Svårt och säga om det är hennes bästa singel genom tiderna. Men det är klart en av hennes starkaste singlar. Vi snackar ikonen Madonna och hennes ljuva 80-tal och balladen Crazy for you (1985) från ungdomsfilmen Visionquest med Matthew Modine och Linda Fiorentino. Köpte den på vinylsingel idag. TA

Inga dåliga namn låg bakom Pretenders debut singel Stop your sobbing (1979), signerad Ray Davies från The Kinks och producerad av Nick Lowe. Naturligtvis kunde det bara sluta i briljans. TA

I en omröstning på BBC music (http://www.bbc.co.uk/programmes/articles/4ybj81pWlfzqTSJfRh1x4K7/bbc-music-asked-you-to-vote-for-your-favourite-cover-versions-ever-now-here-are-the-results)
har "Bästa Covern" röstats fram av läsare. Pet Shop Boys tolking av Elvis Presleys Always on my mind kammade hem priset. Inte mig emot. TA

Sista åren har jag på allvar botaniserat i The Byrds. Ett fantastiskt band med så många begåvade medlemmar och intressanta faser. David Crosby lämnade bandet 1967 efter dispyter med Roger McQuinn och Chris Hillman. Han grundade sedan framgångsrika folk/country/rock trion Crosby stills and nash. 1971 släppte han sitt första soloalbum, If i could only remember my name.  Ursnyggt omslag. Plattan har några riktiga toppar, som t ex spår 4, Laughing! TA  

Veckan börjar onekligen stormigt.  Beady eye går i graven. Bandet splittras efter två album. Vad som nu händer med Liam Gallagher, det är högst oklart. Han lämnar beskedet på twitter och tackar för allt stöd.

Det ska väl erkännas att BE var ju långtifrån Oasis höjder. Långtifrån. Men jag gillade ändå ambitionen och stilen. När Beady eye gav ut första skivan Different gear still speeding (2011) var mottagande ganska ljummet. Andres Lokko gav en trea och tyckte att bandet lät som Pontus och Amerikanerna. Och jag tror jag förstår vad han menar. TA

Trodde jag hade släppt dem för länge sedan. Afghan Whigs. Hade en period under 90-talet, när jag lyssnade en del på rockarna från Cincinnati.
Aftonbladets Håkan Steen gav bandets senaste skiva Do the beast (2014) en stark fyra. Det var inte helt taget ur luften. Albumet växer också för varje lyssning och är riktigt bra. Svårt att välja bara en låt. Men det får nog bli spår 4, Algiers. TA

Beatles samtliga studioalbum har nyligen släppts i mono. En fin George Harrison box kom också ut nyss. Men jag föredrar hellre att umgås med Beatles gamla Anthology box som släpptes, vill jag minnas, redan 1995,

Svårt att bara välja ett enda spår. Tycker det är väldigt kul och höra t ex Paul McCartney ge instruktioner till Georger Harrison hur Yesterday ska låta. Em, a7 och d7 tycker jag han hintar om. Men givetvis finns det massor av "godis" (typ That means a lot) som antingen gavs bort till andra artister eller inte kom med på varken singlarna eller albumen. TA

Väljer öppningsspåret, Speed of life från David Bowies klassiska album Low (1977). Verkligen förståeligt att band/artister låter den här låten spelas före deras egna gig startar. Den instrumentala sidan av David Bowie håller jag nu på utforskar...Inte dumt. TA

Love Antell – Barnens ö


På en av reklamtevekanalerna ser vi delar av svensk popmusikelit dela hus på Gotland. De leker, tävlar och gud vet vad mer.

Men framförallt tolkar dem varandras musik. De blir fjäsk, beröm, maratonlånga smicker och komplimanger och på ett sätt känns upplägget amerikanskt.

I årets upplaga gillar jag programmet mer än någonsin dock. Kanske har det med min egen hälsa och göra. Kanske har det med vad som väntar oss alla - vintern.

Programmets line-up är ganska magnifik.
Rymmer ju både folkliga, äldre och yngre och alternativa artister. Hade ju tänkt skriva om The Arks Calleth you cometh I, Familjens Ivanhoe och Rebecca, Amanda Jensens Do you love me eller varför inte Orups Jag är tillbaka? Men det blir Love Antell (f d Florence Valentin) som pockar på all min uppmärksamhet.

Vid skrivande stund njuter jag av hans Barnens Ö från albumet Gatorna tillhör oss (2012). Hur genialisk får man vara? Han har snott Belinda Carslies Heaven is a place on earth. Hör även en viss influens av Billy Bragg i låten. Tänker på Greetings for new brunette. Särskilt när Love sjunger: Jennieee , Jenniee!!!! Och jag bara äskar det!
För övrigt kunde jag mycket väl valt spåret Stjärnan där , i den hör jag nämligen spår av A-has Stay on these roads. Overkligt. TA  

Om några timmar är det dags. Äntligen får vi se War on drugs spela på Münchenbryggeriet. Han har ju gjort kanske årets bästa utländska pop/rock skiva. Hoppas Adam Granduciel (som han heter egentligen ) spelar titelspåret Lost in the dream. Det är den låt som Springsteen och Dylan aldrig skrev när dem var som bäst. Jag får tacka självaste Erik Niva för den här låten. Han lyfte nämligen fram den i ett program i P3 i somras. Det var först då jag hajade till. Nu kan jag inte leva utan Lost in the dream. TA

