Kent – Chans
Kent – 747

 Hörde något märkligt. En medelålders Kent beundrare sökte upp yngre fans. Han vill se om han delade liknande kärlek till bandet med yngre människor.
Han vill få reda på om de upplevde liknande känslor och kände liknande saker med Eskilstuna bandets musik.
Om jag förstod saken rätt, hade denna lilla historias huvudperson följt bandet sedan starten från tidigt 90-tal och dem kallade sig för Havsänglar.
Så vad kom han fram till?
Jo, han kunde dela kärleken för bandet med betydligt yngre fans, med fans som upptäckt Kent på sistone...
Men varför vill man dela kärleken till bandet med flera?
För egen del är jag väldigt kluven. Å ena sidan vill jag alltid sprida ett bands musik till så många som möjligt, och man önskar att hela världen upptäckte dem. Och kände likadant som en själv. Å andra sidan, vill jag som med vissa band, bara ha dem för mig själv. Något går sönder i mig och något försvinner när bandet slukas upp av stora arenor och med kraftig öl-doft....
TA

Catfish and the Bottlemen – Cocoon
Catfish and the Bottlemen – Pacifier
Man är klart konservativ i hur man lyssnar på musik. Jag föredrar ju och spela cd-skivor, eller vinyl och ibland till och med kassetter.
Men detta innebär ju inte att jag är helt främmande för nätets möjligheter.
Senaste åren har jag gjort dem stora upptäckterna genom just "den nya teknologin". Eller snarare har jag gjort som jag brukar, läst i någon engelsk pop-tidning som väckt mitt intresse.
Och till skillnad mot förut, kan man genom några tryck på dator- tangenterna också få höra musiken. Det som dock får en otålig är ju "behovet" av att man vill ju äga skivan eller musiken.
För när allt kommer omkring, vill jag ju inte sitta framför en dataskärm och höra rockmusik. Jag vill höra den ifrån stereon, och jag vill kunna skruva upp volymen och så vidare...

Musiken jag finner på nätet är inte alltid självklart att man sedan kan köpa och få "äga".
Det är bara några månader sedan då jag upptäckte Catfish and the bottlemen. Ett band från Wales som Q mycket träffande beskrev som "Arctic Monkeys möter Oasis". (Q magazine, januari 2015, s 31, artikel skriven av Mark sutherland)

Nu går jag i väntans tider på och få deras skiva hemskickad....skivan skall väl transporteras från England via en svensk distributör och via försäljare på nätet....
Catfish and the bottlemen har inte bara ett namn som påminner om säg, Echo and the bunnymen eller  Hootie and the blowfish.... (Sångaren Van McCann medger också i Q att bandnamnet är hemskt)
dem har också genomtänkta utsökta videos , en liknar en skruvad och uppdaterad Gökboet (se gärna Cocoon) och en annan har en inredning som passar valfri Guy Ritchie film och självklart spelar man fotboll (The Pacifier).
Bandet släppte sitt debutalbum The Balcony förra året och i september ramlade albumet in på topp 10 i England. De har nyligen turnerat runt i Amerika. Och antalet brittiska band som försökt i historien att hävda sig där borta är något vi kan återkomma till. TA

The Go-Betweens – Streets Of Your Town

Intressant och läsa Andres Lokkos artikel (Svd 11 januari 2015, s. 21 Kritik) "The Go-Betweens byggde broar till litteraturen".

http://www.svd.se/kultur/musik/the-go-betweens-byggde-broar-till-litteraturen_4239277.svd

Han minns ett annat pop 80-tal, ett decennium med idoler och artister som var belästa.
Det fanns en period, menar han då , det verkade nästan sexigt att som popstjärna posera eller skylta med romaner.
Om australienska Go-Betweens skriver han  "Få har, med facit i hand förkroppsligat den läskunnigt poetiska popmusiken"...
Han berättar om hur bandet fick sitt namn från romanen The Go between (Gudarnas budbärare) skriven av L P Hartley från 1953. Gruppen bildades på universitet i Brisbane , 1978 och 30 år senare får bandet en bro uppkallade efter sig i deras hemstad Queensland.

