Premiär för Skivcirkeln!

Idag inleder vi en ny utformning av bloggen. Det mesta kommer vara sig likt. Det kommer dock tillkomma en "skivcirkel", skulle man kunna säga. Thomas och Martin kommer dissekera/fördjupa sig i diverse band/artister och beta av varje skiva i deras katalog. Det innebär i praktiken att vi båda kommer skriva om en och samma skiva och utnämna betyg. Betygskalan är följande:
5 =mästerligt 4=mycket bra 3=bra 2=godkänd 1=dålig. Först ut blir irländarna i The Pogues.

Bandets första album heter Red Roses for Me (1984)

Allmusic.com tycker jag fångar essensen av ett band som The Pogues, "de gör irländsk folkmusik med punkig attityd och självförtroende". Jag ska väl erkänna att jag har knappt hört det här bandet mer än deras jullåt med Kirsty McColl. Debutskivan Red Roses for Me är enkel i sin produktion och till en början ger den kanske inte några större kickar. Men det är som med mycket här i livet, man behöver ge saker viss tid, ompröva, omvärdera och se över. Red Roses for Me växer och vid skrivande stund känns det som låtar som singeln Dark Streets of London kommer bli livsviktiga. 

Nackdelen med Pogues handlar nog inte om dem i sig eller skivan i sig, det är mer min oerfarenhet kring dess musik. Ljudbilden blir ofta för mig som en jättekoloss där det blir svårt och orientera sig i. Var börjar det och var slutar det? 

Allt flyter ihop, och det blir lite som när jag brukar lyssna på jazz. För ett otränat öra kan musiken låta likadan. Du hör inte nyanserna. Men i spår som Dark Streets of London, Kitty och The Auld Triangle, hajar jag till. Och liksom amerikanska bluegrass-skivor pendlar bandet mellan instrumentala stycken där musikerna verkligen får skina och sånger med Shane McGowans riviga och nästan aggressiva framtoning. 

Han är ju en profil och en älskvärd sådan. En slags Johnny Rotten typ utan tuppkam, och en Rotten som föder upp lamm, röker pipa och ser varje kväll fåren samlas vid grinden, och  han för dem samman, och tar hem dem, ger dem skydd innan kylan biter alltför hårt.... 

Läser på Allmusic.com hur McGowan spelade först i ett punkband, inspirerad av The Clash. Sedan började det som slutligen skulle bli The Pogues. Han träffar Spider Stacy som spelade flöjt. De träffades tydligen på tunnelbanan. De började göra musik tillsammans och det dröjde inte länge förrän, gitarristen Nip Jim Fearnley slöt upp. Trion kallade sig för Pogue Mahone, vilket är gaeliska och kan tolkas som "kyss mig i arslet". Trion spelade på pubar och gator i London. Och plus Jem Finer på banjo, Andrew David Ranken på trummor med basisten Cait O'Riordan blev bandet nu komplett och den sextet som många tagit till sitt hjärta. Nu började man spela McGowans egna låtar, han var bandledaren, onekligen och flera menar att han var också en av de stora anledningarna till bandets upplyftande gloria. Bandet var politiskt radikalt och  förmedlade en slags liberal arbetarklass, där McGowans vilda, mörka romantiska sida både blev dess uppgång och fall. Källa: http://www.allmusic.com/artist/the-pogues-mn0000489876/biography.

Mitt betyg: 3

 TA

Att recensera en debutplatta av ett band som man är hyffsat bekant med ställer en inför ett dilemma. Ska man försöka, kan man ens, bortse från det man vet om och hört av bandet senare i deras karriär. Skulle jag recensera Red Roses for Me i ett vakuum, utan att veta vad som komma skulle, hade jag nog varit mer förlåtande mot skivan. Säg så här, hade Red Roses for Me varit det enda Pogues någonsin släppte hade jag tyckt att det var en riktigt bra folkrock-skiva med ett unikt sound. En skiva jag förmodligen lyssnat på betydligt fler gånger än vad jag nu gjort.

