Råkade läsa en artikel om Belinda Carslie i en av dem äldre rocktidningarna. Det mesta rann bara ur mig. Men jag förstod att hon hamnat rejält på dekis och i ett svårare drogmissbruk någonstans under 90-talet. Mindes tillbaka till 80-talet då hon dominerade listorna med melodier som t ex Heaven´s a place on earth och Leave a light on. I texten lyftes hennes tidigare band The Go-Go´s upp och därför försöker jag nu lyssna på bandet, eftersom jag missade dem när det begav sig.
TA

Borde egentligen skriva något om Annika Norlins Sommarprat, eller kanske allra helst om Jamie XXs suveräna album In Colour. Men vad händer?
Jo, jag ägnar morgonen och tänka på barndomens Roxette.
Va då?
Är jag galen?
Förmodligen.
Per Gessle och Marie Fredriksson uppträdde på Sjöhistoriska för snart en månad sedan. Jag var inte där. Det regnade, och trots det underkända vädret , slöt en massa människor upp. Bandet i sin tur bjöd på show, uppenbarligen, och konfronterade ruskvädret med hits-kavalkad.
Man kan skratta, och direkt avfärda och göra en massa saker.
Och hade du frågat mig för 10 år sedan, att om tio år framåt i tiden kommer du ägna dig åt Roxette igen, skulle jag faktiskt ha bara garvat.
Men nu sitter jag här och jag skäms inte.
Varför skulle jag göra det?
Jag kan skämmas att jag har under många år , försökt "hänga på" och "fatta" dom coola grejorna och "dissa" mainstream popen.

När allt kommer omkring handlar popmusik som melodier och känslor.
Per Gessle är Sveriges i särklass bästa pop-snickare. Ett geni. Gång på gång ger han oss melodier som vi får svårt och leva utan.
Roxette var den musik vi dansade till under klassfesterna på slutet av 80-talet. Skivan The Look (1988) var populär och även hos dem 10 åringar vi var då. Lite hopp och stök till titelspåret och Dressed for success och så kom ju tryckaren (som nog alla väntade på) Listen to your heart. Golvet var fullt med en massa popcorn och chips.....

90-talet blev bandet internationella stora. Framförallt med balladen It must have been love från filmen Pretty woman. Och om du frågar mig, så har den melodin vuxit och åldrats fantastiskt bra. Den låter bättre idag än för 25 år sedan! Kanske Roxettes finaste stund i karriären?

Albumet Joyride (1991) väckte mitt stora engagemang. Farsan fick skjutsa mig till OBS (idag COOP) i Rotebro. Där stod man en fredag och köade för och köpa ett exemplar. Kö till en skiva. Idag kan man bara småle åt det. Det är ju så främmande på något sätt. Men också något kolossalt fint.
Folk visar sitt engagemang för musiken. Sin kärlek. Ger den tid och all sin uppmärksamhet.
Fuck multi-tasking!
 Vad vill jag då komma med mina  tankar kring Roxette?
Kanske inte till något särskilt, mer än att jag gillar det bandet och kommer göra det till graven. Det handlar ju inte bara om Per Gessle , Marie Fredriksson sjöng ju en gång i tiden som ingen annan.
Hon var fenomenal.
Ganska nyligen såg jag en svensk film, en ganska märkvärdig historia, men i slutet på den, så sjunger huvudrollsinnehavaren karokee, och vad sjunger han då?

Every time i see you, uh i try to hide away
but when we meet it seems i can´t let go
every time you leave the room 
i feel i fading like a flower

(Fading like a flower)

Och som sagt, det är bara en av flera smycken Per Gessle fått ur sig. Tack Per! Du är en av dem största! Och Tack Marie! Du är en av största sångerskorna från Sverige!
TA

VÄRLDENS BÄSTA POPSINGEL

Ens värld rasar samman.
Man ligger på marken och det värker och hur reser Du dig igen?
Går det ens att ta sig upp?
Det gungar, det gör ont, det finns ingen väg tillbaka.
Hur håller du tillbaka tårarna?
Samla dig.

När man lyssnar i det tillståndet på Step into my world (1997) med Hurricane # 1 och man känner hopp igen. Du lyfts upp och småler igen. Popmusikens sköra magi. Popmusiken som den Främsta Räddaren.
Det här är om du frågar mig , antagligen 90-talets bästa singel från skivbolaget Creation. Ride och Oasis-medlemmen Andy Bell skrev en storslagen anthem , tydligt kryddad av Neil Youngs 70-tal men också väldigt Noel Gallaghersk.
Nåväl, det är en fantastisk låt som jag faktiskt aldrig tycks ledsna på. Det är gitarrerna som jag kan döda för. Det är hela produktionen, arrangemanget , den enkla texten och Alex Lowes sång, som väcker extra hjärtslag.
Ett livslångt sällskap,
För en gång skull ångrar jag inte att jag spelade luftgitarr på en ganska ljummen 25 års fest på lokal, till just Step into my world. Gästerna och festens värdpar undrar nog , vad man höll på med.
Men det här är en sådan låt, den får dig och vilja leva igen....
TA

Hon förtjänar mycket uppmärksamhet. Robyn. Det har väl , om jag måste erkänna, tagit mig en viss tid och smälta hennes framgångar, såväl in och utrikes.
Hon är i dag Sveriges främsta kvinnliga artist och jag tror nog att hon är landets största artist när det gäller som stilikon och men också förnyare i det musikaliska.
Minns för 20 år sedan, det var nog första gången jag hörde henne. Hon hade gjort sin debutplatta (Robyn is here) och jag var osäker tonåring , där Jante-lagen satt omkring mig som ett ont bandage. Här kom en tjej som tog för sig och hon trodde på sig själv. Hon fick också några hits, det året, Do you really want me, var väl den som hängde sig kvar över folk.
Jag fattade henne inte då.
Hörde dock att hon var "en vanlig tjej" som gillade musik. Men det var ju inte sant, det har man förstått nu. Och skönt var väl det.
Robyn är inte som någon annan.
Har ni inte hört P1 Stils program om henne, bör ni göra det!
Hon berättar om sitt klädintresse och hur hon tänker kring scenkläder. Hon vill göra intryck, om folk upprörs av hennes val och undrar om hon verkligen är seriös med klädseln, då har hon lyckats, säger hon.
Antar att Robyn är en artist som har under tiden , under årens lopp hittat sin egen röst, förädlat den och samtidigt är för nyfiken/rastlös för och fortsätta i samma spår. Hon är en maktfaktor, och hon har målat om svensk popmusik landskap tillsammans med The Knife och Kleerup och några fler.

Alldeles strax tänker jag botanisera mig i den Robynska trädgården och undersöka hennes "hits", jag gissar nämligen att hon har en liknande stark katalog som säg en tidig Madonna. En artist som med all sannolikhet har varit en förebild för Robyn.
Men i dag 2015 är Robyn betydligt intressantare än Madonna.
 Till sist, Robyn är också en av artisterna som har gjort dansmusiken, elektroniska musiken "folkig".
TA