Låt oss fortsätta med året 1990. Ett musikår som ofta jag förkastat och föraktat. Givetvis handlar det om okunnighet och mer om mig än själva den perioden i pop/rockhistorien.

Under det senaste året har jag upptäckt och gått på djupet med skotten Roddy Frame och hans omtalade Aztec Camera. Tidigare i år släppte Frame ett hyllat soloalbum Seven dials (lyssna gärna på utmärkta 40 days of rain).

Roddy Frame är ju en av Andres Lokko stora hjältar. Han brukar ju hylla Aztec Cameras album High land, hard rain (1983) och kalla det "mästerligt". Flera var som honom förvånade när Aztec Camera valde rock n roll framför popen och året blev 1990 och albumet Stray släpptes. Jag väljer låten The Crying scene som låter både tidstypisk men också tidlös på något sätt. Och för några minuter tycks något ytterst märkligt musikaliskt möte uppstå; (muskel) pudelrock i förening med klassisk pop. Det kan nog bara en man som Roddy Frame greja. Känns nästan överflödigt att skriva honom under epitetet; "melodismed av rang". TA