Nu känns Red Roses for Me mest som ett typiskt debutalbum, de trevar efter en identitet, letar bland referenser och försöker skriva låtar som tar avstamp från deras idoler. Mängden av covers på plattan får mig att tänka på Bob Dylans debut, en massa covers och några enstaka egenskrivna låtar där artisten tar ett första steg på den resa som komma skall.

Men debuten sätter två saker som för mig för alltid kommer att vara styrkan med Pogues. Dels deras tematik med tragiskt utanförskap och kamp, dels deras kanske största tillgång sångaren Shane McGowan, i mina ögon en av de mest uppfriskande och unika förmågorna i en bransch fylld av förpackad dekadens som ingen över femton kan ta på riktigt allvar. Shane McGowan ÄR rock'n'roll.

Starkaste spåret på skivan, som också skulle följa med dem i hela deras karriär som en slags signaturmelodi, är Streams of Whiskey. En låt som är avskalad några som helst försök till djupsinnigheter och istället direkt adresserar pudelns kärna, flykten:

When the world is too dark

And I need the light inside of me

I'll walk into a bar

And drink fifteen pints of beer

The Pogues må vara ett väldigt politiskt band, men det går över mitt huvud. För mig är de ett av de bästa festbanden någonsin: dekadens och den fruktlösa jakten efter en mening i det här som vi kallar livet.

Mitt betyg: 3

MF

Det börjar likna alltmer en nostalgisk  hårdrocks-blogg detta!
Nåväl.
Bon Jovi var mina idoler som barn.
Dyrkade dem över allt annat i flera år. Rummet pryddes med planscher på en flinande Jon Bon Jovi som gärna visade upp tatueringar och sin bringa.

Min far tyckte att han var en tönt och liknade honom med valfri inhemsk dansbandssångare. Typ Christer Sjögren eller Stefan Borsch.
Och jag tror jag förstår i dag i vuxen ålder , vad far min, menade. Dålig smak. Och det där smöriga
bilsäljare leendet. Och jag måste faktiskt erkänna, att min far hade rätt....
Och säga vad man vill, har det inte brustit i försäljningen, om man säger så....

Allt började med att jag fick en hälsning från min syssling i Arvika, våren 1986. Förutom ett trevligt handskrivet brev om livet i Värmland skänkte han mig en blandkassett med Eurythmics, Bryan Adams och Bon Jovis Livin´on a prayer.
Den låten blev jag så förtjust i.

Och min dyrkan kunde nu bara växa - och som den växte. Det blev och möblera om pojkrummet. Det blev och beställa t-tröjor och skivor från England. Jag sprang verkligen ner till Helenelunds centrum och på den tiden fanns det ett postkontor där med kassaservice. Och där stod man i kön och väntade på sin tur. Och så blev det ens tur och man mötte en äldre dam bakom luckan och man gav henne avin, och i den avin låg allt som betydde något: drömmar, längtan och förhoppningar och föreställningar om den stora världen. Rockvärlden. Bon Jovi.
Och så hämtade hon ett paket, med bandets debutskiva. Den var en besvikelse, singeln och hiten Runaway var väl den låt som satte sig mest.  Och än idag, får jag väl säga att Runaway faktiskt står sig tämligen väl, således i Bon Jovis katalog och mått mätt.

Andra skivan minns jag knappt. Fahrenheit någonting. Antagligen var den ganska profillös och dränkt med gitarrsolon och tidstypisk produktion.

Tredje skivan skulle dock förändra allting, Det var nämligen Slipprey when wet (1984) och som blev bandets största framgång hittills, med stora hits som Livin´on a prayer , Wanted dead or alive och You give love a bad name.  Idag är ju dessa standards när det gäller karokee, som pausmusik i diverse idrottssammanhang och inte sällan förekommande på Finlandskryssningar.