Bandet är aktuella med en jättebox, G stands for Go-Betweens, som innehåller fyra album , fem singlar och 70 demos, konsertupptagningar och alternativa versioner. Dessutom i en begränsad version förekommer en bok från en av låtskrivarna, Grant McLennons personliga bibliotek   och ett bokmärke signerat Robert Forster.
Och som Lokko även skriver , bandet låtar var vid flera stunder "smått fulländade noveller i pop-format".TA

The Black Crowes – Jealous Again

Det är väl mer än ett decennium som jag fick ett kassettband med detta bands bästa låtar, utvalda av en smärre bekant. Jag fastnade direkt för den här låten, som var singel från första albumet. Jag kan förstå att det finns belackare där ute som skyller dem för retro och föga förnyelse. Det är ju Stones och Faces-rock så det förslår!
Men om vi gör det enkelt för oss.
It´s only rock n´roll.
Musik behöver inte alltid vara nyskapande eller ens ställa krav på lyssnare och inge motstånd. Musik kan ju som i det här fallet också vara lätt-tillgänglig och ta snabbaste motorvägen direkt till Hjärtat. Och stanna där i hjärtats rum för obestämd tid.

Bandet lär ha splittrats under den senaste veckan, efter 25 år. Som andra bandet med bröder i huvudrollerna handlar även slutet för Black crowes om bråk och gräl mellan bröderna Rick och Chris Robinson.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article20171945.ab


Sångaren Chris Robinson (Chris robinson brotherhood) har idag ett eget soloprojekt, som mest gör susen i hemlandet , vad jag vet.

,

Han och undersköna sångerskan Sheryl Crowe, Sheryl Crow – Home, utgjorde också ett blytungt rock-par under 90-talet och då både hon och  Black Crowes hade gyllene dagar....TA

Tom Petty – Free Fallin'
Borde väl ägna skrivandet åt något annat. Åt en yngre förmåga eller en helt annan genre. Att skriva om Tom Petty är kanske som om skrika efter Leksand i hockey eller vilja backa bandet helt bakåt.

Men låt oss lämna dessa tankar för en stund. Tom Petty fanns tidigt i mitt liv, redan under 80-talet och man som liten pojke blev fascinerad av tv som medium. Man förstod ju inte riktigt vad som pumpas ut ur tv:n. Minns att jag såg ett program som hette Druvan (1987) och där spelades det musikvideos. Såg Pettys You dont come around here no more , och det var en läskig video tyckte jag då. Lite som någon slags skräckblandad version av Kalle och Chokladfabriken eller dylikt.

På den tiden lämnade musikvideos och låtar rejäla spår. Spår som satt kvar för livet, eftersom musik var fortfarande något nytt för en själv. Det var inte helt sönder-exploaterat och det gav en kickar, gjorde en hög på livet och ibland kunde musik göra en RELIGIÖS. Även om det bara varade under 2-3 minuter.

Det säger väl sig självt. En liten pojke, vad skulle han med en medelålders musiker som Tom Petty till?
Min musikintresserade farbror köpte helt förståeligt hans lp Full moon fever (1989).... Den blänkte ifrån skivhyllan... Petty var också då samtidigt medlem i supergruppen Traveling wilburys. Albumet Full moon fever blev en succé och genererade hits som Free falling och I wont back down (som användes långt senare i Bush valkampanj)
1991 fick han en smärre hit med Learning to fly och Jeff Lynne var inblandad i produktionen. Det var en medryckande singel som firade triumfer i gitarrspel. Videon var också episk och berättade om en ung flickas upp och nedgång i dekadens. Svart vita färger.

