musicsoundsbetterwithyouandme: januari 2016

söndag 24 januari 2016

Glenn Frey (1948-2016)

Det är snart en vecka sedan vi slogs av dödsbeskedet av en av bandet The Eagles grundare , Glenn Frey. Frey dog vid 67 års ålder sedan en lång tid av svår sjukdom. Ska väl sägas att jag även sörjer David Bowies tidiga bortgång....
Frey har dock till skillnad mot Bowie spelat en större roll i mitt liv, och backar man bandet tillbaka , tio år i tiden och kanske även mer, så befann jag mig i en svårare Eagles-period....
Det gick så långt att jag och en god vän kallade varandra för "Don" och "Glenn" (jag fick det namnet), och vi syftade givetvis på Don Henley och Glenn Frey från Eagles....

Eagles gillade min far och ibland har han skämtat att Hotel california (1976) blev "hans sista skiva som han köpte, för sedan kom jag och min syster till världen"....

2003 läste jag en utomordentlig artikel om The Eagles i Uncut , det var ett special nummer dedicerat bandets historia och livslinje. Det var en hejdlöst dramatisk läsning om ett bands uppgång och fall och trots finfina sånger och spännande möten på baren The Trubadour i Los Angeles, så var det mest det ofrånkomliga destruktiva mörkret och hur bandets söndrades inifrån på grund av pengar, som fängslade mig mest. När bandet befinner sig på stor världsturné (i samband med Hotel california skivan eller om det är med uppföljaren The long run) och står mellan låtarna och hotar varandra till livet och samtidigt försöker bjuda på show och röra på smil-banden...Det vittnar om hur invecklat allt blivit och hur infekterat det blivit mellan dem tidigare vännerna Henley och Frey....
Money talks...

Nåväl, Glenn Frey är nu borta och det smärtar i hjärtat mitt. Han gjorde utmärkta insatser för rockhistorien och ligger bakom flera stora musikaliska ögonblick....
Men även figurerade han en del i filmens värld både på ljudbandet och framför kameran. I Thelma & Louise sjöng han underbara vänskapshymnen Part of me , part of you, och i tv-serien Miami vice gästspelade i en mindre roll. Tack för allt , Glenn! Du är alltid ihågkommen! TA

Jennifer Rush var en del av min uppväxt och min barndom. Det är sen kanske svårt och värdera hennes betydelse. Men onekligen ljudsatte hon min barndom och några av mina första musikaliska uppenbarelser.
Det jag reagerat på senare år , är hur ofta jag stöter på hennes skivor vid 10 kronors facket i diverse skivhandlares rea-lådor...
När jag hör henne på radion med hennes super-hit och tryckare i dess rätta bemärkelse, Power of love, kan jag inte bara förundras över flera saker. Det första som slår mig är hennes starka röst , och mycket personliga röst. Det är bara hon som låter som Jennifer Rush....

Och nästa fråga som kommer i tanken är ; vad hände med henne? Vart tog hon vägen?
Och någonstans innan jag ens funderat över något svar , tänker jag på hur avskydd hon var bland "musiksnobbar" och alternativa rocksvängen....
Men varför då?
Många frågor som kanske kräver sina svar och längre undersökningar. Ett tangent-tryck och jag ser bilder på dagens Jennifer Rush, och hon är som många andra , plastikopererad....
Men enligt källor är hon fortfarande aktiv och gav för några år sedan ut ett album, och det sägs att hon även har turnerat i Sydafrika....

