Ryan Adams är den artist som jag sett tveklöst flest gånger uppträda på scen. Hans konserter har präglats genom åren av ett oberäkneligt humör, och en publik som provocerat honom och ropat Summer of 69 (Ryan Adams avskyr att förknippas med oförargliga Bryan Adams).
https://open.spotify.com/track/3bYCGWnZdLQjndiKogqA3G

Det fanns en tid då han kunde sluta spela pga sådana "tillrop". Det fanns också en tid då han var djupt olycklig och han låg i tvist med sitt dåvarande skivbolag. Han skulle göra en "hit-platta" (Rock n roll), och han var högst omotiverad. Det jag minns mest från den spelningen på Münchenbryggeriet, för drygt 10 år sedan, var hur en bekants vän svimmade i början av spelningen...

Besvikelserna duggade tätt. Det brukar inte vara vanligt att jag lämnar konserter , ofta brukar jag ändå se klart spelningarna, oavsett upplevelsen. Är man där och har betalat , så ska man bara se klart. Men när Ryan uppträdde på Berns för en massa år sedan (2006?), stod jag inte ut. Det var under hans period då han spelade in för många ogenomtänkta album med komp-bandet The Cardinals. Jag lämnade Berns den kvällen, förtvivlad och ganska övertygad om att min dyrkan , min förälskelse, min Ryan-period var till ända. Det var alldeles för mycket gitarrsolon, för ostrukturerat , han spelade mest för sin egen skull, och var knappast intresserad att underhålla en publik. Jag hade hellre föredragit, ja ,Bryan Adams eller Lars Winnerbäck....

Sedan följdes ett år då jag och en kamrat åkte till Uppsala och såg Ryan spela  i en märklig konferenshall och spela mest från skivan Ashes and fire (2011). Det blev tämligen sömnigt, och artisten var på spex humör, och han lekte och larvade sig , och gjorde narr med sina egna "mästarstycken". Han gjorde lite hårdrocks-utflykter och det kändes mest som jag befann mig på någon studentpub med alltför mycket distans, ironi och skoj. Musik är för mig ofta på allvar. Jag har svårt när man ska skoja bort alla känslor... det får stand up komiker sköta, anser jag.

Han spelade sedan några månader senare på ett utsålt Waterfront, i Stockholm. Det var värdinnor som tog emot en och inramningen andades "posh" och cocktail bar.

Jesse Malin var förband. Proffsigt på ett amerikanskt bra sätt. Han bjöd till och han hade bra mellansnack. En kille med gitarr. Han satte ribban för resten av kvällen. Ryan ville inte vara sämre. Men så skulle det ju plåtas och det skulle filmas med mobiler. Och jag tillhör en fåtal skara som tycker att den typen av aktivitet kan avvaras under en spelning. Varför inte njuta av ögonblicket? Medverka i showen. Och just det tyckte även Ryan Adams. Han röt till och exploderade och blev arg och ville nästan avbryta spelningen. Några år tidigare hade han officiellt gått ut och "pensionerade sig". Han hade drabbats av en sjukdom som gjorde att han inte kunde spela musik mer. Spelningen på Waterfront fullföljdes dock, och var habil men präglades en aning av irritation, dålig luft och för många i publiken som ville ha "mysigt" och bara ville höra sånger från Ryans första sönder-kramade solodebut Heartbreaker. Det är sånger som är så många gånger spelade så jag tappat bort räkningen. Sånger som betydde mycket i början av 00-talet, onekligen var det så, men knappast något jag orkar höra på mer nuförtiden. Ryan spelade mycket akustiskt och mycket stillsammare spår, och jag hörde nästan mina egna snarkningar.

 2015 återvänder han till Stockholm. Han spelar på ett utsålt Cirkus med ett fantastiskt proffsigt band. Han spelar flera spår från sista skivan som är mer mainstream än föregångarna och faktiskt tenderar ibland höra hemma bland  arenarocken , inte helt olik Tom Petty, Bruce Springsteen och eh, jo, Bryan Adams....
Flera rockrökare känns uppfriskande och jag gillar när han väljer den sidan och ger spelutrymme till sitt band. Då är det riktigt bra. Riktigt kul och se Ryan Adams. Inget spex, inget larv och inget bisarrt scenbeteende.
Men som alltid händer det något.
Publiken plåtar med sina telefoner. Filmar med mobilerna. Och Ryan avbryter mitt i den sönderspelade My Winding wheel. Han ber publiken om och visa hänsyn. Hela spelsalen är ju tapetserad med skyltar som förbjuder just fotografering och liknade. Ryan berättar att han har en Menieres ögonsjukdom och blir yr av just fotoblixtar. Och han ber publiken genast sluta med dumheterna. "Enjoy the show, be part of the show, get on with your lives!" ryter han till. Och några sekunder senare har han fått sin vilja igenom. Och han visar proffs-kvalitéer , då han återupptar andra versen från WInding wheel och spelar vidare på gitarren som ingenting har hänt. Det är imponerande. Han har kul med bandet och ger sig ut på en jam utflykt , lite flummig men kul eftersom bandet är så skickligt och det svänger verkligen. Jag ler. Mår prima. Men jag är kanske ensam om upplevelsen. Någon i publiken skriker ut sin frustration, "Kom igen för fan!", "Spela en låt!" skriks det i salen. Och det är väl tur att artisterna inte kan svenska, den kvällen....

Det är för att vara en Ryan Adams spelning i Sverige, en tämligen lyckad sådan, han bjuder också in Natalie Prass och hon körsjunger Emmy Lou Harris del på Oh my sweet Carolina. Och det må vara en uttjatad låt utan dess like, men just denna kväll, denna stund med band och körsångerska, får den melodin plötsligt nytt liv igen.
Jag kanske inte köper någon tröjan den kvällen då  när jag lämnar Cirkus.  Men jag lämnar stan och alla hipsters, och kärlekspar som vill ha mysigt med Ryan, med en viss glädje, och är nöjd över att han visade vad han kan, och han gav fan och vara någon till lags, men han kontrollerad sina utspel och han gjorde en proffsig show och låtarna han framförde med bandet gav faktiskt - mersmak. TA