Det var först för en så där 15 år sedan som jag förstod mig på hans storhet. En samling gjorde mig varse om hans power pop, och eldiga och energiknippe till låtar. På senare år har jag också sett kopplingen mellan Gyllene tider och Tom Petty & the heartbreakers tidiga plattor.
Det är ju också stort att både Gessle och Tom Petty har hejat på varandra....

Tom Petty har klarat sig bättre än Neil young och Bruce Springsteen vill jag påstå. Petty har nämligen inte varit lika produktiv som kollegorna i de sista årtiondena. Har visserligen inte lyssnat på Pettys album från förra året. Och varför skulle jag? När man hör Free falling på radion, en tidig tisdagsmorgon så känner man hur  alla bitar faller och lägger sig på rätt plats....

Och man tycker att det är fullkomligt rimligt, ja rent förbannat nödvändigt att Tom Cruise vrål-skriker med i refrängen när han kör bil i filmen Jerry McGuire.... TA

Aftonbladet (9/1) var inte imponerade av den fiktiva tv-serien om INXS. Den är "by the book" men inte så mycket mer , om man får tro recensenten. Serien fick 2:a i betyg. Blir ändå lite nyfiken. INXS var ett tag ett av världens största band, och Australiens mest framgångsrika rockorkester någonsin. Ledaren i bandet var ju den karismatiske sångare Michael Hutchence. Jag ska ärligt bekänna att jag hade lite svårt för honom när det begav sig. Och i huvudtaget var jag inte helt betuttad i bandets musik.
Jimmy Barnes/INXS – Good Times
Det var med låtar till filmen Lost boys (1987) då de delade sång med Jimmy Barnes som jag hajade till. Men å andra sidan, jag var så förlorad i den vampyr-filmen, så oavsett musik, hade jag väl sprungit mil för och få tag i filmmusiken....
INXS – Disappear
1991 kom singeln Disappear och då blev jag på riktigt förtjust i bandet. Det fanns något vemodigt med den melodin som jag tydligen kunde relatera till.
Men med tiden sinnade min fascination bort för gruppen....

INXS – Never Tear Us Apart
Hade en period då jag diskuterade bandet med en kamrat. Han gillar väldigt mycket Never tear us apart och han hyllar även Hutchence för hans starka personlighet. Men vi var överens om att bandet saknade ändå riktiga låtar. Låtar som gör ett bestående intryck och överlever med tiden.
Men den teorin vet jag inte längre om jag kan försvara eller ens vilja stödja.

INXS var ett av världens största band och de lyckades få till någon sorts partyrock med ballader och popdängor som gick hem i stugorna. Kritikerna var aldrig särskilt förtjusta och om jag inte är helt ute och cyklar, placerades bandets musik in i det glättiga och ytliga 80-talet och bland Brett Easton Ellis yppiemördare i American psycho....

Michael Hutchence var 80 och 90-talets motsvarighet till Jim Morrison. Och, ja, jag kommer se tv-serien INXS: Never tear us apart....TA    

Kaj Kindvall gör sin sista sändning för SR i slutet av december. Efter 40 år i radions tjänst är det dags för pension. I hans sista program fick vi höra lyssnare, artister och journalister (Jan Gradvall, Magnus Carlsson från Weeping Willows och Nina Persson m fl) uttala sig om vad radiolegenden har betytt för dem och generellt för popmusiken.

För min egen del har Han varit enormt betydelsefull.
Jag kan inte tacka honom tillräckligt för det han har gjort. Jag hade antagligen samlat frimärken och inte alls brytt mig om popmusik om det inte vore för honom.

Kajs härliga berättarröst och hans ständiga pålästa jag smittade av sig. Man fick ju lite mer än bara en låt, placering och bandnamn. Kaj hade alltid något intressant att berätta om det där nya bandet.

Han lyckades också som Magnus Carlsson sa i programmet alltid bemöta varje låt i Tracks med samma respekt.

