jag var 10 år. Pojkrummet var tapetserat med deras skivomslag och bandbilder. Minns hur jag spelade albumet Hysteria om och om igen på för hög volym. Försökte övertyga min systers kompis om bandet storhet. Men nej , hon brydde sig förstås föga.
Jag ville själv vara gitarristen Phil Collen. Trummisen Rick Allen har också alltid gjort starkt intryck på mig. Han är den enda trumslagaren som jag känner till som spelar bara med en arm. Allen förlorade ena armen i en bilolycka i mitten av 80-talet. Bara hans historia som också är bandets historia är fascinerande. TA