The Pogues
If I Should Fall From Grace With God (1988)


Tredje skivan anses av vissa som deras allra bästa. Det lär tvista om den saken i all oändlighet. Något som dock är säkert är att If I should... är deras mest kommersiellt framgångsrika album i karriären.

Med producenten Steve Lillywhite (som var på den här tiden gift med Kirsty McColl) har The Pogues förfinat och förädlat sitt sound och fortsatt i liknande spår som i föregångaren Rum, Sodomy & the Lash. Det blir dock en smula bisarrt och egendomligt när man hör en skiva (som jag aldrig har hört förut) med mega-hiten Fairytale of New York, som idag är ansedd som en självklar jullåt när traditionen skall firas. Duetten med Kirsty McColl är ju fortfarande slående vacker, trots alla dessa år, och trots alla dessa spelningar på inte minst radion. Och till en början känns det som det är Fairytale som är den enda propra och självklara låten på plattan.

Irländarnas ösiga och mer fartfyllda stunder kräver sin tid och framförallt lyssnarens humör (Fiesta och South Australia, Bottle of Smoke till exempel).

Efter tre album med The Pogues lär man sig flera saker; bandets skivor är och kommer alltid vara alltför långa och ojämna, det är dock ett band som vinner i längden och jag förstår nu mer varför Hästpojken döpte till exempel en av sina tidiga singlar till just Shane McGowan. Sångarens texter är ofta högst mänskliga och fångar en slags underifrån perspektiv. Vi slår oss uppåt - från marken.

Skivan är präglad av tiden i Spanien, där Shane McGowan vistades under inspelningen av filmen Straight to hell (1986). Den spanska influenserna märks i spår som Fiesta och inte minst i energiska titelspåret som sägs hylla krigsoffren från Spanska inbördeskriget.
Lullaby of London är en majestätisk folkvisa förstorad i Broadway format och är The Pogues när dem är som vassast.
Bästa spåret heter Thousands are Sailing och handlar om Den Amerikanska Drömmen. Texten kanske inte är så märkvärdig, men hör hur bandet låter ypperlig som en orkester och det utmynnar i pop-folk med vassa taggar i form av Shanes punkiga sång. Det här kan vara bandets största triumf någonsin. TA

Betyg; 4


I mitt tycke är If I Should Fall From Grace Witth God Pogues bästa skiva. Men inte deras bästa skivsläpp. Här behövs en kort parentes. (Mellan Rum Sodomy & The Lash och If I Should Fall From Grace With God släppte de EP:n Poguetry In Motion, en utav de bästa EP:s som släppts överhuvudtaget. EP:n, producerad av Costello som den är, har mer gemensamt med Rum, Sodomy men fungerar ändå som en brygga över till If I Should Fall... Costello fick sparken efter studiosessionerna om jag minns rätt. Låtar som Body of an American och framför allt Rainy Night in Soho tillhör det absolut mest briljanta McGowan & Co. lyckades få ur sig.)

If I Should Fall From Grace With God spretar, på ett positivt sätt, mer än något som Pogues gjort tidigare. Influenserna från Spanien och en viss mognad i tematik och attityd lyser igenom och gör skivan till den jag allra helst återkommer till.

Favoritspåret på skivan för min del har alltid varit Streets of Sorrow/Birmingham Six som tyvärr är lika aktuell idag som då den skrevs. Låten handlar om upptrappningarna av våldet i Nordirland på denna tid, för att sedan övergå till en McGowansk apologi över de som oskyldigt dömdes för bombdådet i Birmingham. Parallellerna till senaste tidens ökade våld i Europa och staternas, inte minst Sverige och SÄPO, pajasartade försök att skydda sin invånare genom en jakt efter syndabockar med total brist på rättssäkerhet är skrämmande. Pogues - ständigt aktuella.
MF

Betyg: 4

Lisa ger TV4s Så mycket bättre nytändning!

Så mycket bättre i TV4 har ryckt upp sig jämfört med fjolårets , som gick lite på tomgång. En av anledningarna till programmets "nytändning" är Lisa Nilsson. Sångerskan minns jag debuterade i schlagerfestivalen, tror det var 1989, och gjorde väl kanske inte några bestående intryck då.

