Minnena bleknar. Och jag börjar undrar vad kommer jag minnas av min uppväxts 90-tal?
Det är över 20 år sedan som jag och en kamrat var i Globen och vi hade väntat i månader för och se Soundgarden. Bandet ställde dock in, men vi fick se istället andra band. Suicidal tendencies, Helmet, och svenska Landlords.
Det som DN skrev om från den kvällen var dock Rollins Band. Henry Rollins var biffig och svårt tatuerad. Och hans musik eller uttryck var hårt, aggressivt och fullt av vrede.
Härom dagen bläddrade jag i ett nummer av Mojo, fann en intervju med Henry Rollins. Och det fick mig och tänka tillbaka till den där kvällen i Globen. Så här i efterhand så förstår jag mer och mer vad jag gjorde där. På den tiden hade jag inte funnit min musikaliska identitet, jag var en orolig tonårssjäl som såg hårdrock och metal som något provocerande och en kraft som liknade punken. Det fanns mycket uppror i den musiken. Men idag när man börjar tappa håret, och kroppen och även sinnet är under förändring så är den här musiken knappast relevant för mig längre.
Även om jag har respekt för en sådan som Henry Rollins.
Har dock sett flera b-filmer med honom än vad jag hört hans musik. Flera hävdar att hans Black flag var och är fortfarande pionjärer och förtjänar sin plats i rockens historieskrivning. Det kan nog vara så. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar