Det har varit en tid då The Jayhawks bara tillhört "det förflutna"... Deras album har bara stått där och stirrat på mig. Och frågat mig: "när ska du spela oss?"..och jag har inte ens brytt mig och svara....
Gissar att jag har en del och förklara och kanske till och med be om ursäkt.....

Men för någon vecka sedan (2015-07-12 Aftonbladet, Larsson, s 29, "Musik som tröstar när man går sönder) läste jag Markus Larsson och hans vurm för The Jayhawks och hur han brukar byta låtar med Fredrik Virtanen....http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/markuslarsson/article21105798.ab

Och i Markus Larsson artikel vädrades en del låt-titlar....några helt lysande (What led me to this time), några helt blänkande vackra och sköna...och några tyvärr bortglömda.....
Tog fram skivorna och började spela en om dagen..... som en C-vitamin.... man måste bara ha sin Jayhawks dos, för och vakna, för och gå vidare , för och ta sig till jobbet...för att fungera....för och andas...

Tomorrow never the green grass (1995) var nu ett album som lät klassiskt och har överlevt , decennier och trender och splittrade musikstilar. Här hörde jag nu hur de som många gånger fastnat för Beatles och Creedence....några av spåren på albumet är också nästan i klass med storheterna. Lyssna bara på Bad time, Left to borrow eller varför inte pärlan I´d run away to you?
Jag hör som ni förstår ljud, spår, musik av ett storartat amerikanskt band, samtidigt kan jag inte avfärda dess ojämna produktion.... För även om Tomorrow är deras kanske bästa skiva, finns det några svagare spår och låtar som känns som uppenbara b-sidor....

Det är lustigt hur man förändrar syn på saker och ting. Lite av min världsbild har raserat, skulle jag nog kunna påstå. Jayhawks mörka Sound of lies , deras första cd utan Mark Olsen var länge en favorit. Ett album man respekterade, levde med, skapade minnen med, älskade och ett album andra bara måste höra och upptäckta!
Idag är det en skiva man trött tar sig igenom, och det är lite som en tändsticksask utan något klös i själva stickorna. Magin har falnat. Ur tändstickorna kommer det inte längre någon eld....

Bandets försökt till lite mer mainstream rock i form av albumet Smile (2000) med rutinerade Bob Ezrin som producent är 15 år senare, inte helt bortkastat. A break in the clouds! I m gonna make you love me! heter några av höjdpunkterna, efter What led me to this time.....

Tre år senare kom "uppföljaren" Rainy day music och frågan om bandet inte nu får till sin kanske finaste stund i karriären? Melodin som jag tänker på heter Save it for a rainy day....
Albumet i övrigt är ojämnt och flera spår är habila men saknar något. Du har hört musiken förut, och kanske är det just det som är retro (alternativ country) rockens stora förbannelse....
Men varför tjafsa?
Gary Louris är en pop-hantverkare av rang och i min bok större än Mark Olsen. Louris har ju även försett andra artister med fina låtbidrag, t ex Tift Merrith.
  Olsen och Louris återförenades i Jayhawks , 2011 och det resulterade i den överraskande trista skivan Mockingbird time.....
TA