1992 däremot hamnade samarbetet med Mauro Scocco i god jord, milt uttryckt. Hon fick ju ett större genombrott med hitsen Varje gång jag ser dig och Himlen runt hörnet. Melodier som jag idag värdesätter högt, och länge har jag väl sett det bara som något av Scoccos bättre stunder. Men vad vore dessa melodier utan Lisa Nilsson skön-sjungade sång?

Hon är kanske landets främsta sångerska , efter Helen Sjöholm, om du frågar undertecknad. Ärligt talat har jag haft ganska dålig koll på Lisa Nilsson på senare tid. Men om jag förstått saken rätt har hon gjort lite olika saker, och tagit paus från musiken och agerat på teater och i musikaler och liknande. Och livet har väl även kommit emellan, som för oss allra flesta.

Men nåväl, i Så mycket bättre har hon hittills gjort glänsande tolkningar av Niklas Strömstedts utsökta ballad Vart du än går och nu senast (7/11) fick hon inte bara Jenny Berggren och gråta, utan även undertecknad. Tårarna lät sig inte vänta när hon framförde Ace of base världs-hit The Sign i den egen skrivna texten, När Kärleken tar slut. Hon förvandlade Ace of base ungdomliga glad-pop till en bedårande fiolpräglad lägereld-sång. Insiktsfull, erfaren och kreativt underskön.  
Kan Lisa Nilsson göra country? Hon är ju självskriven som soul-sångerska och tänk er Aretha Franklin, den typen av soul. Men jag misstänker att det finns mer och hämta ur Lisa Nilsson. Det känns som hon nu befinner sig på toppen av karriären. Hon känns så säker och så trygg , och hon är en av få artister som skulle kunna ge ut covers resterande del av karriären. Nilsson har nämligen den unika förmågan att "förnya" låtarna och få oss "återupptäcka dem" och beröras på nytt och faktiskt känna sångerna djupare än förut. Tack Lisa! Du gör musiken så mycket bättre!
TA

Jamie XX har gjort en av årets mest spännande skivor, i och med solodebuten In colour. Det är en skiva där han utforskar klubbmusiken som kom fram i början av 90-talet. Det får en och tänka på Primal Screams Screamdelica (1991) till exempel. Och ta bara albumets första singeln Louder places, dess inledande textrader är fina och begåvade i sin enkelhet:
I go to loud places 
To seach for someone
To be quiet with  

Han spelade i Stockholm (på Münchenbryggeriet) i veckan (3/11), eller spelade , tja, enligt recensioner lär han mest bläddrat i en skivback och agerat medveten och fokuserad DJ. Det lär ha varit en stor besvikelse, när Jamie XX gästade Stockholm utan eget band och utan och framföra sitt unika album In Colour. Stefan Thungren skriver i Svds anmälan (5/11 2015): ...."Precis den akademiskt arkeologiska utgrävning av brittisk klubbkultur som har blivit hans nisch. Där finns egentligen inget att klaga på ,men introvert dj som bläddrar febrilt i vinylback är inte vad publiken har kommit för och se en tidig tisdagskväll"....

http://www.svd.se/jamie-xx-framstar-som-introvert-dj

För en gång skull känner jag mig ganska nöjd att jag missat en spelning. Jag vet ärligt talat inte om jag hade fixat en sådan liknande besvikelse. För jag ska väl erkänna att tanken har funnits att se honom, ja , jag har till och med jagat biljetter, men varit försent ute och på så sätt blivit utan biljetter till hans spelning. Men det fanns tydligen en mening med det.

Någon gång får vi återkomma till konserter vi sett genom åren (Ryan Adams, Bob Dylan, Bear quartet m fl) som varit besvikelser. Vad handlar då besvikelserna om? För höga och orimliga förväntningar? Att vi inte grejar artister/band som bryter mot normer och kör sitt "race"? Kontrollbehov? Som sagt, vi hoppas återkomma med detta intressanta ämne, inom en inte alltför lång framtid. TA

SVTs Poplåtens historia (avsnitt 1 från 2/11) om hur Joan Osbournes mega-hit One of us från 1996 kom till var som redan flera påpekat, alldeles utomordentligt utmärkt.
Det lustiga är att jag har under en längre tid haft The Hooters i åtanke. Och det visade sig att gruppens sångare/gitarrist, Eric Bazillian skrev just One of us.
Och själva låten kom ju till av ren slump.

Bazillians svenska flickvän Sara ville att han visade henne hur han spelade in musik. Och han  spelade mest "på kul" några riff. Men Sara nöjde sig inte. Hon ville att han skulle lägga på sång också. Och Bazillian blev först lite irriterad, för han tyckte inte att hans flickvän hade någon förståelse för "processen". Men sen fick han Crash test dummmies hit Mmm mmm mmm mmm i huvudet och "stal" textraden "If god had a name" och började spela in.....

Joan Osbourne hamnade på omslaget till Rolling stone och fick en världshit i form av One of us. På Grammy galan förlorade hon dock mot Alanis Morrisette.

The Hooters var ett band som jag först upptäckte genom serien Miami Vice. I seriens sista säsong (1990) fanns deras låt Satellite med , och jag rycktes med. Det är fortfarande en ganska unik sång , folkmusik i arena-rockformat och syntarna förblindar mig fortfarande. Introt är verkligen slående och redan där visar bandet att dem har något eget , ett sound som inga andra har. I några år var jag ganska nedsjunken i bandet, och en hits-samling (från 1992) spelade jag åtskilliga gånger. Och jag minns nu när jag lyssnar på den igen, att jag hade precis då som nu svårt och faktiskt välja ut en enda låt som favorit. And we danced är makalös. Melodin och refrängen och versen som bara tar över , det är som Philadelphia-gruppen lyssnat på Springsteens 70-tal, Replacements I´ll be you och Van Halen Jump samtidigt. Deras popiga folkmusik är mindre punkig och mer lättsmält och bredare och på så sätt ordagrant "folklig". De gör musik som skänker glädje, och får stora massor och rusa till konserter och älska deras musik. Här finns fantastisk tajming i allt och ta bara en låt som Brother , dont you walk away. Den är ju skriven för dem allra stora arenorna. Allsång, minst sagt.

Ibland låter ju The Hooters inte helt obesläktade med Bryan Adams. Men givetvis har bandet ett annat register, och annan ingång kreativt än kanadensaren. Däremot tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att Adams och gruppen aldrig samarbetat.

Bandet försvann i mitt liv när grungen kom in, i slutet av 1993. Det året hade dock bandet en mindre hit , en duett med Cyndi Lauper, Boys will be boys. Men nu vägde deras musik alltför lätt i min värld. Och vad var deras Johnny B jämfört med säg Pearl Jams Jeremy? Ingenting.

Och åren passerade och det är på senare år som dem har hälsat på i ens minne , när deras 500 miles spelas på radion. Det är onekligen The Hooters  största hit under karriären. Men ack så otroligt sönder-spelad.

Måste erkänna att jag har sett lite ner på The Hooters i vuxen ålder. Har till och börja med haft en del problem med namnet. Och det har jag väl fortfarande. Men man kan inte få allt. Och man kan inte haka upp sig på "småsaker", då blir livet outhärdligt till slut.

Hade även en period då jag var rätt övertygad om att The Hooters gjorde musik för folk som inte brydde särskilt mycket om musik. Det är en slags paradox, musik för  musikointresserade. Men ju mer jag försöker skriva om detta fenomen, inser jag att det är ju omöjligt. Det någonstans meningslösa fantasier och tankar. Och det är en grov och barnslig generalisering.

Människor kan gilla musik på olika sätt. Och så enkelt kan det vara. Det finns inga rätt eller fel. Eller normer hur något borde vara. Det finns inget som säger att skivnördens kärlek är större än säg hästtjejens som gillar sångerna men inte bryr sig om vem som sjunger. Men hon sjunger gärna låten (Karla with a K) på vägen till stallet. Och hon uppfylls av en större känsla av den sången (Karla with a k). Och det är det som betyder någonting, och det är essensen av musikskapande. Och vi kan sätta punkt där.
TA

Nästan Rött

Vad jag förstår så är det en rad artister i England som aldrig kommer få respekt. Det handlar om artister/band som förknippas starkt med 80-talet och tiden före Creation och brit-popen. De står för hitsen som spelades på radiokanaler och som flera ansåg var "tråkig" och "slentrian".
Phil Collins, Paul Young och Simply red är akter som räknas in här. Och frågar du mig är alla tre ganska underskattade.

Simply red som varit ledda i alla år av Mick Hucknall har haft stora framgångar, men alltid blivit nedgjorda både av kritiker och av andra musiker. När man läser vissa uttalanden eller liknande mot just Hucknall , känns det som vilken mobbning som helst. Det märkliga i sammanhanget är ju vad Simply red kanske står för och vad de uppfattas stå för av andra.
När jag letar förklaringar till varför bandet blivit nedgjorda i så många år, hittar jag ingenting som får mig övertygad. Men kanske har det med och göra , eller kanske finns en liten förklaring i bandets bildande som sker i slutet av 70-talet och under punk-vågen som sker i Storbritannien. Och postpunken som följer, Simply Red var ju dess anti-tes, de lyssnade på blue eyed soul och i deras musik fanns knappast någon vrede eller hat mot samhället.
Liksom andra band från 80-talet som t ex Spandau Ballet så förknippades dem med det nyliberala 80-talet med axelvaddar, privatiseringar och yuppiens framfart i både samhället och i populärkulturen. Brett Eastin Ellis romanfigur Patrick Bateman skulle mycket väl kunna lyssna på bandet. Och en av Simply Reds låtar heter också Money too tight to mention , och kanske hade en sådan titel , lite ironiskt då, inte klang med gamla punk-ideal....

När jag läser om bandet på all music.com lär jag mig att Simply red samarbetade bland annat med legendariska Lamont Dozier under deras andra album som kom 1987. Och även om samarbetet inte riktigt uppskattades av omvärlden ,så ser jag ändå Simply red, som ett band väl förankrat med soul-historien och även om de inte kanske samlar på vinylsinglar , så gör dem ingen hemlighet att de älskar stora soul-hits från förr. Och vore det inte för Simply reds If you don´t know me by now , hade jag nog inte känt till Harold Melvin and the blue notes.
 

Jag älskade nämligen deras cover av Harald Melvins If you don´t know me by now (1972) , en sommarplåga, en gigantisk Sommartoppen etta från 1989, helt klart i samma klass som Bangeles Eternal flame.
Den lilla pojken i mig blev "bananas" eller besatt av If you don´t know me by now. Minns hur jag och min familj var på bilsemester och stannade tillfälligt i Östersund.

Vi hälsade där på några vänner till min mor. All min vakna tid handlade bara om en sak. Hur skulle jag kunna få höra If you don´t know me by now igen? Jag ville ju ha skivan. Men inga bensinmackar i omnejd hade den kassetten. Som jag kunde se var det mest dansbandstoppen och kanske lite hårdrock som prydde diskarna. Hur skulle jag då få tag i Simply red? Hur skulle jag få höra If you don´t know me by now igen?

Så en kväll, hände det.
Vi stannade kvar hos min mors vänner. I deras villa var radion ofta på. Och så vid middagsbordet hör jag Simply red från radion. Och jag blir ju alldeles till mig. Och jag jublar av glädje och ber H (mannen i hushållet) om hjälp. Kan han möjligtvis spela in låten från radion?  Och visst, och det är ju bråttom. Och H kastar sig mot stereon och sätter in en kassett och trycker på rec och play knappen. Och kassettens hjul rullar....
Och den glädjen, den lättnaden , den förnöjelsen. Den är svårslagen. Jag vet inte vad man kan jämföra den med. Man jagar någonting, eller letar i alla oändlighet efter någonting, och plötsligt finner du det eller du lyckas erövra det som du drömt om.
Det kanske var så här Columbus och Vasca Da Gama kände.....
"Äntligen".

