Den här texten
har jag velat skriva länge. Den har fått vänta av flera olika skäl. För några
år sedan skrev jag om honom och tog honom till mitt försvar.
Det handlar om Phil Collins, en av mina
barndomshjältar som jag lämnade en gång i tiden, men som jag återvänt till. Det
är väl kanske det som händer på ålderns höst. Man återvänder. Man går tillbaka
till saker man lämnat. Saknaden blir för stor. Och man söker tryggheten, även i
musiken....
Det jag skrev 2008 handlade om att jag
tyckte att han fått utstå mycket hån, o förtjänad kritik och hamnat i alltför
dystra och destruktiva sammanhang. Det började med karaktären Patrick Bateman i
Brett Easton Ellis roman American Psycho (som sedermera filmades med Christian
Bale i huvudrollen, se bilden!) lyssnade på artisten. Det var i en eländig
miljö med bestialiska mord, blanka figurer, Rolex-klockor och andra kallsinniga
ting. Yuppie-eran.
Bateman var ju ingen "vanlig
karaktär", en ondsint, högst störd figur som mördade och våldtog
kvinnor och "kopplade av " till Phil Collins musik (Sussudio).
Collins musik buntades ihop med Huey Lewis, The Cars och några andra 80-tals
musikfenomen och skulle på så sätt representera en omänsklig karaktär och
dennes "dåliga smak"....ja, ONDSKAN med andra ord...
Det gjorde heller inte saken lättare, då
en engelsk fotbollsstjärna (Steven Gerrard) åtalades för misshandel på en DJ.
Fotbollsstjärnan sades ha velat höra Phil Collins You can´t hurry love ute på klubben, den där aftonen.
Diskjockeyn vägrade spela honom den sången. Och han började häckla och håna
fotbollsstjärnan. Sedan förstår jag att allt inte handlade om Phil Collins ,
men han fanns ändå med på ett hörn i denna våldsamma historia. Och det var
ytterst olyckligt....
Phil Collins förtjänar så mycket bättre.
Han har under nästan en livslång karriär
sågats och hånats av en smått enig kritikerkår. Få andra artister har
bespottats på liknande sätt, Björn Afzelius är kanske den Svenska
motsvarigheten. Men publiken har aldrig svikit dem. Tvärtom. Publiken har
älskat dem från första stund....
Det intressanta är vad artisten själv sade
i en intervju med rocktidningen Mojo (december 2015 s. 62-67) "en viss
upprättelse vore ju trevligt" och han syftar nog mest på att
åter-utgivningen av hans solodebut album Face value (som innehåller jättehiten
In the air tonight) och femte skivan Both sides (1993). Men han är inte
omedveten om hur många klagat på honom, beskyllt honom för var SATAN själv och
sinnebilden av 80-talets negativa energier, såsom Thatcher, yuppie eran,
axelvaddar, hockeyfrillor och Armani. "Kritikerna har inte varit alltför
snälla mot mig", som han själv uttrycker det....
Jag kan tycka att det är en smula ironiskt
att just en oförarglig artist som Phil Collins blivit till åtlöje, och föremål
för så mycket agg, vrede och hat. När allt kommer omkring, visar detta på
hur folk har projicerat sina primitiva (rädsla, hat, aggressioner, vrede etc.)
behov mot en person, en artist , en människa som bara velat skapa musik.....
Det mest upprörande är: Hur kan en
människa som skapat konst eller musik drabbas av så mycket hån och bli så
nedskriven i pressen? Det måste säga mer om dem som skriver om artisten än om
musiken och dess upphovsman, eller hur?
I min värld öppnade han vägen till
popmusiken. Jag kan förstå att han ses som en symbol för 80-talet. Jag växte ju
upp då, och Phil Collins gav mig tidiga och starka musikaliska upplevelser. Jag
glömmer aldrig hans In the air
tonight som satte tonen i
första avsnittet av min dåvarande favorit tv-serie Miami Vice (1984-1990). In the air tonight är ju en visa skriven ur en
skilsmässa, och ljudbilden pendlar mellan ambivalens, ångest, bitterhet och
uppriktighet. Låten i sig har ju en historia som är värd en egen krönika (till
exempel om hur trumspelet kom till), men ingen kan ta ifrån att den präglade
Miami Vice och ökade dess attraktionskraft , då vi hörde den melodin och
samtidigt såg mörkret falla över Sonny Crockett och Ricardo Tubbs. Crockett
hade nyss haft ett smärtsamt samtal med sitt ex Carolina, och nu färdas han och
kollegan Tubbs mot undergången, en blodig uppgörelse i hamnmiljö, då poliserna
hoppas finna Tubbs brors mördare.....
"I can feel
it coming in the air tonight, hold on....."
När jag upptäckte Phil Collins i mitten av
80-talet var jag fortfarande ett barn och hade precis landat på pop-universum.