Patty Loveless har haft sin plats i min skivsamling. Det har mest handlat om att spela balladen Here I am. Nyligen "upptäckte" jag dock hennes mer poppiga sida av bredbent mainstream country, Och i vilken miljö och kontext gör den sig bäst? I bilen och under bilresa. You can feel bad heter låten, från hennes album The Trouble with the truth (1996). TA

Min syster köpte en skiva med Spandau Ballet när vi var små.  Minns att jag spelade den mer än vad hon gjorde.  Favoriten var och är fortfarande hiten Through the barricades. Den blev en hit och är titelspår på bandets femte skiva som kom 1986. Andres Lokko skrev nyligen om den dokumentär som gjorts om bandet i en krönika i Svd. Filmen heter Soul boys of the western world. Vore kul och se. TA

Alison Krauss är kvinnan i mitt liv. Hon upptäcktes redan som barn för sitt suveräna fiolspel. Hon har skrivit Ronan Keatings When you say nothing at all från filmen Nothing hill. Hennes förtjusande sång Empty heart, hämtar vi från albumet Forget about it (1999). TA

Doug Paisley var oerhört hyllad av en enig rockkritikerkår i våras. Hans tredje album, Strong feelings hittade jag aldrig på spotify och är svår att finna i de få skivbutiker som finns kvar. Nu kan jag tacka Kulturhuset för att jag äntligen fått höra skivan. Fastnar nästan omgående för spår 3, It not too late to say goodbye. Textraderna "its just a voice /  its just a face / sometimes that´s all / sometimes thats everything" tar jag till mig på ett djupare plan. Hans formulering sätter ord för något jag själv inte förstår och blir klok över. Kärlek och fascination för en annan människa.

Magnus Krepper

Är han inte lite lik svenska skådespelaren Magnus Krepper? TA

Det händer inte särskilt ofta längre. Men jag är glad när det väl inträffar. Popens magi. Kickarna. När Euforin och besattheten och förälskelsen tar över fullständigt. Och det ändå man förmår göra är att spela om låten igen och igen och igen. Ägnade hela gårdagskvällen åt Markus Krunegårds album Rastlöst blod, som gavs ut i våras.

Singeln Du stör dig hårt på mig, tog mig med storm först. Men det var ingenting mot vad som skulle hända därefter. Andra spåret på plattan är alldeles briljant, och heter, Lets go nu är jag din yo. Låten har jag säkert lyssnat på en så där 20 gånger bara under ett dygn. Ljudbilden är väl inte så mycket och orda om. Det finns 80-tals blinkningar helt klart. Markus Krunegård visar ännu en gång hans unika uttryck. Han uttalar, leker och sjunger med orden som ingen annan gör på svenska. Ibland börjar jag garva för mig själv, för det är så excellent, så smart och egendomligt. Jag vet att jag kommer gå till jobbet idag. Jag kommer nog följa rutinerna som vanligt. Men när jag får chansen kommer jag lyssna på Lets go nu är jag din yo. Och jag vill så gärna vråla med i refrängen: "på karaokebaren med bon jovi i högtalaren / det va du som sa det / så här borde vi jämt ha det".... TA

Det största som hänt mig musikaliskt senaste åren är mitt alltmer intensiva umgänge med countrymusiken. Härom dagen fick jag Waylon Jennings albumet Ol Waylon (1977) av en arbetskamrat. Flera av dåtidens countryelit medverkar på skivan såsom gitarristen Reggie Young och Willie Nelson. Spår 2 på albumet heter If you see me getting smaller och handlar bland annat om vänskapen med just Willie Nelson. TA

Låt oss fortsätta med året 1990. Ett musikår som ofta jag förkastat och föraktat. Givetvis handlar det om okunnighet och mer om mig än själva den perioden i pop/rockhistorien.

Under det senaste året har jag upptäckt och gått på djupet med skotten Roddy Frame och hans omtalade Aztec Camera. Tidigare i år släppte Frame ett hyllat soloalbum Seven dials (lyssna gärna på utmärkta 40 days of rain).

Roddy Frame är ju en av Andres Lokko stora hjältar. Han brukar ju hylla Aztec Cameras album High land, hard rain (1983) och kalla det "mästerligt". Flera var som honom förvånade när Aztec Camera valde rock n roll framför popen och året blev 1990 och albumet Stray släpptes. Jag väljer låten The Crying scene som låter både tidstypisk men också tidlös på något sätt. Och för några minuter tycks något ytterst märkligt musikaliskt möte uppstå; (muskel) pudelrock i förening med klassisk pop. Det kan nog bara en man som Roddy Frame greja. Känns nästan överflödigt att skriva honom under epitetet; "melodismed av rang". TA    

Det som var allt för en 11 årig pojke i en sömnig radhusförort är idag bara fragment av minnen. När jag installerar en vinylskivspelare i sommarstugan , behöver jag prova en skiva för och se om maskinen fungerar. Av någon anledning väljer jag Wilson Philips singel Hold on (1990). Kanske är det slump, kanske någonting annat. Oavsett vad man tycker om låten, så är gruppen, trion Wilson Philips tämligen unika. Unika i den mening att de är "en annorlunda supergrupp". De är nämligen döttrar till stora musiker i pophistorien, Beach boys geni Brian Wilson och Mamas and papas John Philips. TA