Frey har dock till skillnad mot Bowie spelat en större roll i mitt liv, och backar man bandet tillbaka , tio år i tiden och kanske även mer, så befann jag mig i en svårare Eagles-period....
Det gick så långt att jag och en god vän kallade varandra för "Don" och "Glenn" (jag fick det namnet), och vi syftade givetvis på Don Henley och Glenn Frey från Eagles....
Eagles gillade min far och ibland har han skämtat att Hotel california (1976) blev "hans sista skiva som han köpte, för sedan kom jag och min syster till världen"....
2003 läste jag en utomordentlig artikel om The Eagles i Uncut , det var ett special nummer dedicerat bandets historia och livslinje. Det var en hejdlöst dramatisk läsning om ett bands uppgång och fall och trots finfina sånger och spännande möten på baren The Trubadour i Los Angeles, så var det mest det ofrånkomliga destruktiva mörkret och hur bandets söndrades inifrån på grund av pengar, som fängslade mig mest. När bandet befinner sig på stor världsturné (i samband med Hotel california skivan eller om det är med uppföljaren The long run) och står mellan låtarna och hotar varandra till livet och samtidigt försöker bjuda på show och röra på smil-banden...Det vittnar om hur invecklat allt blivit och hur infekterat det blivit mellan dem tidigare vännerna Henley och Frey....
Money talks...
Nåväl, Glenn Frey är nu borta och det smärtar i hjärtat mitt. Han gjorde utmärkta insatser för rockhistorien och ligger bakom flera stora musikaliska ögonblick....
Men även figurerade han en del i filmens värld både på ljudbandet och framför kameran. I Thelma & Louise sjöng han underbara vänskapshymnen Part of me , part of you, och i tv-serien Miami vice gästspelade i en mindre roll. Tack för allt , Glenn! Du är alltid ihågkommen! TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar