Kirsty MacColl – A New England
I Morrisseys självbiografi (Morrissey Autobiography, Penguin classics, 2013 s. 359-361) skriver han bland annat om vänskapen med Kirsty McColl. Hon dyker upp i hans liv 1985. De träffas under inspelningen av The Smiths singeln Bigmouth strikes again. The Smiths – Bigmouth Strikes Again - 2011 Remastered Version McColl körade inte bara på den låten, utan även på Ask The Smiths – Ask - 2011 Remastered Version och Golden lights The Smiths – Golden Lights - 2011 Remastered Version och t ex "Moz" egna Interesting drug Morrissey – Interesting Drug - 2010 Remastered Version.

Hon har med sig en kasse öl till RAK studios i norra London. Morrissey frågar henne om hon bär med sig "dagens tvätt", och hon garvar. Det är början på en underbar vänskap.

Men allt slutar tragiskt. Kirsty McColl åker med sina söner på semester i Mexico, efter just tips av Morrissey som älskar det landet och staden Cancun.
När hon badar med sina söner kommer en båt, helt okontrollerad och i alldeles för hög fart längs med vattnet mot dem. Hon slänger sig och försöker skydda sina söner och hon omkommer mitt framför ögonen på dem.
Det visar sig sedan vara svårt med en utredning av båtolyckan och Kirsty McColls död. Det visar sig vara en mexikanska affärsman som styrt båten, och en liten ersättning ges till hennes anhöriga. Engelska regeringen misslyckas göra något åt saken. Vägen till en ordentlig utredning och upprättelse för McColls mor och anhöriga blir en lång, lång kamp. "Livet doftar illa likt en svinstia", skriver Morrissey. Han avslutar avsnittet med och skriva om hur han får ett vykort från McColl, veckor efter hennes död och hur han tömmer en flaska Vodka och gråter sig förtvivlat....TA    

Trisha Yearwood - Sad eyes

Hennes Springsteen cover överträffar nästan originalet! Här får hon god hjälp av Jackson Browne som körar. Glimrande steel solo! TA

Paul McCartney – Put It There
Jag vet, det är väl kanske inte något självklart val. Skriver man eller pratar "Macca" eller "Mr Pop" som han också ibland kallas , och syftar på hans solokarriär så dyker gärna albumet RAM upp eller några plattor med Wings.
Men 1989 var speciellt för mig, jag är ju för ung för att ha upplevt The Beatles och även Wings.

1989 släppte Paul McCartney albumet Flowers in the dirty. Jag var 11 år. I dag ett album du snabbt kan hitta bland 10 kronors backarna i valfri second hand skivbutik i Stockholms området.

Ok, det är väl kanske inte det mest banbrytande som han gjort. Men här finns flera låtar som jag fortfarande tycker håller.
Sommaren 1989 släpptes ju singeln This one ,Paul McCartney – This One som också blev en smärre hit och snurrades flitigt på radions Sommartoppen och gärna Sportextra. Elvis Costello skrev undersköna låten Distractions, lite Beatles feeling hittar jag i We got married och Figure of 8 blev ju liksom videon en riktig "stadium-vältare".
En avskalad akustisk liten kärlekshyllning mellan far och son , Put it there är dock det "magiska" spåret. Ja, jag vet det här är knappast White album eller ens nära Beatles mest kreativa stunder. Men det finns en charm, en melodi som alltid tilltalat mig, så väl som pojke såsom vuxen. Kanske är jag ensam och tycka så....
Men poängen är; ibland är det så mycket större och få uppleva musiken i sitt aktuella kontext, och när den är ny och fräsch än att läsa om den, och upptäcka den 40 år senare. Men återigen, musiken vi fann och omfamnade som barn , skall heller aldrig underskattas. En del menar ju att dem starkaste musikupplevelserna, sker just mellan 8-16 år.
TA

Björn Olsson – Smögen
Håkan Hellströms vapendragare , och producent till hans tredje album, Ett kolikbarns bekännelser. Gitarristen Björn Olsson har ju ett förflutet i Soundtrack of our lifes, och det märkliga är man hörde hans prägel på bandets musik, långt efter att han lämnat.
Olsson sägs leva på Orust, och producera musik. Han jobbade med legenden  Alf Robertson, Alf Robertson – Om en dröm är nå't värd  så sent som 2008, några månader innan Robertson gick bort ifrån oss.
Björn Olssons instrumentala musik är så ren, skimrande och vacker. Ovanstående spår skulle kunna ljudsätta valfri svensk film; Elvira Madigan, En kärlekshistoria t ex. Låten Smögen är hämtad från hans album The crayfish (2003). TA

