Borde skriva om årets bästa rock/pop album The Waterfall av och med My Morning Jacket. Men det blev i stället några tankar kring ett band som jag sällan tänker på.
Kiss.
En arbetskamrat listade sina mest överskattade band. Hon nämnde snabbt U2. Och sedan, Kiss....

Jag har ett märkligt förhållande till just Kiss. Mina barndomssomrar i Arvika och hos min fars släktingar började och slutade på samma vis, i många år. Jag var en liten rädd pojke, i min sysslings tonårsrum härskade affischer på Gene Simmons tunga och hans med-kumpaner i bandet. Det här var i mitten av 80-talet. Kiss var tufft sminkade och de skrämde skiten ur mig.
Det var ju tänkt att jag skulle sova där i några dagar, medan min syssling sov i soffan i hushållets källa. Det slutade alltid på samma sätt.

Min syssling fick alltid ta ner sina idol-planscher. Annars tordes jag inte sova. Jag var så rädd för Kiss. Det verkade inte finnas någon hejd på den ängslan...
Och när familjen sedan lämnade Arvika , då fick min syssling äntligen sätta tillbaka affischerna upp på väggarna igen.

"Kiss var farliga och otäcka", tyckte pojken i mig. Det tyckte nog Siewert Öholm också. På den här tiden var det inte självklart att bilden man såg av ett band på en poster hörde ihop med det man hörde av dem på radio eller i tv.

Medierna var mindre och exponeringen var begränsad. Kiss och deras singel Heaven´s on fire , älskade jag. Lyssnade på den om och om igen. Men jag fattade nog inte att det var samma band som skrämde skiten ur mig i Arvika....Skulle jag ha anat att så var fallet , vad hade jag då tyckt om musiken?
Jag förstod det dock lite senare vilka Kiss verkligen var och ljudet av dem.
"Late bloomer" som man var.....

Fick en lp, Asylum från en loppis....eller om jag köpte den för 5 kronor. Det var knappast några stora summor och tala om, men skivan föll aldrig mig riktigt i smaken.
Det blev 90-tal och sommarlov ute i Roslagen....
Nära vårt sommarhus bodde en bofast hårt arbetande familj. Kvinnan i hushållet odlade och sålde potatis. Hennes son var tjugo år äldre än mig. Han spelade tydligen orgel i kyrkan. En vacker dag visade han mig sin skivsamling. Han talade varmt om Kiss. Och han spelade in kassetter till mig.

En av låtarna som fanns med på kassetterna var Forever med Kiss. Låten  var då en "bubblare" på Tracks, (den avancerade aldrig in på listan , tyvärr).  En melodi jag faktiskt uppskattade....
Den sommaren spelade jag min kamrats kassetter och allra mest just Forever (tydligen skriven av Michael Bolton och Paul Stanley) och den mer fartdrivna Hide your heart, också en singel från Kiss skivan Hot in the shade.....

Men det varade inte det länge.....
Sommaren med Kiss.....alltså....
Tidningen OKEJ påverkade länge mitt musik urval och intresse. 1992, Bill och Ted & Wayne´s world och allt, jo jag lyssnade på Kiss och deras God gave rock n roll to you.....

1994 eller om det var 1995 lyssnade jag en del på de kommersiella radiokanalerna, en av dessa hade en lång lista på "de bästa 70-tals-låtarna".....och det var ju givetvis lyssnarna som avgjorde genom omröstning. Jag röstade inte. Jag satt bara beredd vid inspelningsknappen.

Minns hur jag där hörde Americas A horse with no name för första gången, och blev alldeles till mig. Av någon mer okänd anledning spelade jag in Kiss I was made for loving you, men  jag kan inte påstå att jag inte gillade den då....Kiss "goes disco", typ....

Men 1994 handlade ju inte om Kiss. Det var ju brit pop och grunge som slog på bred front och så även i den norr-förort där jag växte upp....

Och Kiss skrämde mig kanske som litet barn....
Men när allt kommer omkring handlade det mest om olika generationer och syn på musik. Kiss var ju ett rockband för en äldre generation (min syssling var ju född i slutet av 60-talet) och när jag var tonåring, började Paul Stanley och hans mannar mest framstå som "gubbar" med märkliga kläder och dylikt. Kurt Cobain var ju på "riktigt" jämfört med dessa "pappfigurer".....
Liam Gallagher var ju GUD......

"Gubbarna" i Kiss blev ungefär lika häftigt som hänga i en bilverkstad och titta på verktyg en hel lördag.....

I samband med Hellacopters (2002) stora genombrott och deras medverkan i SVTs Dom kallar oss artister , vet jag att deras sångare, Nicke Andersson rekommenderade starkt en tidig Kiss platta (var det Love gun, tro?).....och på så sätt bidrog detta till ett viss uppsving för gruppen Kiss...

Annars är det som sagt ett band som jag inte direkt har någon vardaglig kontakt med....
det är musik som jag möter i vissa begränsade miljöer, som "stämnings-höjare" under ishockeymatcher och på en viss kommersiell rock kanal (där begreppet rock automatiskt ska bara handla om "hårdrock", kanalen borde egentligen heta "hårdrocks-klassiker", de har ju kidnappat "rock-begreppet helt och hållet....).....
Kiss , vad jag vet, verkar fortfarande turnera flitigt och besöker Sverige i nästan liknande omfattning som Bossen... och det festas enligt löpsedlarna generöst på Caféet och det är spektakulära shower med spex, effekter och ett gage som skulle kunna rädda Greklands ekonomi....ungefär....    
TA