Def Leppard – When Love & Hate Collide
Lp:n Hysteria är alldeles för repig, Pyromania kassetten hittar jag inte, Adrenlize skivan sålde jag tyvärr, min syster fick nog min Def Leppard-tröja och Best of Cd:n vägrar min cd-spelare spela. Det mesta
 går emot Def Leppard nu förtiden.
Det kanske inte är meningen att jag ska återuppta dem....

Sheffield-bandets storhetstid var synnerligen under 80-talet, men de har ändå lyckats "överleva" fram tills idag. Detta av flera skäl. För det första verkar hårdrocken inte alls särskilt trendkänslig, åren går och nya band och musikstilar tillkommer, men hårdrocken står tryggt kvar. För det andra i en musikvärld kantad av alarmerande skiv-död tvingas banden turnera och spela mer konserter än tidigare.  Men turnéerna och spelningar håller banden i liv. Och de lyckas överleva sig själva, inte nödvändigtvis förnya sig själva men de hittar möjligen en ny generation som tilltalas av deras uttryck.
I min värld står Def Leppard  högre upp än många av sina likar. De har nämligen melodier som andra hårdrocksband tämligen saknar. Har också alltid varit så svag för deras ballader som t ex Love bites, Two steps behind, Stand up, Have you ever needed someone m fl.
De var mina idoler när jag var 10 år. Pojkrummet var tapetserat med deras skivomslag och bandbilder. Minns hur jag spelade albumet Hysteria om och om igen på för hög volym. Försökte övertyga min systers kompis om bandet storhet. Men nej , hon brydde sig förstås föga.
Jag ville själv vara gitarristen Phil Collen. Trummisen Rick Allen har också alltid gjort starkt intryck på mig. Han är den enda trumslagaren som jag känner till som spelar bara med en arm. Allen förlorade ena armen i en bilolycka i mitten av 80-talet. Bara hans historia som också är bandets historia är fascinerande. TA  

Joe Cocker – Up Where We Belong
Skulle egentligen skriva lite kort om Thin Lizzy, Mama Cass och Annika Norlin. Men med anledning av Joe Cockers bortgång vid 70 års ålder, så går mina tankar till honom, hans familj och hans musikaliska gärning.
De flesta har hört honom under sina liv. Vi , 70-talister har möjligtvis inte lika stark relation till Sheffield-sonen med den skrovliga rösten jämfört med säg 50-talisterna. Han som gjorde vad många menar den bästa Beatles covern någonsin, With a little help from my friends. Joe Cocker – With a Little Help from My Friends

Den låten var vinjett till en amerikansk serie, En härlig tid (1988) och på så sätt uppmärksammade jag den covern.
1989 lyssnade jag många gånger på hans When the night comes.

Joe Cocker – When The Night Comes - Radio Edit

Men efter detta var det bara slentrianmässiga skivor och nedgång för Joe Cocker. Hans storhetstid är i slutet på 60 och en bit in på 70-talet.
1982 fick hans sin första listetta Up where we belong som han sjunger med Jennifer Warnes. En vacker, ståtlig ballad , ledmotiv för filmen En officer och en gentleman. Jag älskar den låten. Tyvärr  har den sången förlöjligats i och med dess medverkan i  Nile City och brandstationen. Enligt Harry Amsters artikel om Cocker i Svd hatade han själv låten, men förstod att den skulle bli en hit. En annan stor filmhit för Joe Cocker, var You can leave your hat on för filmen 9 1/2 vecka. Joe Cocker – You Can Leave Your Hat On
TA

Oasis – Whatever
Idag för precis 20 år sedan släpptes Oasis "julsingel" Whatever. Utan den låten hade jag aldrig förälskat mig så förfärligt i bröderna Gallagher och co.
Hade aldrig heller ens brytt mig om popmusik och ens begripit mig på dess betydelse och kraft och mening. Utan singeln Whatever hade jag, varit någon annan och kanske hade jag samlat på frimärken. Eller , tja, gjort modellplan.....
Whatever blev början på min förbannelse, min passion, mitt engagemang och identitet. Minns det som igår, jag var på Karolinska sjukhuset i januari 1995. Hade svimmat ett antal gånger och jag besökte neurologiska kliniken för prover. När jag låg vid britsen hörde jag hur något alldeles ljuvligt strömmade ur radion. Det kändes bekant. Och så självklart. Och något man bara ville höra om och om igen....