Bon Jovi blev symbiotisk med pudel-rocken, powerballader och en slags hårdrock som var pop med dess syntar och väldigt gitarrbaserad, som följde 70-talets rocktradition. Musikaliskt ganska fyrkantigt men som gjord för arenor med brölande och festande ungdomar.

Jag såg mest upp till David Bryan, som spelad keyboard i gruppen. Beundrade väl hans hår mest och tyckte väl att han verkade vara den mest sympatiske och snälle i bandet. Han höll låg profil och höll sig mest i bakgrunden.

Uppföljaren blev New Jersey (1988), nu kan bandet kalla sig nästan för världens största grupp.  De turnerar febrilt och deltar i t ex Moscow of Rock och deras videos som Lay your hands on me, skvallrar om ett band som har nått zenit. Det har makalösa liveshower med ljus , fyrverkerier, effekter och dyra och påkostade inhägnader. Det är kanske inte på Kiss nivå, men inte långt ifrån. Det är show. Det är industri. Det är galet.

Men som den pojke jag var då, såg jag inte detta. Jag gillade New Jersey skivan väldigt mycket. Bara omslaget till skivan/kassetten väckte hjärtslag. Och låtar som jag föll för, hette på den tiden, Born to be my baby (som jag långt senare upptäckte, har en del gemensamt med Springsteens The River) och Stick to your guns.

Och ja, vapenreferenser och västernromantik, sångaren Jon Bon Jovi gjorde sedan en kortare soloutflykt. Och som redan då filmentusiast, kittlade det lite extra , när det blev klart att hårfagre Jon skulle göra musiken till Young guns 2 (1990). Det blev ett album som jag spelade nästan sönder, stora hiten blev Blaze of glory, som snurrade på MTV en del, och även andra singeln Miracle gick hem i stugorna.

Intresset för gruppen höll i sig fram till Keep the faith skivan (1992). Det var ingen dålig skiva på något sätt, tvärtom , gruppen var inspirerade av U2s Achtung baby, och delade väl likande personliga erfarenheter med skilsmässor osv. De var nu mera ambitiösa än förut, ville  utmana sig musikaliskt. Och det hörde man, det var inte längre uppenbara hits, men paradoxalt nog, fick de kanske karriärens största singelframgång i och med balladen och listettan, Bed of roses.

Jag gillade mest melodier som Into your arms, titelspåret, och den starka öppningen i I believe....
Men något var inte som förr. i mig och i min relation till bandet. Minns hur jag såg en intervju med sångaren av Anders Lundin i teve.  Och där satt han, idolen, i en halvlångt hår, i ny frisyr. Och han framstod som ganska larvig, tyckte jag, ovanligt självupptagen och skrattade och var så "american".... allt han sa började och slutade med "you know"....
Nu blåste vindarna annorlunda. Det var 90-tal, grungen hade slagit stort och pudelrocken garvade man åt, och i vissa fall, nästan fnyste och skämdes över.
Och jag drogs ju med i det där....
Tänk om det man hade trott på, var fel? Tänk om Bon Jovi bara var larv, trams? slöseri med tid?
Och när väl dessa frågor påbörjats, fanns ingen återvändo....

En kompis köpte Bon Jovis skiva These days (1995) och jag garvade i smyg. Det var ju så otroligt "ute" med Bon Jovi. Och så fel det bara kunde bli. Under den här tiden var jag helt inne på brit pop och i huvudsak indie pop/rock....

Och bandet har ju fortsatt, och för ovanlighetens skull lyckats få till hits även på senare dagar, som Dennis Pop producerade It´s my life.
Men för varje skiva eller år som gått, har jag bara blivit mer övertygad om hur min far hade rätt. Jon Bon Jovi är en tönt. Lika ball som, tja, Tore Skogman.
Och bandets musik har inte varit något värt för mig, alls....
Min kärlek har varit som en bortblåst vind. Och inte ens tankar kring hur jag kände eller tänkte från min barndom får jag tag i , igen....
Trodde jag...