Mats Nileskär, programledare för P3 Soul menade att Kaj Kindvall gjorde en stor journalistisk gärning när han i slutet av 70 och i början av 80-talet tog fram synt och dansmusik, hip hop och annat som provocerade i ett Sverige som fortfarande var fast i proggen.

Modern Talking – Cheri Cheri Lady
T'Pau – China In Your Hand
Suzanne Vega – Luka
The Bangles – Eternal Flame
Belinda Carlisle – Heaven Is A Place On Earth
Kim Wilde – You Came
Lita Ford – Close My Eyes Forever
Madonna – Open Your Heart
Pet Shop Boys – It's A Sin - 2001 Remastered Version
Nick Kamen – Each Time You Break My Heart
Taylor Dayne – Tell It to My Heart

Jag ägnade många lördagar framför radioapparaten, jag var som fastklistrad när klockan slagit 14 och det var Tracks-listan. 2 timmars hypnos.
Det var precis som en tjej sa i Kajs sista program, "Tracks var ens heliga stund". Jag spelade in blandband som jag baserade på listan. Och till skillnad mot Jan Gradvall klippte jag bort Kajs snack. Men hans snack var som sagt givande.

Petter – Logiskt
Sista Tracks-listan jag hörde var 2007, hade hört Säkert/Petters Logiskt på radion, och ville så gärna höra den och veta vilken placering den fick på listan. Då hade jag inte hört listan på flera år.
Jag lyssnade som mest på Tracks mellan 1984-2000.

Faith No More – Evidence
Kaj hade ju en unik förmåga att fånga upp olika sorters ny musik, smalare, indie grejor blandat med bredare och mainstream. Detta har påverkat flera av oss, om inställningen till ny musik.  Man vill så gärna åt melodierna eller en bra låt, sedan är det ganska oviktigt om det är en smalare eller hit-maskin som står bakom.

Per Gessle – Här Kommer Alla Känslorna (På En Och Samma Gång)
Per Gessle fick också naturligtvis vara med i programmet och han tackade Kaj givetvis för lång och trogen tjänst. Han berättade också hur han bad kompisar att rösta på Gyllene tider på listan. Det var ju inte försäljningslistan som lockade mest. Det var ju att få en 1:a på Trackslistan. Han grämde sig över att alla hans stora sånger var släppta under sommaren, då hade alltid listan uppehåll. Detta gjorde att när Tracks sedan summerade de stora låtarna under året , då fanns te x inte Gessles Här kommer aldrig känslorna , med.

Man glömmer ju snabbt bort hur stort inflytande listan hade. Det här var ju tiden före internet och tiden före kommersiella radiokanaler och annat. Ville man höra nya musik var det ofta till P3 som du fann den. Tracks var ju ett dukat bord.

Glass Tiger – My Town
Minns inte om jag röstade någon gång. Jag vet att jag upptäckte ett band som hetter Glass tiger och deras My hometown (1991) och jag älskade verkligen den. Sedan försökte jag länge att få tag i skivan....hoppades också att låten skulle göra succén på listan, men den kom inte längre än som bubblare...

Lou Gramm – Just Between You And Me
Foreigner-sångaren släppte den här singeln någon gång under 1990, och den bubblade utanför listan och jag blev väldigt förtjust. Jakten efter den här låten pågick länge. Till slut fann jag den på Mr Music. Insåg då att versionen jag hört i Tracks var ju decimerad. Original-versionen fick ett onödigt långt slut....