Det var Whatever....
Det var början på min livslånga kärlek till den låten och bandet. Jag kan inte slita mig loss, har investerat för mycket känslor, tid och vad ska man säga hela mitt vuxna liv för ett band och deras musik.

Äntligen fann jag ett band som jag kunde relatera till. Tidigare hade jag mest hört enstaka singlar eller album med artister/band och tyckt om det, men inte mer än så. Nu kom POPMUSIKEN till mig. Plötsligt började den där 16 åringen bryr sig om frisyrer, parkas, vespor, engelsk fotboll, Stone Roses, Burt Bacharach och han lyftes av några arbetsklass-slynglar från Burnage som sjöng om och leva för evigt och spred fruktansvärt effektiv eskapism.

De höjde mig och många andra med deras arroganta och extremt självsäkra stil. Mitt osäkra tonårsjag lade armarna runt ryggen och drömde om och bli rockstjärna. Visa alla elaka jävlar att man duger och att man kan lyckas....Som Liam också sade: du måste tro på dig själv, ingen annan kommer göra det åt dig...dom kommer bara vilja trycka ner... Så be dem dra åt helvete....

Whatever hade alltid varit en melodi som jag fått energi av och som fått mig på humör när vindarna blåst alltför tungt omkring mig. Jag vet att en del hävdat att Noel har tydligt stulit refrängen från The Rutles How sweet to be an idiot (Neil Innes fick också royalties) och . Och det är väl egentligen inte så mycket och säga om....Det sägs att David Bowies advokater ringde rätt omgående efter singelsläppet. Man anklagade Noel för att ha stulit ifrån All the young dudes....

Singeln Whatever påvisar också hur detta band en gång hade allt; de kunde till och med bjuda på starka b-sidor. Majestätiska Slide away vilar som b-sida , för "normala" band är det en given första singel. Men som om det inte vore nog. Half a world away som blev mer känd som tv-vinjett i England i en omtyckt komedi-serie , The royal family, bygger på Burt Bacharachs This guys in love with you.  Och rockrökaren Its good to be free.... En låt som jag ofta går och sjunger på: "there´s little things that make me so happy, all i want is to live by the sea"....

Whatever är också anledningen till att jag tog upp en gitarr och försökte lära mig spela. Kan inte säga att jag glänser eller ens kan spela riktigt bra, men jag har lärt mig ackorden och har övat på dem i många år nu... Har även plågat flera kamrater med att spela den låten ihop när vi ses. Och vissa uppskattar den mer än andra....

Det var tämligen ovanligt att bandet spelade låten på konserterna. Av någon okänd anledning verkade det som varken Noel eller Liam vill spela den. Men när man väl spelade den utvecklades det alltid till ett fantastiskt medly med antingen Octopussy´s garden eller All the young dudes. Varje gång lät det himmelskt. Stråkorkester och Liams sång och Noel som avrundar låten med medly... Underbart....

Jag tror också självaste Paul McCartney till och med hyllade singeln...det säger väl ändå något...

Whatever spelades in under två dagar under juli 1994 på Maison rouge studios i Chelsea. I grannstudion spelade samtidigt deras "rivaler" Blur in deras tidiga alster. Under den här tiden präglades gruppen av upprymdhet. Saker och ting spårade också ur. I Bayswater på Columbia hotel blev de utslängda. Producenten Owen Morris lär ha berättat att bandet hade varit och druckit öl efter färdigställt inspelningen. På morgontimmarna börjar "efterfesten". Bonehead börjar kasta ut möbler genom fönstren utifrån hotellbaren. Utanför på bilparkeringen "slaktas" en Mercedes. Bilen visade sig tillhöra hotellets ägare. Det dröjde inte länge förrän polisen var på plats. Nästa dag var dock förvånansvärt odramatisk. Bandets management verkade inte direkt bryr sig om ersättning , utan bokade in på Hilton hotel , bara ett stenkast ifrån Columbia Hotel.... (källa:  s.32 NME SPECIAL COLLECTORS EDITION THE ULTIMATE FANS GUIDE  OASIS - GLORY YEARS 1993-1996)
 
Oasis femte singel Whatever hamnade på 3:e plats på England-listan. Unisont hyllad i den brittiska pressen, utnämnd t ex till "Veckans singel" i NME. Oasis är det bästa som har hänt i mitt liv. TA

Titiyo – Drottningen är tillbaka
Har egentligen inte brytt mig om henne under flera år. Känner mig därför kanske en smula populistisk, och oförmögen till egen fantasi och att man enbart följer strömmen.
Men det må så vara.
Det finns större problem än så.