Extreme – More Than Words - Radio Edit

Läser att deras album Extreme II: Pornograffitti har kommit ut i en nyutgåva nyligen. Firar 25 års jubileum. Ägnade hela morgonen och lyssna på skivan från 1991.
Det var länge sedan jag bara satt med en kopp te och riktade all min uppmärksamhet till ett album. I tider som dessa blir ju en musiklyssnade mer fragmentariskt och mer i småbitar, uppdelat och tusenfalt splittrat. En låt där, en låt här och osv.

Man blir lite otålig när man hör på Extremes skiva, den är högljudd, innehåller blåsinstrument och känns väldigt följdsam i 80-talets hårdrock-scen som dominerades så starkt av band som Van Halen, Van Halen – Ain't Talkin' 'Bout Love

och Mötley Crue Mötley Crüe – Dr. Feelgood (otroligt introt!!!!).

Vad gjorde då Extreme värda att inte glömmas bort?
Ja en bra fråga. Skivan är knappast spännande, men mycket väl-producerad och tekniskt ganska avancerad. Dem är duktiga musiker, onekligen är det så, och sångaren Gary Cherone har röstresurser om man säger så. Det faller på låtarna om jag skulle sitta i en idol-jury eller om min åsikt skulle ha någon betydelse. Det är en sorts blandning av funk, metal och pop som inte faller mig särskilt väl i smaken...

I min värld och den relation jag har till ett band som Extreme så handlar det främst om sommaren 1991. Det var två singlar som min far fick jaga efter jobbet kring stans skivbutiker. Den första var Bryan Adams Everything i do ,Bryan Adams – (Everything I Do) I Do It For You

den andra fick han lite mer kämpigt med och hitta. Det andra var Extremes ballad More than words. Balladen är ganska missvisande för hur i övrigt albumet Pornograffitti låter. Och om jag nu måste tycka något, så anser jag att More than words fortfarande har något, och är en ganska vacker kärlekshyllning. Det är rimligt att folk önskat den i åtskilliga radioprogram under åren och hälsat till sin kära. Det är rimligt att trubadurer , ensamma med en gitarr på ett billigt öl-hak någonstans framfört melodin mellan Elvis In the ghetto Elvis Presley – In the Ghetto och Creedences Down by the corner Creedence Clearwater Revival – Down On The Corner
. Jag vill också minnas MTV-videon som snurrade flitigt sommaren 1991. Ja, ni minns den kanske? Svart vitt till färgen med gitarristen Nuno Bettencourt och sångaren Gary Cherone i förgrunden. Och som jag minns det, gjorde dem låten med en viss distans och glimten i ögat. TA

Judee Sill – Jesus Was A Cross Maker

Berättelsen om sångerskan som återges lite kort av Barney Hoskyns är drabbande. Hon kommer fram i slutet av 60-talet och beskrivs som arvtagare till Joni Mitchell. Men Sill levde ett alltmer destruktivt liv än sin föregångare. Sill brottades med ett omfattande drogmissbruk.

Det sägs att hon skrev låtar under en fängelsevistelse. Hon var smått förälskad i skivbolags-bossen David Geffen. Men framgången uteblir både för hennes självbetitlade debutalbum och efterföljare Heart food.

 Hade hon varit man och "vacker som Nick Drake", hade Judee Sill varit en lika stor kultfigur som Mr Drake, reflekterar Barney Hoskyns i sin egen text. Han lovordar hennes sånger som the Pearl och Soldier of the heart.

Sill har visserligen fått någon slags renässans och smärre upprättelse på senare år. Till exempel år 2009, gjorde flera svenska indie artister en hyllningsskiva till henne, Crayon angel: a tribute to the music of Judee Sill.

Sill föddes i Oakland , Kalifornien 1944. Uppvuxen i ett medelklass hem, fadern var barägare och sålde och köpte djur. Djurintresset ärvde dottern.

Fadern dör när hon är 8 år. Hennes bror tar över affärerna, men omkommer i en bilolycka. Hennes mor är alkoholist och gifter sig med Tom & Jerry skaparen Ken Muse. Judee Sill känner sig sviken och avvisad och tar ut sin besvikelse i skolan. Hon hänger med stökiga och utåt-agerande elever.

