Aftonbladet (9/1) var inte imponerade av den fiktiva tv-serien om INXS. Den är "by the book" men inte så mycket mer , om man får tro recensenten. Serien fick 2:a i betyg. Blir ändå lite nyfiken. INXS var ett tag ett av världens största band, och Australiens mest framgångsrika rockorkester någonsin. Ledaren i bandet var ju den karismatiske sångare Michael Hutchence. Jag ska ärligt bekänna att jag hade lite svårt för honom när det begav sig. Och i huvudtaget var jag inte helt betuttad i bandets musik.
Jimmy Barnes/INXS – Good Times
Det var med låtar till filmen Lost boys (1987) då de delade sång med Jimmy Barnes som jag hajade till. Men å andra sidan, jag var så förlorad i den vampyr-filmen, så oavsett musik, hade jag väl sprungit mil för och få tag i filmmusiken....
INXS – Disappear
1991 kom singeln Disappear och då blev jag på riktigt förtjust i bandet. Det fanns något vemodigt med den melodin som jag tydligen kunde relatera till.
Men med tiden sinnade min fascination bort för gruppen....

INXS – Never Tear Us Apart
Hade en period då jag diskuterade bandet med en kamrat. Han gillar väldigt mycket Never tear us apart och han hyllar även Hutchence för hans starka personlighet. Men vi var överens om att bandet saknade ändå riktiga låtar. Låtar som gör ett bestående intryck och överlever med tiden.
Men den teorin vet jag inte längre om jag kan försvara eller ens vilja stödja.

INXS var ett av världens största band och de lyckades få till någon sorts partyrock med ballader och popdängor som gick hem i stugorna. Kritikerna var aldrig särskilt förtjusta och om jag inte är helt ute och cyklar, placerades bandets musik in i det glättiga och ytliga 80-talet och bland Brett Easton Ellis yppiemördare i American psycho....

Michael Hutchence var 80 och 90-talets motsvarighet till Jim Morrison. Och, ja, jag kommer se tv-serien INXS: Never tear us apart....TA