Härom året visade SVT en lysande dokumentär, When we were beautiful (2009), om bandet. Den skildrade bråken mellan medlemmarna och vissa av medlemmarnas missbruksproblem. Den visade också affärsmannen , divan och ledaren Jon Bon Jovi. Han skröt nästan om hur han gav allt till publiken och hur han gav dem en upplevelse, en gåva, en resa. Han var den stora profeten, enligt honom själv. Här framkom en ganska entydig kritisk bild av min forne idol, en vuxen man som visserligen klippt sig ,men som verkade till synes sakna helt och hållet,något som kan kallas självdistans.

Filmen väckte ändå ett slags intresse, och även om jag inte började lyssna på bandet igen, så kom dem in i mitt medvetande igen. Vilka var dem? Varför föll jag för dem som litet barn? Det var ju tjej-idoler, amerikansk festmusik/ muskelrock mellan coleslow och budweiser och barbaque grillen.... Det var ju främst kvinnor som gillade dem och kanske några idrottssnubbar som inte brydde sig något särskilt om musik.... Musiken var ju inte särskilt märkvärdig. Som sagt tidigare, ganska fyrkantig, utan någon större finess, attityd, känsla eller sexighet...

Och kanske ligger deras popularitet i det...  i det enkla, i det okomplicerade och  i den totala avsaknaden till elegans. Dumrock. Vråla om du vill, för det är vad Jon Bon Jovi gör....

En del skulle väl säga att charmen ligger i sångarens "hjärta",  vad han lägger ner i gruppen och i musiken. Och japp, så kan det vara....
New Jersey sonen med italienskt påbrå....

För några år sedan firade jag min kusin som fyllde 50. Han hade samlat vänner och familj till en jättefest med musik, fin middag och hela balletten. Det var onekligen en fin kväll. Men det jag minns mest var musikens kraft och vad musik gör med oss. Min kusin dansade själv med sin sambo till tonerna av Livin a prayer. Det var "deras låt", och musiken fick dem och backa historien till den där kvällen då dem träffades på ett dansgolv i en mindre stad. Han på fotbollsläger , hon på sommarjobb. I ett dansgolv med svett, hångel och rökmaskiner förenades dem och Bon Jovi blev deras musik, deras stund, deras vinjett till år av kärlek och evinnerlig LYCKA....
Så enkelt kan det vara.
Så enkelt borde det vara.
Och när jag såg min kusin så glad den där kvällen ,dansa helt orädd inför ett hundratals personer , så blev jag sjukt imponerad. Och Bon Jovis Livin´on a prayer  hittade nu en ny plats åter igen i mitt hjärta och i min världsbild.
TA

Du hör direkt att det är hon när du när henne.
Hon har en röst som ingen annan. Högst personlig.
Lucinda Williams.
Jag kan inte säga att jag har följt henne under karriären, nej, jag har egentligen
bara nöjt mig med en enda platta, Car wheels on a gravel road (1997). Ibland blir det så.
Man nöjer sig och det räcker med en enda skiva.

Och det behöver nödvändigtvis inte
vara något fel eller något negativt. I Wiliams fall är det så fulländat och så komplett, så
man befarar ju, om man skulle botanisera än mer i hennes katalog, så återstår egentligen
bara , -  besvikelse.
Det stora numret på Car wheels är spår 9 och heter Metal firecracker.
I Andra versen brinner det som allra mest om hennes sång och texten kan inte undgås:

Once i was in your blood
and you were obsessed with me
You wanted to paint my picture 
you wanted to undress me 
You wanted to see me in your future 

