Everything But The Girl – We Walk The Same Line

Läste ut Tracy Thorns självbiografiska bok Bedsit disco queen (2013 Virago) i helgen. Det känns lite tomt nu. Hennes bok var ett alldeles ypperligt sällskap. Det var också en rockbiografi som utmärkte sig, vilket är sällsynt när de flesta följer en viss slentrianmässig formel.

Hennes berättelse börjar i slutet av 70-talet, hon är punkare och driver bandet Marine girls (som jag inte hört). Hon träffar Ben Watt tidigt, han är inne på jazz. Deras utmärkta duo Everything but the girl präglas av förklarliga skäl av deras olika musikaliska referenser. Jag gillar och läsa om hur deras kärlek växer för varann genom musiken. De imponeras av varandras skivsamlingar etc. Thorn har ofta fått frågan om vad som är hemligheten bakom ett lång och lyckligt förhållande. Hon berättar om en av parets tidiga dejter. De är båda väldigt filmintresserade och skulle på bio. Men det visade sig att de inte ville se samma film. Vad gjorde dem? Jo dem såg sin film på varsitt håll och träffades efteråt och gick och fikade. Thorn säger: "hemligheten är nog att man accepterar att sin partner inte är som dig själv. Att ni är olika".

Det är också intressant och läsa om hur vissa låtar som jag älskar som t ex Driving tillhör en period då bandet tappar fotfästet och kommer in i kreativ dimma.

Hon nämner hur hon talade med Liam om en enda sak på en Brit awards-gala. Om hans längtan efter barn och bli fader. Hon talar annars om hur brit-popen sneglade alltför mycket bakåt till 60-talet och därför tyckte hon Massive Attack, Björk, Portishead och Tricky var intressantare. Bristol-soundet, Drum n bass och trip hop utstrålade framtiden.

Livet förändras flera gånger för bandet och henne själv. Inte minst när maken och bandkompanjonen Ben Watt blir allvarligt sjuk och ligger inför döden. Han klarar sig och efter en sådan upplevelse väljer dom att se på livet som En andra chans. De bildar familj och får tvillingdöttrar och en son. De får ju också en mega-hit , 1996  i Todd Terrys remix av Missing. En av bokens stora förtjänster är att flera av låt-texterna redovisas i boken. Jag slås då ännu en gång av bandets storhet, det finns även en lyriska talang i Thornes penna.

Hon går sedan i pension i slutet av 90-talet, trött på turnélivet och musikbranschen. Hon ville bara hemma med barnen och vara mamma. En del fans reagerar och skriver felaktiga saker på bandets hemsida.

För oss filmintresserade är det ju kul och läsa om hur bandet lyckas övertala  regissören Hal Hartley att göra musikvideon till deras Simon & Garfunkel cover The only living boy in New York. Intäkterna skänktes sedan till en lokal  nedläggningshotad biograf som Watt/Thorne ofta besökte....

Till sist, Ben Watt har gjort  med albumet Hendra, en av årets bästa skivor. Thorne har gjort tre solo-skivor,  julskivan Tinsel and lights (2012) var den senaste. TA