Idag är If you don´t know me by now en låt i mängden. Jag kan inte riktigt höra det jag hörde 1989. Visst, det är en bra låt, en skicklig hit. Men Simply red har betydligt starkare kort än så. Manchester-bandets USA-etta Holding back the years är antagligen deras finaste stund. Det där melankoliska är han bra på Mick Hucknall och få fram, och det finns ju även influenser från jazz och soul i musiken.    Och sen namnet då? Röd-håriga Hucknall kallades tydligen för "Red" och på den vägen är det....
TA

Latin Kings - för alltid i mitt hjärta

Det är över 20 år sedan som Latin Kings förändrade svensk musikklimat med deras debutalbum Välkommen till förorten (1994). Den har betytt och betyder fortfarande mycket för svensk hip hop. Jag ska väl inte sticka unders stolen med att jag är ingen större anhängare av genren. Har aldrig haft någon djupare hip hop period i mitt liv.

Men 1994 , var jag torsk på Latin kings. Singeln Snubben liknande ingenting jag hade hört förut. Och efterföljande singel Kompisar från förr med Daddy Boastin´ som gästsångare fick mig och må bra och le. Och albumet Välkommen till förorten var livfullt, kreativt, sexigt och kaxigt. Här fanns också en bredd , en musikinsyn och en jävlar anamma. Och här fanns en samtidsskildring , en uppriktig, skitig skildring som fortfarande är svårslagen av ett sprucket Sverige, ett land med klyftor mellan folk och rasism. Men i Latin kings värld fanns också humor, ett finurligt språk och kärlek. Det är en modern klassiker och hör hemma bland dem främsta albumen som spelats in i det här landet - någonsin. De är dej jag vill ha är en omistlig kärleksballad fylld av ungdomlig hunger och Dogges lekspex med språket. Jag tar sönder dig är en hård , skoningslös melodi mot alla rasister. Halva inne är rena rama Orup pastischen och Fint väder har väl många ett förhållande till. ungefär som flera har med Peps Perssons O´boy.

Det är ett myller av kreativitet som får utlopp på albumet Välkommen till förorten. Och det osannolika är här sannolikt: ett svenskt debutalbum som borrar sig  så snabbt och så direkt ända in i hjärtat och lever där för obestämd tid.
Jag skriver detta efter att jag har sett Dogge i en butik i Skärholmens centrum. Han var där och handlade med sin lille son. Han stod där och försökte få sonen och bestämma sig och välja en leksak och inte tio. Det var nog lättare sagt än gjort.
Jag hann inte tänka särskilt mycket, utan jag gick fram till honom och hälsade och tackade honom för "Latin kings skivan" , och jag tror jag syftade just på Välkommen till förorten. Artisten sken upp och tackade. Och när han vände sig om för och hjälpa sin son, fick jag ur mig : Du är en hjälte. Han hörde nog inte vad jag sa. Och jag gick därifrån. Blev nog själv lite förvånad över vad jag sa. Det kom ju bara ur munnen, hann inte ens tänka. Det bara kom ur mig, för jag behövde säga det.
Jag tog trapporna upp till övervåningen och gick mot kassan. Och när jag betalat och gick mot utgången kom han emot mig. Han log och sa "ta hand om dig mannen" och klappade mig på axeln. Stort.
Och detta möte gjorde min dag, min kväll vacker och gav mig hopp om livet. Om världen.
TA

The Pogues  Rum, Sodomy & the lash (1985)


Andra albumet från Shane McGowans manskap är producerad av inte mindre än självaste Elvis Costello. Titeln är tagen från Winston Churchill beskrivning av brittiska flottan (ungefär , slarvigt översatt till svenska blir titeln: "Rom, sodomi och piska"). Skivan präglas av nye gitarristen Philip Chevron, handplockad från Dublin´s The Radiators, han ersätter Jem Finer (som sägs ha slutat för att han ville ägna mer tid med sina barn).

I Jesse James viner skottsalvor och kulor och kanske var den här hyllningen till western-legenden, inträdesbiljetten för Shane MacGowans till filmens värld, och en roll i Alex Cox  kultrulle Straight to hell (1987). Bonusspåret A Pistol for Paddy Garcia sänker inte heller aktierna, om man säger så ... det är som Ennio morricones ledmotiv från Clintans spaghetti westerns har "kidnappats" för öldrickande nere på den irländska puben, en blaskig och våt kväll....minst sagt...

Sally MacLennane blir skivans första singel och blir gruppens hittills största kommersiella framgång, då den hamnar på 51:e plats på Englands-listan. Pop-svängiga  London girl släpps senare på en EP (Poguetry in motion) tillsammans med storslagna balladen Rainy night in Soho. London girl blir också populär och slutar på en 28:e plats på Englands listan , i mars , 1986.