TA

Montage of heck

Brett Morgens film Cobain - Montage of heck är onekligen mycket lyckad rockbiografi/dokumentär om Kurt Cobain. Den är mastig och rejäl och ger unik inblickar i rockikonens barndom, uppväxt och i han och frun Courtney Loves liv. Hans föräldrar och syskon bidrar till bilden om en ensam och avvisat barn som är hyperaktiv, snäll och omtänksam.
Hans far ville bara att han skulle lyda, vara stilla och tyst. Men som hans mor säger, "Kurt var som alla andra barn, det skulle hela tiden hända saker". Och det gjorde det.
Han var kreativ, gillade och teckna och mycket tidigt började han med musiken. Spela gitarr. Skriva låtar.
Men också mycket tidigt i livet mådde han dåligt. Kände sig ensam., sökte gemenskap , men fann bara mörker och destruktiva krafter.
Han förälskade sig i marijuana.
 Utpekad och utstött i skolan för och vara en  "efterbliven-knullare", Han hade nämligen haft sex med en flicka som var överviktig och det sas att hon var "utvecklingsstörd". Hon utnyttjades av Kurts skolkamrater som var hemma hos henne och drack upp hennes föräldrars sprit. Kurt var alltid med , men tyckte synd om henne. Samtidigt var han så enormt nyfiken på sex. Hur skulle det vara och ligga med någon?
Och innan han tog livet av sig, eller lämnade jorden för evigt, ville han ändå ha provat på det där med sex....

 Framgångarna med Nirvana är märkliga. Dem går från ingenting till och bli världens största band. Han gillar inte kändisskapet, och han ogillar starkt all skriverier om honom och Courtney. De förföljs av medierna, och där deras drogmissbruk ofta skall sälja tidningar. Han säger att intervjuer är det tråkigast han vet. Journalisterna frågar honom om hur han tolkar vissa låtar han skrivit, men han säger sig inte bryr sig om det. Han vill däremot veta vad fansen tycker och tänker. Det är mer intressant och höra om dem än om mig.
Ödmjuk. Omtänksam.

Det fanns mycket i kärlek i en sådan som Kurt Cobain.
Han var en talang, en begåvning utöver det vanliga, det framgår tydligt i filmen. Filmen är fylld med fina detaljer, animationerna känns innovativa och en smula manga-influerade. Flera av Nirvanas låtar (Come as you are, Smells like teen spirit, all apologies) har här gjorts om till smäktande fin filmmusik med xylofon vibrationer. Det skapar en viss stämning.

Sedan är ju berättandet ursnyggt när det ena sidan väntas bli MTV Unplugged med gruppen och åh andra sidan knakar Courtney och Kurts förhållande. Courtney Love som också intervjuas i filmen berättar om hur hon tänkte vara otrogen, men aldrig gjorde det. Men , säger hon, det kändes som Kurt visste att jag tänkte tanken. "En tankeläsare", säger hon om honom.

I MTV Unplugged som filmen visar sjunger han också : my girl, my girl, dont lie to me / tell where did you sleep last night?

Han ser så lycklig ut när han skämtar med basisten Krist Novoselic. Broderskap. Gemenskap. Sinnes-ro. Samhörighet. Trivsel. Ledighet. Allt finns där. Det vittnar hans blick och "tysta leende" om....

Kurt Cobain närmade sig sin egen död, då han "kände på sig" att Courtney skulle vara otrogen mot honom. Han tog en överdos. Tog 67 stycken rohypnol piller. Hamnade i koma. Men han räddades på sjukhuset....

Var han rädd för att bli avvisad? frågar Brett Morgen.
Nej, säger Courtney Love, "Han såg det nog snarare som ett svårt svek", fortsätter hon.
Kurt Cobain tog sitt liv , en månad senare.
Han blev 27 år.
TA