Som 15 åring gör hon en beväpnad rånare sällskap. Hon är med och rånar bensinstationer i bästa Bonnie & Clyde-stil. Det slutar med att hon grips och placeras på en ungdomsvårdskola. Där lär hon sig spela orgel och piano.

Det är tidigt 60-tal och hon hoppar av college, hennes mor avlider och hon lever på moderns begränsade tillgångar från ett oljebolag. Hon gifter sig med musikern Bob Harris och börjar med kokain. Hamnar i fängelse efter att ha sysslat med checkförfalskning. Hennes hem är en Cadillac 55:a. Och hon lever som prostituerad för att försörja sig och få tillgång till ännu mer droger.

När hon äntligen avtjänat sitt fängelse straff i slutet av 60-talet , har hon bestämt sig. Hon ska "bli den främste låtskrivaren i världen". Hennes man Bob Harris introducerar henne till bandet The Leaves. De blir imponerade av hennes låtar. Hon får sedan en hit med låten Lady O , skriven av medlemmar från gruppen The Turtles.

Skivbolaget Asylums David Geffen ser henne uppträda live och  han gillar det han ser. Han erbjuder henne ett skivkontrakt med löneförskott. Pengarna använder hon till och köpa och betala av sitt omtalade hus i Stone Canyon. Enligt myten hängde hon där med sina flertalet kvinnliga beundrare och älskare.


1971 blir hon tillsammans med Eagles stora stöttepelare och "hjärnan" bakom flera av bandets framgångsrika låtar, kvinnotjusaren J D Souther. Men lyckan är alltför kortvarig. Hon lämnas med krossat hjärta och tar sig aldrig upp igen.
Men hon slutar aldrig skriva sånger.

I mitten av 70-talet har hon en ny man, David Bearden, och hon ger ut flera album, men hon hamnar i drogmissbruket igen. Hon råkar ut för en allvarlig bilolycka och här ser vi början på slutet för Judee Sill.
Efter den händelsen får hon göra flera rygg-operationer. Ingreppen hjälper inte. Och nu blir drogerna alltmer viktiga i hennes liv.
Enligt rykten så i slutet på hennes liv befinner hon sig mest i en nedgången husvagn , plågad av smärtor i ryggen , märkt av ett längre och fördjupat drogmissbruk och våldtagen. 1979 avlider hon i en överdos i sitt hem i Hollywood. (Källa: Hotel California , Barney Hoskyns, Singer - songwriters and cocaine cowboys in the la canyons, 1967-1976, Harper perennial, 2006, Heart food and dark peace: the genius of judeel sill, s.16-29).
 TA


     

Rollins Band – Disconnect (live)
Minnena bleknar. Och jag börjar undrar vad kommer jag minnas av min uppväxts 90-tal?
Det är över 20 år sedan som jag och en kamrat var i Globen och vi hade väntat i månader för och se Soundgarden. Bandet ställde dock in, men vi fick se istället andra band. Suicidal tendencies, Helmet, och svenska Landlords.
Det som DN skrev om från den kvällen var dock Rollins Band. Henry Rollins var biffig och svårt tatuerad. Och hans musik eller uttryck var hårt, aggressivt och fullt av vrede.

Härom dagen bläddrade jag i ett nummer av Mojo, fann en intervju med Henry Rollins. Och det fick mig och tänka tillbaka till den där kvällen i Globen. Så här i efterhand så förstår jag mer och mer vad jag gjorde där. På den tiden hade jag inte funnit min musikaliska identitet, jag var en orolig tonårssjäl som såg hårdrock och metal som något provocerande och en kraft som liknade punken. Det fanns mycket uppror i den musiken. Men idag när man börjar tappa håret, och kroppen och även sinnet är under förändring så är den här musiken knappast relevant för mig längre.
Även om jag har respekt för en sådan som Henry Rollins.

Har dock sett flera b-filmer med honom än vad jag hört hans musik. Flera hävdar att hans Black flag var och är fortfarande pionjärer och förtjänar sin plats i rockens historieskrivning. Det kan nog vara så. TA

Schlagerfestivalen är igång igen. Eller "Mello" som det numera kallas. Det är SVTs stora satsning under året. Det är svårt att helt undgå programmet. Även om jag försöker. Jag hör ju till en liten skara som nog vill ha tillbaka "det gamla konceptet", en kväll, en tävling, och that´s it.
Men, men....
Evenemanget skänker mycket glädje runt i landet och det är huvudsaken. Ikväll ser jag att Sanne  Salomensen ställer upp Sanne Salomonsen – Hvis Du Forstod
men nej, har inga förväntningar.
Vilka schlager-låtar minns jag eller betytt något för mig? Hehe, svårt det där. Har ju inte fullt koll känner jag. Ingen expert.
Men följande spår hör jag gärna på:
 Cecilia Wennersten - Det Vackraste
Tommy Körberg – Judy min vän
Tone Damli & Erik Segerstedt – Hello Goodbye - Single Version
TA

