Tom Petty – Free Fallin'
Borde väl ägna skrivandet åt något annat. Åt en yngre förmåga eller en helt annan genre. Att skriva om Tom Petty är kanske som om skrika efter Leksand i hockey eller vilja backa bandet helt bakåt.

Men låt oss lämna dessa tankar för en stund. Tom Petty fanns tidigt i mitt liv, redan under 80-talet och man som liten pojke blev fascinerad av tv som medium. Man förstod ju inte riktigt vad som pumpas ut ur tv:n. Minns att jag såg ett program som hette Druvan (1987) och där spelades det musikvideos. Såg Pettys You dont come around here no more , och det var en läskig video tyckte jag då. Lite som någon slags skräckblandad version av Kalle och Chokladfabriken eller dylikt.

På den tiden lämnade musikvideos och låtar rejäla spår. Spår som satt kvar för livet, eftersom musik var fortfarande något nytt för en själv. Det var inte helt sönder-exploaterat och det gav en kickar, gjorde en hög på livet och ibland kunde musik göra en RELIGIÖS. Även om det bara varade under 2-3 minuter.

Det säger väl sig självt. En liten pojke, vad skulle han med en medelålders musiker som Tom Petty till?
Min musikintresserade farbror köpte helt förståeligt hans lp Full moon fever (1989).... Den blänkte ifrån skivhyllan... Petty var också då samtidigt medlem i supergruppen Traveling wilburys. Albumet Full moon fever blev en succé och genererade hits som Free falling och I wont back down (som användes långt senare i Bush valkampanj)
1991 fick han en smärre hit med Learning to fly och Jeff Lynne var inblandad i produktionen. Det var en medryckande singel som firade triumfer i gitarrspel. Videon var också episk och berättade om en ung flickas upp och nedgång i dekadens. Svart vita färger.

Det var först för en så där 15 år sedan som jag förstod mig på hans storhet. En samling gjorde mig varse om hans power pop, och eldiga och energiknippe till låtar. På senare år har jag också sett kopplingen mellan Gyllene tider och Tom Petty & the heartbreakers tidiga plattor.
Det är ju också stort att både Gessle och Tom Petty har hejat på varandra....

Tom Petty har klarat sig bättre än Neil young och Bruce Springsteen vill jag påstå. Petty har nämligen inte varit lika produktiv som kollegorna i de sista årtiondena. Har visserligen inte lyssnat på Pettys album från förra året. Och varför skulle jag? När man hör Free falling på radion, en tidig tisdagsmorgon så känner man hur  alla bitar faller och lägger sig på rätt plats....

Och man tycker att det är fullkomligt rimligt, ja rent förbannat nödvändigt att Tom Cruise vrål-skriker med i refrängen när han kör bil i filmen Jerry McGuire.... TA