Liksom många andra har jag dels en relation till Tityo och hennes musik som rymmer flera decennier tillbaka. Min uppväxt var präglad av hennes första singel Talking to the man in the moon (1989). Hon "försvann" sedan ganska snabbt ur min musikaliska radar. Noterade dock att hon medverkade som gäst på Christian Falks banbrytande album Quel bordel, sjöng också med t ex Blacknuss, Stakka Bo och Wilmer X. 1998 gjorde hon landsplågan Come along, skräddarsydd för Allsång på Skansen.

Även om hon varit borta ur min musikaliska radar har jag alltid haft respekt för henne. På senare år har hon setts i diverse tv-program. Man har nästan glömt bort artisten, sångerskan och fått ta mer del av personen, människan bakom rösten. Men det är hon knappast ensam om. Det går i led med skivindustrin och musikbranschens förändring. Turnerar man inte, så gör man något annat. En kokbok, ett tv-program, twittrar eller skriver biografier osv.
Lite sorgligt kanske. Man vill ju helst bara höra musiken.
 Nu säger jag inte att Titiyo gjort fel. Som sagt jag har inte stenkoll på hennes karriär sista åren. Men det var direkt glädjande att se henne på Skansen i somras och tända igång en försiktig publik med hennes första svenskspråkig singel. När jag hör den börjar jag nästan skratta. Glädje sprider sig i kroppen och i sinnet. Danssugen någon?
Om Come along var skräddarsydd för Allsången , så är Drottningen är tillbaka specialdesignad för Friskis och Svettis. Ska bara hitta träningskläderna....

Nu såg jag henne senast hos Kalle Moreus (oförskämt bra bakis-tv). Hon är så självklar, laid back, cool och trevlig. Titiyo, du är bäst! TA

Tift Merritt – Laid A Highway

Musiken borde väl egentligen tala för sig. Tycker du dig hört den här låten förut? Ja, den påminner om något som du så många gånger hört förut. Ackorden gissar jag är påfallande dem samma som Bob Dylans Knockin´on heavens door. Men det gör mig inte. Inte alls faktiskt. I den här sången hör jag en uppriktig berättelse, en allmängiltig berättelse som finns både i USA och på sina håll även i Sverige.

Det är en tvetydig berättelse om en småstad eller ett mindre samhälle i förändring. Globalisering, Urbanisering , små orter urholkas och gamla sågverk, pappersbruk går i graven.  Some nights i sit and watch my hometown die  sjunger också en förtjusande Tift Merritt. Det bör väl nämnas att jag hade privilegiet och få se sångerskan uppträda på ett Debaser Slussen i Stockholm för en massa år sedan. Och vad jag minns var jag alldeles betuttad i henne denna kväll. Hon var en riktig scenpersonlighet. Vacker och självsäker och inbjudande som bara amerikaner kan. Kände en viss lättnad. Hade försökt få göra en intervju med henne för vårt dåvarande fanzine. Av någon anledning sprack det och intervjun uteblev. Men med facit i hand var det nog för det bästa. Jag hade nog varit hypernervös om jag hade suttit öga mot öga med henne. Eller kanske inte? TA

Aimee Mann – Wise Up
Ser om filmen Magnolia (1999). Den är nästan bättre nu så här drygt 14 år senare än när den kom uppe på biograferna. Musiken i filmen har en central roll. I en av de allra finaste scenerna sjunger berättelsens ensemble envar med i Aimee Manns Wise up.
Idag fortsätter nog hon skriva musik och antagligen är det habilt och småcharmigt. Men jag betvivlar om hon ens når höjder hon gjorde just med Wise up.
Funderade länge över texten, men nuförtiden låter jag bli.  I filmen verkar det som en uppväckelse eller en kallelse till bättre vetande. Man uppmanar till individens lyft, att sluta upp med dumheterna, vad det nu kan vara, och det är bara Du som kan göra det. Ingen annan.
Bara du kan skapa förändring - om det nu är det man önskar, vill säga.

Till sist, ser på bilder från något år i Hultsfred. Aimee Mann spelar på en av de största scenerna, kan det ha varit Pampas som den hette? Minns knappt något från den spelningen. Men hon var snygg, slank och det måste ha låtit bra för solen sken, och hon bar solglasögon , jeans från topp till tå... Håret utsläppt. Men då lät hon bli och sjunga Wise up....
TA

Emmylou Harris – Goodbye

Hennes album Wrecking ball (1995) släpptes i en deluxe-utgåva i våras. Den innehåller en dvd-dokumentär om skapandet av plattan samt alternativa versioner och demos samt outgivet material. Låtar som valdes bort, helt enkelt.
 Har inte riktigt brytt om att lyssna på den. Rädd för att det ska förstöra min kärlek för själva ursprungsalbumet. Jag älskar den skivan, och kommer alltid göra det.
Skulle jag någonsin försöka mig på och göra en säg 20 topp lista över mina favorit plattor, skulle Wrecking bal hamna på 11:e plats. Kanske 10:a kanske 9:a, kanske 8:a.... äh jag får lägga av nu....

EmmyLou Harris har aldrig sjungit bättre säger en av mina vänner som är en sann beundrare av hennes musik. Han har följt henne sedan allt startade på 70-talet. Han om någon borde ju veta.
Harris var under 90-talet bortglömd men återvände med ett album med ett annat och tuffare sound än tidigare. En gigantisk drömsk och majestätisk ljudmatta producerad av Daniel Lanois. Hon sjunger covers av storheter som Dylan, Hendrix och Neil Young.  Kommer alltid återvända till hennes tolkning av Steve earles Goodbye. Barnsligt förtjust i trummorna som pulserar igenom hela plattan, och det är tack vare U2s Larry Mullen Jr (var han inte lik River Phoniex ett tag?). TA

Duffy – Rockferry

Idag är Duffy bortglömd. Gud eller Google vet vad hon sysslar med dessa dagar. Men året 2008 stal hon flera rubriker i engelska pop-tidningar. Hon spåddes bli nästa stora grej. Så blev det inte. Adele blev istället Drottningen av pop-England...
Men jag har inte glömt Duffys enastående debutsingel, skriven av Suede-gitarristen Bernard Butler. Den gjorde tyvärr inte mycket väsen av sig utanför de brittiska öarna. Det blev istället andra singeln Mercy som gjorde hennes till ett namn världen över.
 En låt som för övrigt flera svenska dansband började spela på danserna. TA  

Van Halen – Why Can't This Be Love

Kan inte påstå att jag var någon större fan , när det begav sig ( hade deras lp Woman and children first, från 1980, men den lyssnade jag aldrig på).  En släkting var dock hängivet fan. Han skickade mig kassetter  från Värmland till Stockholm. Och den här låten tyckte jag verkligen om (har visserligen alltid varit svag för power ballader...). Men som med alla kassetter, så förr eller sönder blir dem trasiga.

Så här i backspegeln kan jag undra vad min släkting tyckte om sångarbytet av David "Diamond Dave" Lee Roth med den förre Montrose-sångaren Sammy Hagar. Tror dock att han knappast brydde sig. Minns hur jag kunde reagera på Lee Roth i MTV-videos, han var ju en komisk profil och han kunde verkligen "ställa till scener". Ja, och det var förstås mycket damer i hans närhet. Efterträdaren Sammy Hagar verkade ha en annan personlighet, helt klart.

Vet inte riktigt vad som händer med mig på "äldre dagar". Vissa dagar tänker jag bara på gamla sånger/låtar och får inte riktigt ur dem ur skallen. Vissa skulle säga att det är tal om "spöken". Någon annan skulle väl nämna "nostalgi". Oavsett vad, handlar det nog om att åter-besöka ens "rötter" och "dem där musikaliska ögonblicken som skakade om pojken i mig".  Van Halens Why can´t this be love har gnagt på mig nu under en längre tid. Och det slutar med att man står där på Mickes skivor och köper albumet 5150 (1986)... TA

Metallica

Metallica är ett av alla dessa sorgebarn inom rocken (Stones är väl det värsta exemplet). Men det är lätt att glömma att de inte bara var ett av världens bästa band på åttiotalet, utan också ett av de mest nyskapande. Det bästa släppet Metallica gjort de senaste tjugo åren består dock inte av nyskriven musik, utan är en film - Some Kind of Monster. Men oj vilken bra film det är å andra sidan, en smärtsam granskning av vad vänskap, kreativitet, förfall, missbruk och gruppdynamik kan vara. Favoritscenen för mig är när Kirk Hammett försöker övertala Hetfield och Ulrich att de borde ha med ett gitarrsolo. Ulrich och Hetfield visar vilka ängsliga människor de har blivit och Hammett framstår som den konservativa gubbe han förmodligen är. Detta samtal förklarar med önskvärd tydlighet varför Metallica inte är relevanta längre.