ABBA – Knowing Me, Knowing You
Ser Benny Andersson på Skavlan. Han är ödmjuk, intelligent och sympatisk. Han hyllar Kate Perry, och verkar mest numera lyssna på klassisk musik.
Ingenting nämns om ABBA.
Lika märkligt som detta utelämnade ter sig mitt icke-förhållande till Sveriges genom tidernas mest framgångsrika popgrupp. Någon gång i framtiden, i mitt medeltida liv kanske en svårare ABBA-period kommer...
Ron Sexsmith brukade spela Knowing me, know you som en hyllning till Sverige och bandet när han spelade här i slutet av 90-talet. Har alltid gillat Knowing me, knowing you, kanske för att den är ihop med The winner takes it all är lite mörkare än annat i deras låt-kista. TA

Ashley Monroe – Like A Rose

Uppriktigt sagt, vet jag inte särskilt mycket om henne. Men spelar det någon stor roll?
Hon är vacker, sjunger fantastiskt och titelspåret på hennes album är gudabenådat. Hon tillhör den nya floran av country-stjärnor, men Monroe är trogen genrens tradition. TA

Bruce Springsteen – Downbound Train
Stil i P1 är ett utmärkt radioprogram. Hörde repris-avsnittet (1/2) där bakdelen,rumpan, ändalykten i modet uppmärksammades. Springsteens skivomslag till Born in the USA (1984) talades det om. Och skivan fick för mig en liten annan innebörd. Har aldrig liksom tänkt på att det är en mans bakdel som pryder omslaget. Har mest sett Springsteens jeans och amerikanska flaggan bakom.
 Fotografen Annie Leibovitz blev inspirerad att göra bilden när hon hörde skivans titelspår. Enligt Springsteen var det så enkelt att bilderna på hans ansikte och flaggan inte blev särskilt bra. Och då föll det sig att bilden på flaggan och hans bak blev det man valde till sist.http://en.wikipedia.org/wiki/Born_in_the_U.S.A.#Cover_and_enduring_popularity
TA

Under en längre tid har jag funderat fram och tillbaka över vilket pojkband som antagligen varit/är  det musikaliskt mest begåvade.
Frågeställningen och undersökningen påminner nästan om när man handlat på IKEA, och ska hem och sätta ihop hyllan eller bäddsoffan. Du tittar noga på manualen (spotify) , och försöker härma och följa instruktionerna, men det vill sig ändå inte helt.

Beträffande pojkbanden så kan vi börja med den enkla biten. Idag dominerar One direction i popularitet, och i ärlighetens namn vet jag inte särskilt mycket om dem. Jag tror Noel Gallaghers dotter Anais hänger med en av bandets medlemmar vilket väcker faderns förakt.

One direction har spelat åtskilliga gånger i Sverige. Poserat i IFK Göteborgs tröjor. Spelat in filmer som påminner om vad Beatles gjorde under deras tidiga 60-tals period. Ni vet, den där typen av lättsamma intriger och med skojfriska scener. Man driver med allt och alla. Det ska vara kul, och varken mer eller mindre. One Direction – Story of My Life

Det hela liknar nästan hur man förhåller sig till en chokladask. Man tittar bort, väljer bort dem taskiga bitarna. När det gäller pojkbanden, så finns det några uppenbara fall, som aldrig jag sett något större potential, eller jo det kanske jag har, men någonstans har dem i konkurrensen från andra, bleknat lite. Irländarna i Westlife var enormt stora ett tag, och det sägs att vissa fotbollsspelare (Andy Carroll) var fans till gruppen. Westlife – When You're Looking Like That - Single Remix

Men i min värld var Boyzone större, hade en mer färgstark sångare i Ronan Keating och bättre låtar. Boyzone – Isn't It A Wonder - Radio Edit
Du behöver inte studerar särskilt länge pojkbandens låt-katalog, flera covers görs. Och jag tänker lite på dansbanden förr. Pojkband-trenden är kanske mindre i dag än säg för 10 år sen. Men liksom 70 och 80-talets dansband, handlade det om liknande ting: musik som riktade sig främst mot kvinnliga lyssnare och beundrare. Musik man kunde dansa till, med lite snabbare och lugnare spår och så var det viktigt med bandets image; utseendet, utstrålningen , kläderna osv.

