Hell´s ditch (1990)
Denna Joe Strummer-producerade skiva är klart bättre än sitt rykte. Den är medryckande, varierad och betydligt lätt-tillgängligare än irländarnas föregående skivor. Det är något av en paradox, skivan uppkommer då bandets frontfigur Shawn McGowan är nere för räkning, men albumet utstrålar, hoppfullhet, glädje och ett pånyttfött band.
Det skrivs visserligen inga älskvärda sånger som Misty morning , Albert bridge längre, men istället får vi med Hell´s ditch, gruppens mest jämna och fullfjädrade album. Undrar man vilken skiva med Pogues som jag gärna lyssnar på och återkommer till är det just denna.
Produktionen, låtarna känns självklara, inledande The Sunny side of the street lyser av sprakande The Clash influenser och här märks verkligen vem som sitter bakom produktion-spakarna. Jag måste säga att jag njuter av lättheten, energin drivet och optimismen som lyser igenom skivan. Sayonara heter andra spåret och får ihop med pampiga Lorca´s novena representera skivans kanske mest exotiska stund, och en slags flirt/interaktion med kulturen från Orienten...
Tredje spåret The Ghost of smile är förföriskt, elegant och poppigt nummer, som får dig och dansa inombords, och blir en demonstration av vad hela albumet uttrycker: ett band som finner sig själva igen....
Hell´s ditch skulle dock bli sista studioalbumet med Shane McGowan....
Till sist , jag nämnde ju att albumet är varierat och några sånger är en klass i sig och bör lyftas fram: behagliga och tillbakalutade Summer in siam vilket blir bandets egen tappning av Sinatras Strangers in the night....
och House of gods , hyllar Beach boys You still believe in me från klassiska Pet sounds.... bara en sådan sak.....detta är sånger som får oss och glömma bort vintern-kylan för en stund....TA
Betyg: 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar