Kollar på SVTs Tack för musiken med Niklas Strömstedt som skräddarsydd programledare. Det känns som en svensk efterapning på Elvis Costellos tv-show i Storbritannien. Nåväl, programmet är småtrevligt men vars riktning avgörs mycket beroende vilken gäst han bjuder in. Igår (2/2) gästade Mauro Scocco programmet. Han har verkligen åldrats dem senaste åren. En riktig gubbe. Han är små butter, tjurig och lite tvär vrång. Strömstedt är ju en god lyssnare och har visat många gånger hans förmåga att ställa bra frågor. Men programmet med Scocco blir annorlunda. Strömstedt får ibland vika sig , och Scocco höjer rösten och fortsätter tala utan avbrott. Men framförallt blir samtalet ganska begränsat och exkluderande. Det kretsar mycket kring låtskrivande. Det är väl lite kul, men det lyfter aldrig. Vi kommer aldrig in i människan Mauro Scocco.

Och det får man väl respektera. Men här sitter ju mannen som gjorde min barndom, min uppväxt delvis magiskt bland radhusen i norr förort. Han som fick Tracks lyssnarna med sig. Sarah (Scocco erkänner att han stulit Seven eleven från Springsteens Racing in the street) blev ju listetta och en av 80-talets största hits någonsin.
Mauro Scocco – Sarah

Och han är ju lite rolig, kvick, smart och visar självdistans, men det finns inget spännande omkring honom. Han är lite som bordstennis-spelaren J O Waldner eller Tomas Brolin. Fantastiska yrkesmän , bollkonstnärer och i Scoccos fall, skicklig låt-snickare, men vad är dem utan en gitarr eller en boll i närheten?
Men det är hedervärt och höra honom berätta om hur han tänker när han skriver låtar till andra och "ger bort dem". Han kan inte ge bort "b-material", han måste ge artister det bästa han har. Det handlar om respekt. Så talar ett proffs.

När Scocco som inte uppträtt på scen på mycket länge, framför monster-hiten Sarah (innehåller för övrigt kanske det snyggaste introt i svensk modern pophistoria...lyssna så får du höra!) i programmet blir jag tvungen att stänga av. Det låter förfärligt. Ibland så ska inte artister som på ålderns vår eller höst inte sjunga eller spela sina låtar från gårdagen. Det blir bara fel.

Det är däremot kul och se hans gamle kumpan Johan Ekelund från Ratata (dem ihågkommes för ett citat, de vill bli "Den tänkande mannens Gyllene tider"). De spelar tillsammans gamla hiten Jackie (introt är en stöld ifrån Doobie brothers) .Ratata – Jackie
och bitar ur deras "största hit" Ratata – Så länge vi har varann  (vad hände den här typen av tryckare/ballader? Plötsligt var dem bara putt veck....underbar låt....)

"Tråkmånsen" Tomas Andersson Wij (men hans Tusen sätt att försvinna är en utmärkt singel...Tomas Andersson Wij – Tusen sätt att försvinna....det är Roxy Music Avalon influenser så det föreslår... Lars Halapis gitarrspel....helvete va bra....) dyker senare upp på scenen och gör en duett med Scocco. Du är aldrig ensam.

Och jag ser bara posörer, med alltför stor Bob Dylan dyrkan. Och när Scocco bränner av Jag saknar oss i Pluras version , blir det ju larvigt nära Springsteen maskerad.
Nej, bäst i programmet var när programledaren själv inleder, han berättar om hur han föraktade syntar och försvarade hammondorgeln under 80-talet. Medan hans gäst gick i bräschen för synten. Han river av en modest tolkning av Till dem ensamma och avslutar ljuvligt med toner från sin egen hit Sista morgonen. Niklas Stromstedt – Sista morgonen

Och det slår mig nu i skrivande stund, Tack för musiken ska ju hylla artisterna som gästar programmet. Men i efterhand om du frågar mig, så blir jag alltid mer imponerad av programledaren än själva gästerna. Niklas Stromstedt – Halvägs till framtiden

Det är som programmet också även lyfter hans lättfotade P4 hits en aning.... Han är så mycket mer och större än 1/3 av jönsiga fotbolls-låten (ett ämne, herr ordförande, jag gärna återkommer till! Och då måste vi utröna i frågan, varför går popmusik sällan ihop med sport-evenemang eller idrott i huvudtaget?) När vi gräver guld i USA eller en som brukade spela klaviatur bakom Ulf Lundell....bland annat En snitsig och ut-härdig låt-snickare....TA