The old main drag berättar historien från Londons red light district, och om hur en ung berättare, nykommen till staden hamnar i trubbel. Han får stryk av polisen, och blir torsk på smärtstillande piller.  A pair of brown eyes är tydligen en av gruppens favoritlåtar, medlemmarna blev bländade av McGowans gripande text och vackra melodi. I sången skildras en vision av Helvetet utifrån två olika berättare. Å ena sidan en ålderslös krigsveteran, vilken är obenägen att avlägsnas från blodiga krigsminnen och å andra sidan tänker en ung man på sin avlägsna  kärlek och fruktar att hans   dryckeskompanjon lägger sig tidigare än honom .

Bandet gör också en country-doftande tolkning  på Ewan McColls (Kirsty McColls pappa) Dirty old town. Det sägs att McColl Senior var missnöjd med covern. Detta lämnar mig en smula oförstående, sången/tolkningen känns ju nämligen väldigt förankrad med tradition och historia. Smaken är som baken, helt enkelt....

And the band played waltzing Matilda var avslutningen på originalskivan och inte på den remaster version som jag lyssnat på. Det är en episk anti-krigssång, uppkommen av en skotsk-australiensisk låtskrivare vid namn Eric Bogle och var inspirerad av slaget vid Gallipoli. Sången fick ny betydelse då Pogues spelade in den, under efterdyningarna av Thatchers Falklandskrig.

Rum, sodomy & the lash är ett litet steg framåt för gruppen, det känns som en mer distinkt produktion än debuten. Och kanske är det Costellos förtjänst, men här finns en variation och lite luftigare ljudbild , och det är direkt njutbart med sång från basisten Cait O´Riordon (som skulle gifta sig med just denne Costello och försvinna från gruppen, när det kallades för USA-turné) på eminenta hymnen I´m man you don´t meet everyday  och topparna är flera och större här än jämfört med debutskivan.

Och den punkiga attityden (med vissa undantag, t ex den urfåniga The gentlemen soldier och instrumentala Wild cats of Kilkenny) är mindre framträdande, vi hör en mer sammansvetsat band och skickligare och säkrare i både utförande, framförande och i låt-snickeriet. På remaster utgåvan förekommer sex bonusspår. Och det egendomliga , men det skvallrar väl om ett band som närmare sig stora höjder , konstnärligt. London girl och Rainy night in Soho är bland bonusspåren, som är musik man kan dö för....  Men intrycket är ändå att skivan är en smula för lång, och med vissa justeringar och vissa sångbyten, från bonus till ordinarie spår , då hade Rum, sodomy & lash fått ännu högre betyg. KÄLLA: Gavin Martin text i konvolutet till samlingsskivan The pogues, the very best of (2001).

Mitt betyg: 4

TA


"Pogues körde sin svettiga tjofaderittanpunk inför en handfull oförstående stockholmare", hette det i Dagens Nyheter när Pogues spelade i Sverige i samband med släppet av Rum, Sodomy and the Lash. Jag vet inte riktigt vad det är, "tjofaderittanpunk" och "oförstående stockholmare" förmodligen, men citatet får mig att att fnissa till varje gång jag läser det. Och det säger förstås ingenting om plattan som de var där och turnerade med.

Rum, Sodomy and the Lash skiner av självförtroende. Allt som var bra och lovande med debuten har nu fått blomstra. Om man skulle sammanfatta känslan som plattan fortfarande ger mig är just ordet självförtroende det som alltid poppar upp i min skalle. Egentligen är inga detaljer fantastiskt mycket bättre här än på debuten, några bättre egenkomponerade låtar kanske, utan allt handlar om ego. Ego, ego, ego, i dess mest positiva bemärkelse.

Min favoritlåt på plattan är öppningsspåret The sick bed of Cuchulainn. Som en anonym musikkritiker uttryckte det så bra: "This is written as a defiant death bed rant from an exile returned to Ireland. He is recalling demons and drunken rampages that have marked his life." Modern mytologi, eller livet med stort L.

Mitt betyg: 4

MF