Läser Knausgårds debutroman Ut ur världen. Det är mastig roman och innehåller inte så mycket populära kulturella referenser som i hans stor romansvit/serie Min Kamp.
Men så mot slutet av boken fastnar en viss scen hos mig. Huvudkaraktären , och troligtvis författarens alter-ego Henrik minns tillbaka hur han , året 1986, var 16 år. Vilsen, blyg och osäker. Han köpte skivor och han ville så gärna närma sig "drömflickan", Elisabeth. Men han visste inte hur. Efter långa funderingar försökte han få kontakt med henne på vägen mot skolan, eftersom han visste att dem tog ju samma buss dit. Nästa morgon är han förberedd. Och så vad händer? Jo, han går på bussen före henne. Och hon väljer ju inte och sitta bredvid honom. Han måste alltså gå på bussen, efter henne, så att han kanske kan få dela plats med henne i bussen.
Knepigt.
Så, plötsligt händer det.
Hans lår nuddar vid hennes. Och han skakar i hela kroppen. Hon tillåter honom sitta bredvid honom på bussen.
Nu kan allt börja.
Nu infrias hans drömmar.
Tror han.
Och så försöker han då konversera med skönheten. Han får bara ur sig "Lloyd Cole" och hon begriper ingenting.
Resten av resan blir ytterst plågsamt för Henrik. Han får härda ut. "Lloyd Cole" var det enda han kunde få ur sig. Det var nämligen den musik han hade i sin walk-man. Han trodde att musiken skulle imponera på henne. Men han kunde inte ha mer fel.
Efter bussfärden blev han alltmer försiktigare. Han kunde nästan föreställa sig och se och höra hur Elisabeth skulle berätta för sina kompisar om den där "Konstiga Henrik" som satte sig bredvid mig på bussen den där dagen och han sa bara "Lloyd Cole". Han är så konstig.

Som vanligt börjar jag alltid i fel ände. Istället för som Knausgård gjort och andra börjat med Lloyd Coles band The Commotions , lyssnade jag först på Lloyd Coles solo-skivor.
Och vad jag förstår var nog The Commotions grejen. Med sånger som Perfect skin till exempel. Cole har varit nästan en kliché för och den ensamme mannen, gärna lite kulturintresserad, kanske till och med förvärvsarbetande inom media och närmar medelåldern. Gillar vin, resor och läsning.

Har aldrig ägnat något större intresse kring Lloyd Coles texter. Jag har bara gillat hans sånger, melodierna och verserna. Och även känslorna han lyckats förmedla. För 20 år sedan, var jag olyckligt kär precis som Henrik i Knausgårds bok. Jag kanske inte åkte buss med henne som jag ville ha då och var  inte så tafatt som bokens karaktär.
Det handlade om en klasskamrat som levde ett helt annat liv än vad jag gjorde. Hon var en populär tjej, hade en knäpp kille , som var knäpp "på rätt sätt". Hon och jag pratade en del, och ibland hände det att hon bjöd hem en på fest. Jag minns hur jag kunde ringa hem till henne ibland på nätterna eller sena kvällar och sjunga Wonderwall.

Men för 20 år sedan släpptes Lloyd Cole Love story. En skiva med ganska kliniskt omslag. Han sitter där och ser butter ut i rutig skjorta och mörka chinos. Inga rock attribut här inte.
Skivan Love story var inte så svår och ta till sig eller tycka om. Avslutande finalen For crying out load fick mig nästan och gråta. Och I didn´t know that you cared handlade om mig och vad jag hoppades på. I mina önskningar fanns ju en längtan att hon i min klass, gillade mig också på det sättet som jag gillade henne.
Nu var det inte riktigt så.
Lloyd Cole blev ett sorts soundtrack för vad som hände mig under hösten 1995. Love ruin´s everything.....ja, det sa väl allt.