Jag är ganska säker att jag är väl ganska ensam om att bry mig och ens tänka på Rush, en kväll som denna.... men jag gillar hennes sång och sånger som Come undone och If you ever gonna lose your love, och det är en tidsfråga innan jag tar modet och köper dessa 10 kronors skivor....
Ingen bryr väl sig om Jennifer Rush, och då bör det väl vara logiskt att det är mindre upprörande att jag köper hennes skivor....
TA

"Skorporna"

Veckorna är märkliga , man jobbar på och musiken finns där, kommer till en i perioder, och ofta möter jag band, sånger, artister som jag glömt bort.
Härom dagen hörde jag Scorpions på radion (SR P4 Stockholm) och deras gamla hit Wind of change. Balladen spelade jag sönder sommaren/hösten 1991. Nu lät den mest som någon slags bakgrundsmusik....
Och jag kan inte säga att jag har någon djupare relation till Scorpions.
Men som med många band/artister och musikrelaterade ting är det ändå svårt och agera helt likgiltig.....
Minns hur jag trodde att Scorpions var ryssar... Levde länge med den föreställningen, och det byggde jag ifrån reportage i OKEJ och Rock in Moscow.... skulle jag tro....

Jag lät skvallra till mina kamrater att "Scorpions, dem var sannerligen från Ryssland".... en del av mina vänner reagerade... Som den pojke jag var då, var politik och världsnyheter något ovidkommande, en vuxen syssla.
Jag var alldeles uppe i och få till det "perfekta blandbandet" och plugga artister/band, skivbolag och årtal. Vad jag sen skulle ha den kunskapen till, hade jag inte reflekterat över... Och varför skulle jag?
Det gav mening då, och det räcker väl....

Tillbaka till Scorpions....
Dem var älskade av många och än idag förstår man att dem hade betydelse för hårdrocken i synnerhet under 80-talet....
Även om jag som sagt inte följt dem slaviskt eller ens äger ett album med gruppen, kan jag inte bortse ifrån att dem verkar rätt sympatiska och många gånger har jag fått säga till mig själv som ett mantra:
"Scorpions är från Tyskland.
Scorpions är från Tyskland
Scorpions är från Tyskland...."

Jag föll aldrig för hårdrocken och Scorpions blev mest för mig några enstaka sånger som man byggde någonting omkring. Kanske fick balladerna (Send me an angel) mig och drömma om klassförälskelsen i 9:an och kanske fick sånger som Rock me like hurricane och fantiserar om vad rocken handlade om, eller kanske mest känna doften av svett från valfri hockeyhall.....
TA

lördag 23 januari 2016

Irländarnas mest fullfjädrade album

The Pogues
Hell´s ditch (1990)

Denna Joe Strummer-producerade skiva är klart bättre än sitt rykte. Den är medryckande, varierad och betydligt lätt-tillgängligare än irländarnas föregående skivor. Det är något av en paradox, skivan uppkommer då bandets frontfigur Shawn McGowan är nere för räkning, men albumet utstrålar, hoppfullhet, glädje och ett pånyttfött band.

Det skrivs visserligen inga älskvärda sånger som Misty morning , Albert bridge längre, men istället får vi med Hell´s ditch, gruppens mest jämna och fullfjädrade album. Undrar man vilken skiva med Pogues som jag gärna lyssnar på och återkommer till är det just denna.

Produktionen, låtarna känns självklara, inledande The Sunny side of the street lyser av sprakande The Clash influenser och här märks verkligen vem som sitter bakom produktion-spakarna. Jag måste säga att jag njuter av lättheten, energin drivet och optimismen som lyser igenom skivan. Sayonara heter andra spåret och får ihop med pampiga Lorca´s novena representera skivans kanske mest exotiska stund, och en slags flirt/interaktion med kulturen från Orienten...
Tredje spåret The Ghost of smile är förföriskt, elegant och poppigt nummer, som får dig och dansa inombords, och blir en demonstration av vad hela albumet uttrycker: ett band som finner sig själva igen....
Hell´s ditch skulle dock bli sista studioalbumet med Shane McGowan....

Till sist , jag nämnde ju att albumet är varierat och några sånger är en klass i sig och bör lyftas fram: behagliga och tillbakalutade Summer in siam vilket blir bandets egen tappning av Sinatras Strangers in the night....
och House of gods , hyllar Beach boys You still believe in me från klassiska Pet sounds.... bara en sådan sak.....detta är sånger som får oss och glömma bort vintern-kylan för en stund....TA

Betyg: 5