   Ingen annan musikjournalist har haft en sådan betydelse i mitt och andras liv som Kaj Kindvall haft. Han har ju också till skillnad mot många andra, varit som en god lärare, prestigelös, trygg och lugn och metodiskt förklarat popmusik och framförallt väckt entusiasm och nyfikenhet för ny musik. TACK KAJ! Vi glömmer dig aldrig. TA

Det är väl egentligen inte så värst mycket och ord om. 2014 var First aid kits år och dem gjorde både årets album och titelspåret var årets bästa låt. I övrigt som ni också noterar på listan nedan, var 2014 ytterligare ett pop-år som genomsyras av kvinnliga artister och bandakter. De är onekligen popmusikens framtid. TA

1) First Aid Kit – Stay Gold
2) Jenny Lewis – She's Not Me
3)Titiyo – Drottningen är tillbaka
4) The Pains Of Being Pure At Heart – Kelly
5) Lykke Li – Never Gonna Love Again
6)Lana Del Rey – West Coast
7)Christopher Sander – Kokong
8) The Afghan Whigs – Algiers
9) NONONO – Hungry Eyes
10) Catfish and the Bottlemen – Pacifier
11Markus Krunegård – Du stör dig hårt på mig
12)Ben Watt – Forget
13) Taylor Swift - Blank space
14) Jimi Goodwin – Oh! Whiskey
15) The War On Drugs – Under The Pressure
16) The Horrors – So Now You Know
17) Tweedy – Summer Noon
18) Damon Albarn – Lonely Press Play
19) Doug Paisley - It´s not too late
20) Manic Street Preachers – Futurology
21) Roddy Frame – Forty Days of Rain
22) Tove Lo – Not On Drugs
23) Farväl till ungdomen – Fjorton
24) JJ – Fågelsången
25) Mapei – Change
26) Doja Cat – So High
27) Little Jinder – Vita Bergens klockor
28) Beck – Say Goodbye
29)Ryan Adams – Trouble
30) Hello Saferide – I Was Jesus
31) Gemma Hayes - Making my way back to you
32) Real Lies – North Circular
33) Ryn Weaver – OctaHate
34) Embrace – Follow You Home
35) Faze Action – Echoes of Your Mind
36) Basement Jaxx – We Are Not Alone
37) Clark – Winter Linn
38) Jungle – The Heat
39) Jessie Ware – Tough Love
40) 1987 – Bomb
41) Brandy Clark - Hangover
42) Kelis – Bless the Telephone
43) Sunny Sweeney – Front Row Seats 
44) Nikki Lane - Gone gone gone
45) Stars – Look Away
46) Future Islands – Like the Moon
47) Rebecca & Fiona – Holler
48) Sturgill Simpson – The Promise
49) U2 – Song For Someone
50) Ray LaMontagne – Supernova

Kollar på SVTs Tack för musiken med Niklas Strömstedt som skräddarsydd programledare. Det känns som en svensk efterapning på Elvis Costellos tv-show i Storbritannien. Nåväl, programmet är småtrevligt men vars riktning avgörs mycket beroende vilken gäst han bjuder in. Igår (2/2) gästade Mauro Scocco programmet. Han har verkligen åldrats dem senaste åren. En riktig gubbe. Han är små butter, tjurig och lite tvär vrång. Strömstedt är ju en god lyssnare och har visat många gånger hans förmåga att ställa bra frågor. Men programmet med Scocco blir annorlunda. Strömstedt får ibland vika sig , och Scocco höjer rösten och fortsätter tala utan avbrott. Men framförallt blir samtalet ganska begränsat och exkluderande. Det kretsar mycket kring låtskrivande. Det är väl lite kul, men det lyfter aldrig. Vi kommer aldrig in i människan Mauro Scocco.

Och det får man väl respektera. Men här sitter ju mannen som gjorde min barndom, min uppväxt delvis magiskt bland radhusen i norr förort. Han som fick Tracks lyssnarna med sig. Sarah (Scocco erkänner att han stulit Seven eleven från Springsteens Racing in the street) blev ju listetta och en av 80-talets största hits någonsin.
Mauro Scocco – Sarah

Och han är ju lite rolig, kvick, smart och visar självdistans, men det finns inget spännande omkring honom. Han är lite som bordstennis-spelaren J O Waldner eller Tomas Brolin. Fantastiska yrkesmän , bollkonstnärer och i Scoccos fall, skicklig låt-snickare, men vad är dem utan en gitarr eller en boll i närheten?
Men det är hedervärt och höra honom berätta om hur han tänker när han skriver låtar till andra och "ger bort dem". Han kan inte ge bort "b-material", han måste ge artister det bästa han har. Det handlar om respekt. Så talar ett proffs.

När Scocco som inte uppträtt på scen på mycket länge, framför monster-hiten Sarah (innehåller för övrigt kanske det snyggaste introt i svensk modern pophistoria...lyssna så får du höra!) i programmet blir jag tvungen att stänga av. Det låter förfärligt. Ibland så ska inte artister som på ålderns vår eller höst inte sjunga eller spela sina låtar från gårdagen. Det blir bara fel.

Det är däremot kul och se hans gamle kumpan Johan Ekelund från Ratata (dem ihågkommes för ett citat, de vill bli "Den tänkande mannens Gyllene tider"). De spelar tillsammans gamla hiten Jackie (introt är en stöld ifrån Doobie brothers) .Ratata – Jackie
och bitar ur deras "största hit" Ratata – Så länge vi har varann  (vad hände den här typen av tryckare/ballader? Plötsligt var dem bara putt veck....underbar låt....)

"Tråkmånsen" Tomas Andersson Wij (men hans Tusen sätt att försvinna är en utmärkt singel...Tomas Andersson Wij – Tusen sätt att försvinna....det är Roxy Music Avalon influenser så det föreslår... Lars Halapis gitarrspel....helvete va bra....) dyker senare upp på scenen och gör en duett med Scocco. Du är aldrig ensam.

Och jag ser bara posörer, med alltför stor Bob Dylan dyrkan. Och när Scocco bränner av Jag saknar oss i Pluras version , blir det ju larvigt nära Springsteen maskerad.
Nej, bäst i programmet var när programledaren själv inleder, han berättar om hur han föraktade syntar och försvarade hammondorgeln under 80-talet. Medan hans gäst gick i bräschen för synten. Han river av en modest tolkning av Till dem ensamma och avslutar ljuvligt med toner från sin egen hit Sista morgonen. Niklas Stromstedt – Sista morgonen

Och det slår mig nu i skrivande stund, Tack för musiken ska ju hylla artisterna som gästar programmet. Men i efterhand om du frågar mig, så blir jag alltid mer imponerad av programledaren än själva gästerna. Niklas Stromstedt – Halvägs till framtiden

Det är som programmet också även lyfter hans lättfotade P4 hits en aning.... Han är så mycket mer och större än 1/3 av jönsiga fotbolls-låten (ett ämne, herr ordförande, jag gärna återkommer till! Och då måste vi utröna i frågan, varför går popmusik sällan ihop med sport-evenemang eller idrott i huvudtaget?) När vi gräver guld i USA eller en som brukade spela klaviatur bakom Ulf Lundell....bland annat En snitsig och ut-härdig låt-snickare....TA

Idde Schultz – (Du var) allt jag ville ha
I mitt jobb blev jag påmind om Idde Schultz. Såg hennes namn och jag förflyttades tillbaka till våren 1996. Den tidigare körsångerskan bakom Docenterna hade fått en jätte-hit med Fiskarna i haven under hösten 1995. Drygt ett halvår senare lyssnade jag på hennes singel, Du var allt jag ville ha, skriven av Olle Ljungström (han borde skriva låtar oftare och lämna dem till andra artister). På den här tiden delade jag ut reklam som extraknäck. Av någon okänd anledning lyssnade jag ofta på Idde Schultz när jag sorterade reklamen hemma i vardagsrummet.

Melodin projicerade jag på en flicka i min gymnasieskola. Och säg dem pop sånger som blivit sämre när vi hänger upp texter och melodier på en personlig händelse eller upplevelse?
TA