Amerikanska Backstreet boys (BB) tog vidare där New Kids on the block lämnade, och förfinade en slags styltig och överdriven 80 och 90-tals romantik. De fick också en stor ställning i Sverige inte minst med kopplingen  till  två svenskar, Max Martin och Andreas Carlsson låg bakom gruppens monsterhit, I want it that way. Backstreet Boys – I Want It That Way

Och skulle man leta svaret efter största pojkbands-låten, eller den mest populära bland publiken på finlandsfärjor och karokeebarer , så är det tveklöst I want it that way.

Men enligt mig handlar det om ett band egentligen, Take that. Gruppen bildades i Manchester och var ett brittiskt gensvar på amerikanska New Kids on the block. New Kids On The Block – If You Go Away

England vill återigen hävda sig musikaliskt mot jättekonkurrenten USA. Som så många gånger förut, Beach boys vs Beatles, Indiana Jones vs James Bond etc.

I Take thats fall hade man en talangfull låtskrivare i en av medlemmarna själva: Gary Barlow. Han låg också bakom gruppens i synnerhet med framgångsrika hit, Back for good. Take That – Back for Good - Radio Mix
En hjärtsmältande ballad som berör mig lika starkt nu som 1995. Jämfört med övrig pojkbands-låtar, känns den inte var gjord av plast  och produktionen är enkel och ganska tidlös. Här finns en vers, en melodi och till med en brygga som är gjord för barnkörer och skolklasser och lära sig - redan idag och om 40 år. Det är en klassisk och briljant poplåt och bör respekteras på precis samma sätt som säg Abba, The Beatles, Stones etc.
Men pojkbanden kommer aldrig få någon större respekt, och det har redan Jan Gradvall förklarat. Det handlar om synen på fenomen som appellerar till flickor och tjejer. I pop-kulturen märker man då traditionens makt och hur man förringar , förlöjligar det som unga tjejer gillar och till och med avgudar. Så var det med tidiga Beatles och många andra artist/band fenomen som följt i deras fotspår.  Men tänk om unga tjejerna har rätt? Tänk om de ser saker som inte andra ser? Och tänk om de är före alla andra?
TA

Filmmusik Spelmusik

Jag har undvikit att se Wall Street 2 i flera år för att jag trodde att det var en riktig kalkon, och så visade det sig att det var en riktigt bra uppföljare till en klassiker: välspelad, välskriven och tänkvärd.

Ett av de mest rörande dataspelen som gjorts är Child of Light från förra året: ett spel som visar att underhållningsformen borde tas på, åtminstone, lika stort allvar som filmer och tv-serier.

Dessa två disparata upplevelser har en sak gemensam, ett fantastiskt soundtrack. Som det mesta i livet som är magiskt.

Martika – Love...Thy Will Be Done - Single Version
Det är något kittlande , något sexigt med låtskrivare/artister som kan avvara briljanta melodier till andra artister än sig själv. Så! Då fick jag det sagt också.
Prince kanske inte hade något storhetstid kvar under 90-talet. Hans musikaliska insatser nådde en slentrianmässig fas. Hans kreativa möda tycktes gå på halvfart. Men liksom alla stora mästare så hittar man även "ljus i mörkret".
Ironiskt handlade det om två singlar som han "gav bort": mega-hiten Nothing compares 2 u med  Sinead o Connor och framförallt Martikas Love thy will be done. En liten bortglömd pärla. TA

Elton John – Rocket Man (I Think It's Going To Be A Long Long Time)
Det ryktas om en film om Elton John, en så kallad musikalisk "biopic".http://www.theguardian.com/film/2013/oct/24/tom-hardy-elton-john-rocketman-film

Filmer om artister/band blir sällan bra eller ens intressanta. Det är få filmer som jag kan räkna upp som faktiskt ens går och se. The Doors (1991) hör väl till undantaget, regisserad av Oliver Stone.

Nåväl, Elton John filmen är under produktion och det som får mig och hoppas lite extra, är valet av Tom Hardy (Locke, The Dark knight rises again etc) som skall porträttera sångaren/låtskrivaren/pianisten. http://www.theguardian.com/film/2013/oct/24/tom-hardy-elton-john-rocketman-film
 TA