Det har varit en tid då The Jayhawks bara tillhört "det förflutna"... Deras album har bara stått där och stirrat på mig. Och frågat mig: "när ska du spela oss?"..och jag har inte ens brytt mig och svara....
Gissar att jag har en del och förklara och kanske till och med be om ursäkt.....

Men för någon vecka sedan (2015-07-12 Aftonbladet, Larsson, s 29, "Musik som tröstar när man går sönder) läste jag Markus Larsson och hans vurm för The Jayhawks och hur han brukar byta låtar med Fredrik Virtanen....http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/markuslarsson/article21105798.ab

Och i Markus Larsson artikel vädrades en del låt-titlar....några helt lysande (What led me to this time), några helt blänkande vackra och sköna...och några tyvärr bortglömda.....
Tog fram skivorna och började spela en om dagen..... som en C-vitamin.... man måste bara ha sin Jayhawks dos, för och vakna, för och gå vidare , för och ta sig till jobbet...för att fungera....för och andas...

Tomorrow never the green grass (1995) var nu ett album som lät klassiskt och har överlevt , decennier och trender och splittrade musikstilar. Här hörde jag nu hur de som många gånger fastnat för Beatles och Creedence....några av spåren på albumet är också nästan i klass med storheterna. Lyssna bara på Bad time, Left to borrow eller varför inte pärlan I´d run away to you?
Jag hör som ni förstår ljud, spår, musik av ett storartat amerikanskt band, samtidigt kan jag inte avfärda dess ojämna produktion.... För även om Tomorrow är deras kanske bästa skiva, finns det några svagare spår och låtar som känns som uppenbara b-sidor....

Det är lustigt hur man förändrar syn på saker och ting. Lite av min världsbild har raserat, skulle jag nog kunna påstå. Jayhawks mörka Sound of lies , deras första cd utan Mark Olsen var länge en favorit. Ett album man respekterade, levde med, skapade minnen med, älskade och ett album andra bara måste höra och upptäckta!
Idag är det en skiva man trött tar sig igenom, och det är lite som en tändsticksask utan något klös i själva stickorna. Magin har falnat. Ur tändstickorna kommer det inte längre någon eld....

Bandets försökt till lite mer mainstream rock i form av albumet Smile (2000) med rutinerade Bob Ezrin som producent är 15 år senare, inte helt bortkastat. A break in the clouds! I m gonna make you love me! heter några av höjdpunkterna, efter What led me to this time.....

Tre år senare kom "uppföljaren" Rainy day music och frågan om bandet inte nu får till sin kanske finaste stund i karriären? Melodin som jag tänker på heter Save it for a rainy day....
Albumet i övrigt är ojämnt och flera spår är habila men saknar något. Du har hört musiken förut, och kanske är det just det som är retro (alternativ country) rockens stora förbannelse....
Men varför tjafsa?
Gary Louris är en pop-hantverkare av rang och i min bok större än Mark Olsen. Louris har ju även försett andra artister med fina låtbidrag, t ex Tift Merrith.
  Olsen och Louris återförenades i Jayhawks , 2011 och det resulterade i den överraskande trista skivan Mockingbird time.....
TA

Det är ju svårt och inte nämna Lars Winnerbäck när man försöker summera eller ens tänka kring svensk populärmusik och särskilt de sista två decennierna som har passerats.
Han har kanske aldrig varit den största i min värld eller ens snurrat i mitt medvetande.
Har väl mest noterat att han tagit Springsteen och Ulf Lundells traditioner vidare och gjort något eget av den....
Och intressant är ju Winnerbäcks framgångar, dem kommer inte över en natt. Han var ju verkligen "indie" i mitten av 90-talet och vad som får bägaren och svämma över....det är jag nog inte rätt man och svara på.... Men det är anmärkningsvärt att han trots sin blygsamma framtoning och inbundenhet ändå blir en av våra folkkära artister. Han är väl ett bevis på att "Rebeller slutar aldrig attrahera människor".....kanske....

Kan bara gissa att hans många turnéer och spelningar varit avgörande. Spelningar och turnéer måste ha blivit omtalade och på så sätt har flera besökare lockas för varje år.
Elden var en melodi jag verkligen dyrkade för en massa år sedan. Den är fortfarande ovärderligt effektiv i sin snygga Springsteen pastisch....
Numera lyssnar jag gärna på hans Hjärter dams sista sång....
Hur är det i Linköping? Har han en egen gata eller staty där , må tro?
TA

Borde skriva om årets bästa rock/pop album The Waterfall av och med My Morning Jacket. Men det blev i stället några tankar kring ett band som jag sällan tänker på.
Kiss.
En arbetskamrat listade sina mest överskattade band. Hon nämnde snabbt U2. Och sedan, Kiss....

Jag har ett märkligt förhållande till just Kiss. Mina barndomssomrar i Arvika och hos min fars släktingar började och slutade på samma vis, i många år. Jag var en liten rädd pojke, i min sysslings tonårsrum härskade affischer på Gene Simmons tunga och hans med-kumpaner i bandet. Det här var i mitten av 80-talet. Kiss var tufft sminkade och de skrämde skiten ur mig.
Det var ju tänkt att jag skulle sova där i några dagar, medan min syssling sov i soffan i hushållets källa. Det slutade alltid på samma sätt.

Min syssling fick alltid ta ner sina idol-planscher. Annars tordes jag inte sova. Jag var så rädd för Kiss. Det verkade inte finnas någon hejd på den ängslan...
Och när familjen sedan lämnade Arvika , då fick min syssling äntligen sätta tillbaka affischerna upp på väggarna igen.

"Kiss var farliga och otäcka", tyckte pojken i mig. Det tyckte nog Siewert Öholm också. På den här tiden var det inte självklart att bilden man såg av ett band på en poster hörde ihop med det man hörde av dem på radio eller i tv.

Medierna var mindre och exponeringen var begränsad. Kiss och deras singel Heaven´s on fire , älskade jag. Lyssnade på den om och om igen. Men jag fattade nog inte att det var samma band som skrämde skiten ur mig i Arvika....Skulle jag ha anat att så var fallet , vad hade jag då tyckt om musiken?
Jag förstod det dock lite senare vilka Kiss verkligen var och ljudet av dem.
"Late bloomer" som man var.....

Fick en lp, Asylum från en loppis....eller om jag köpte den för 5 kronor. Det var knappast några stora summor och tala om, men skivan föll aldrig mig riktigt i smaken.
Det blev 90-tal och sommarlov ute i Roslagen....
Nära vårt sommarhus bodde en bofast hårt arbetande familj. Kvinnan i hushållet odlade och sålde potatis. Hennes son var tjugo år äldre än mig. Han spelade tydligen orgel i kyrkan. En vacker dag visade han mig sin skivsamling. Han talade varmt om Kiss. Och han spelade in kassetter till mig.

En av låtarna som fanns med på kassetterna var Forever med Kiss. Låten  var då en "bubblare" på Tracks, (den avancerade aldrig in på listan , tyvärr).  En melodi jag faktiskt uppskattade....
Den sommaren spelade jag min kamrats kassetter och allra mest just Forever (tydligen skriven av Michael Bolton och Paul Stanley) och den mer fartdrivna Hide your heart, också en singel från Kiss skivan Hot in the shade.....

Men det varade inte det länge.....
Sommaren med Kiss.....alltså....
Tidningen OKEJ påverkade länge mitt musik urval och intresse. 1992, Bill och Ted & Wayne´s world och allt, jo jag lyssnade på Kiss och deras God gave rock n roll to you.....

1994 eller om det var 1995 lyssnade jag en del på de kommersiella radiokanalerna, en av dessa hade en lång lista på "de bästa 70-tals-låtarna".....och det var ju givetvis lyssnarna som avgjorde genom omröstning. Jag röstade inte. Jag satt bara beredd vid inspelningsknappen.

Minns hur jag där hörde Americas A horse with no name för första gången, och blev alldeles till mig. Av någon mer okänd anledning spelade jag in Kiss I was made for loving you, men  jag kan inte påstå att jag inte gillade den då....Kiss "goes disco", typ....

Men 1994 handlade ju inte om Kiss. Det var ju brit pop och grunge som slog på bred front och så även i den norr-förort där jag växte upp....

Och Kiss skrämde mig kanske som litet barn....
Men när allt kommer omkring handlade det mest om olika generationer och syn på musik. Kiss var ju ett rockband för en äldre generation (min syssling var ju född i slutet av 60-talet) och när jag var tonåring, började Paul Stanley och hans mannar mest framstå som "gubbar" med märkliga kläder och dylikt. Kurt Cobain var ju på "riktigt" jämfört med dessa "pappfigurer".....
Liam Gallagher var ju GUD......

"Gubbarna" i Kiss blev ungefär lika häftigt som hänga i en bilverkstad och titta på verktyg en hel lördag.....

I samband med Hellacopters (2002) stora genombrott och deras medverkan i SVTs Dom kallar oss artister , vet jag att deras sångare, Nicke Andersson rekommenderade starkt en tidig Kiss platta (var det Love gun, tro?).....och på så sätt bidrog detta till ett viss uppsving för gruppen Kiss...

Annars är det som sagt ett band som jag inte direkt har någon vardaglig kontakt med....
det är musik som jag möter i vissa begränsade miljöer, som "stämnings-höjare" under ishockeymatcher och på en viss kommersiell rock kanal (där begreppet rock automatiskt ska bara handla om "hårdrock", kanalen borde egentligen heta "hårdrocks-klassiker", de har ju kidnappat "rock-begreppet helt och hållet....).....
Kiss , vad jag vet, verkar fortfarande turnera flitigt och besöker Sverige i nästan liknande omfattning som Bossen... och det festas enligt löpsedlarna generöst på Caféet och det är spektakulära shower med spex, effekter och ett gage som skulle kunna rädda Greklands ekonomi....ungefär....    
TA

Fantastisk otur egentligen.
Samma kväll/natt som jag och en vän flög mot Barcelona, spelade punk/rocklegenderna  The Replacments på stadens omtyckta rock/popfestival, Primo vera.
Man försökte febrilt och boka om resan, hitta ett tidigare flyg osv. Men det gick inte.

Bandets sångare Paul Westerberg meddelade att spelningen i Spanien skulle bli gruppens sista. De övriga i bandet stannade då kvar på hotellet och struntade i soundcheck. Han lär då ha kallat de andra i bandet för "lata jävlar" och slagit sönder en gitarr....
 Det är alltid svårt och välja ut en melodi från ett band som man verkligen har stort hjärta för. Unsatisfied heter ju en av Courtney Loves favoritlåtar. Det är inte svårt och förstå varför. TA

Det finns stor risk att jag skrivit om henne tidigare. Detta ska man väl se som ett inte särskilt bra hälsotecken.
Nåväl.
Det var knappast någon större filmupplevelse, Days of thunder (1990) men Maria McKees finfina ballad Show me heaven bidrar till en smula filmmagi.
Melodin blir bara bättre för varje år.
McKee kan ju ses som en one hit wonder. Men hon kommer ju ifrån den alternativa rocken och har byggt en lång och gedigen karriär med blues, country folk och rock. TA