Och ska jag vara uppriktig så har han inte varit så angelägen i mitt liv som just för 20 år sedan. Glimtvis har jag hört att han fortfarande är habil och en väldigt kompetent pop-snickare. En bonuslåt på en samlingsskiva har alltid appellerat till mig, That boy, heter den. Han är ju mästare på det där melankoliska, brittiska, smarta men med en viss känsla, utan att det blir sentimentalt.
Nu har han visserligen skrivit en låt som heter Sentimental heart (från Love story)....
Det finns några flera spår som är värda att nämna i sammanhanget. Undressed från hans första soloplatta är ju en finfin Dylan-hälsning.
Munspel och akustisk gitarr....
texten kan jag inte anmärka på.....
En ypperlig singel hämtar vi ifrån Love story, Like lovers do.....
She´s girl and i´m man är inte heller någon dålig singel. Morning is broken heter en annan melodi från den här mannen...
Och så kan man fortsätta i en längre evighet...
Som ni förstår förtjänar Lloyd Cole några sidor i en Knausgård-roman, även om han bara utgör som kuliss för händelserna centrum....
TA

Har ingen större fantasi annat än att jag försöker också göra som musikerna i tidningen Uncut och utnämna skivor en viss betydelse. I tidningen får kändisar välja sin Söndagsskiva.
I många år har jag saknat den typen av skiva. Ett album som påminner mig om en vecka som avrundas och bjuder in en ny. Ett album som skvallrar om en viss dag. En särskild dag i veckan.

Det är ofta lättare och välja ut en skiva som man festar till, eller snarare har festat till, som t ex Rolling Stones Exile on main street (1972) eller album som man rest till landet med och skapat naturens band med, Neil Young Harvest (1972) och Harvest moon (1992).

Men när jag närmare mig 40 börjar det faktiskt klarna vad det är för slags skiva jag föredrar och lyssna på när veckan summeras. Det handlar i regel om två album. Den ena är ett album med Sara Isaksson och Rebecka Törnquist, de tolkar fritt Steely dan. Piano och fantastisk sång.
Det andra är Sverige aktuella Rickie Lee Jones skiva It´s like this (2001), ett album med flera covers och standards. Bland annat gör hon utmärkta tappningar av Marvin Gayes Trouble man och Beatles For no one.

Läser i Svd om artisten, kvinnan och den starka personligheten Lee Jones (Erika Hallhagens intervjureportage, s. 17 kultur söndag 4 oktober 2015). Inom kort kommer vi kunna se henne i en dokumentär om hennes karriär och liv. Under 70-talet spåddes hon en lysande karriär efter hiten Chuck E´s in love. Men något hände. Missbruk och en karriär som liknande en berg och dalbana.

Det vilar något vackert i intervjun särskilt när artisten öppnar sig och reflekterar över sitt liv. Hon säger att medierna älskar att skildra den trasiga kvinnan:
- "i hela mitt liv har jag fått höra att jag är annorlunda och det sårar mig"....
Hennes bakgrund är också en smula fascinerande, hennes farmor och farfar var vaude ville skådespelare.
Hon säger:
- "De dog innan jag föddes men fotografierna på dem i vaude villeklädedr var otroligt viktiga för vår fattiga familj. Det visade vad vi kunde vara, vad vi hade varit."
http://www.svd.se/medierna-alskar-den-trasiga-kvinnan 
TA

Läser om The Doors och tiden efter (1971) sångaren Jim Morrisons bortgång ( Uncut  s.58-62 nr 222 november 2015, artikel av Tom Pinnock). Det är ganska spännande och se vad som händer med band , när deras karismatiska och stora stjärna plötsligt försvinner. The Doors hade tydligen börjat förbereda nästa skiva, när de möttes av det tragiska beskedet om Morrisons död i Paris.
Bandet blev nu en trio (John Densmore, Bobby Krieger och Ray Manzarek) och man fick dela på sången och det resulterade i skivan Other voices. Det hissades rykten om hur man försökt värva en ny sångare. En sångare som kunde "matcha" The Lizard King, och det sägs att Paul McCartney fanns med på önskelistan, eftersom Beatles hade splittrats sedan en tid tillbaka. Men även Joe Cocker sägs ha varit ett namn som har nämnts i sammanhanget. Men för att dra ner omvärldens förväntningar bestämde sig bandet att inte ta in en ny sångare, utan att fördela sången på sig själva istället. TA

Det var en tid sedan då jag besökte ett spektakel utanför staden. Ett påkostat jippo, där whisky och öl var främsta anledningen till folkmassorna och köerna. Bland den manliga publiken hör jag hur någon skränar till , eh, Californacation med Red Hot Chili Peppers. Och det är ingen vacker syn. Han som skränar, ser ut som en Patrick Bateman typ från Brett Easton Ellis American psycho. Brat i all bemärkelse.
Och det är kanske fördomar.
Men det har hänt att jag tänkt tanken mer än en gång.

Folk som gillar Red Hot Chili Peppers vill sticka ut, synas, höras och kanske till och med anmäla sig till typ Paradise Hotel.
Jag vet inte vad det är. Och jag vet, detta är enormt fördomsfullt skrivet...

Red Hot Chili Peppers var ett band som jag bekantade mig med i slutet av 80-talet. De fick idel speltid på en av musikkanalerna med deras hysteriska cover av Stevie Wonders Higher ground. I tidningar chockerade dem med nakenbilder och gjorde bland annat en kontroversiell nakenbild av omslaget till Beatles Abbey road.
De ville chocka (med en viss humor).
De ville rocka.
Det gick sådär.

Deras "hey dude" eller "hey man" attityd stod lite i vägen. Det svävade något korkat över dem. Det gick aldrig och ta Red hot chili peppers på allvar. Och kanske var det just också vad bandet ville.
Att inte ta något på seriöst. Utan bara "easy living", liksom....
Och den rapen , kunde ju få vem som helst och börja hosta....

Men 1991 fick de ett stort genombrott och skivan Blood, sugar sex magic, vilken också hade faktiskt några ögonblick som även fick mig och ändra mig. Så här många år senare minns jag faktiskt utöver mega-hiten Under the bridge , en ballad som hette I could have lied.

Har också förstått att bandets ryggrad är den begåvade gitarristen John Frusciante,
Bandet lyckades precis som flera (Green Day) överleva trender och vinna en ny , yngre publik. Albumet Californacation vittnade verkligen om det, och blev gruppens största framgång någonsin.
Och det är väl inget fel i det.
Men jag kommer aldrig omfamna bandet. Däremot är jag ganska säker på att det är knappast sista gången jag hör någon skräna till tonerna av bandet.
Och det kanske inte är nödvändigtvis någon negativ sak.....
TA

Häromdagen hörde jag Foreigners I wanna know what love is, och jag blev ganska rörd. Det är en mega-hit från 80-talets främsta Tracks-dagar.
Ibland när man försöker sig på och tillskriva  rockhistorien eller populärmusik historien tycks det börja där någonstans , mitten på 80-talet. Vän av ordning skakar nu på huvudet , jag vet. Det är ju inte sant.
Men det är sant för mig, jag tillhör MTV-generationen, jag var ju för ung för och ha upplevt 60 och 70talet, Beatles, Stones, Hendrix m.m.

Det är på 80-talet som vi sena 70-talister kan relatera till, eftersom det var ett decennium som vi växte upp och många av oss lyssnade på Kaj Kindvall och hans Tracks.
Foreigner fick ju en stor hit med I wanna know what love is, och den vaktade 1:a platsen i veckor. Kanske var 1:a  till och med i månader.

Bandet var aldrig något som väckte större känslor hos mig. Jag lyssnade lite grann på deras album Inside information (1987) när den var aktuell och några spår hittade hem hos mig: Say you will och I dont wanna live without you. Det var ju främst ballader som jag uppskattade med bandet, deras hårdrock eller fränare rock var aldrig något som jag fattade....

Sångaren Lou Gramm var skicklig och Mick Jones i bandet kunde onekligen få till vissa slagkraftiga melodier.
Men det var ingen slump att I wanna know what love is blev deras största hit och att den än i dag tycks leva vidare.
Det är en genuin kärleksballad som är svårt och inte gilla. Låten finns med i filmen Fucking åmål och för något år sedan gjorde Ryan Adams , en cover på den.
TA