Mycket var kvar och upptäcka, det gigantiska skivutbudet och någon medvetenhet
om rockhistorien var jag ännu inte varse om. Det var radion som var min
musikaliska källa. Phil Collins spelades också flitigt på radion. Var det inte
hans egna hits som toppade Tracks-listorna så var det hans hits med bandet
Genesis som spelades mellan sport-telegramen i Radiosporten. Han var stor, och
kanske störst av dem alla. Det stod väl mellan honom, Madonna, Prince, George
Michael, Michael Jackson och Bryan Adams.
Och även om han inte hördes sjunga på Band
aids Do they know its
christmas? så syntes han ju i
videon och framstod ju där som ledare, och lagspelare, han spelade ju trummorna
i Bob Geldolf ambitiösa projekt.
Det blev några besök till Stockholm (jag
växte ju upp i norr förort, Sollentuna) och till den tidens skivbutiker.
Skivfönstret låg ett tag på Norrlandsgatan (om jag inte minns fel) och där
köpte jag ...But seriously (1989). Med den skivan blev Phil Collins som allra
störst, första singeln Another
day in paradise (med David
Crossby på körsång) toppade listorna länge och blev snabbt en MTV-favorit.
Hans tidigare skivor Hello, I must be
going (1983) och No jacket required (1984) var redan då lågprisskivor, så
kallade "Nice price", med gul etikett.
Phil Collins säger i intervjun med Mojo,
att han möter många människor som förknippar honom bara med 3-4 sånger, och det
är ballader. Och det är kanske inte så konstigt. Balladerna är hans överlägset
starkaste kort. Hans paradnummer, om man så vill. Och sånger som Against all odds och Groovy
kind of love är älskvärda
ballader /tryckare som alltid kommer få människor närmare varandra. Det är
ofrånkomligt.
Men jag tror att det han menar är att han
är mer än så. Han är och vill vara mer och komplexare än bara några sånger. Och
det kan jag förstå. Se honom bara som "ansvarig" för 2-3 sånger är ju
och förringa hela hans karriär.
Han har ju varit produktiv och allsidig.
1988 gjorde han filmen Buster. Filmen blev
jag väldigt förtjust i, om en bankrånare med stort hjärta som försöker göra sin
familj lycklig. Det är berättelse som utspelar sig i mitten av 60-talet i
England , då pop-kulturen fullkomligt exploderar, och mitt i allt detta vill
arbetarklassen något större, något mer och drömmer om något vackrare. I Busters
fall vill han ge sig själv, sin dotter och sin fru (Julie Walters) ett
anständigare liv ("Det goda livet") än cigarrettrök i ett sjaskigt
kök med ofärdig disk.... Han drömmer om Mexico och Acapulco. Men är gräset
verkligen grönare på andra sidan? Går det verkligen och fly inrikes problemen
genom och gå utrikes? Och vad är kärlek, om inte en skakig sådan med uppbrott,
förtvivlan och lycka och glädje på en och samma gång?
Buster var en drabbande film för pojken i
mig. Och det blev inte bara en film för mig. Det blev så mycket mer än så.
Musiken som svepte om den fina kärlekshistoria lämnade spår i mig. Kalla det
affärsmässigt och kalla det hur man säljer in saker väl, men än idag kan jag
verkligen uppskatta sångerna han gjorde i samband med filmen. A groovy kind of love skrevs på 60-talet av Carole Bayer
Sager och Toni White och blev en hit med bandet Mindbenders i mitten av
60-talet. Dem toppade både listorna i England och i USA.
Collins gör en nyinspelning av melodin
drygt 20 år senare. Och även han lyckas toppa listorna med Groovy kind of love.
Det är nästan Balladernas "Rolls
royce". Har du sett filmen Buster som jag har gjort (för tok för många
gånger), har du också en bild av sann, skakig, vital och romantisk kärlek (av
den gamla skolan, stormigt, dramatiskt och försonligt, Phil Collins karaktär
lämnar paradiset/Mexico "för han saknar sin fru, och för ingenting är värt
något utan henne") och du har sannolikt sett videon till Groovy kind of love, där Phil
Collins låtsas se filmen Buster spelas på vit duk och den där röken briserar ut
över honom från projektorn i mörkret.
Det är nostalgi av det större slaget, och
han har alltid dragits till just tillbakablickande. Även om det dröjde så långt
tills femte skivan, Both sides, som han också skrev en melodi med just titeln. Can´t turn back the years...
Det fanns ambitioner på filmmusiken till
Buster, då samarbetade Phil Collins med en av Dozier-bröderna från legendariska
Motown-undret Four tops. Dem skrev kanske inga klassiker tillsammans , men Two hearts är ändå en gedigen singel, och
framtiden kommer utvisa om någon hip hop artist eller soul artist kommer tolka
den och göra den till sin. Jag kan inte sluta tänka på hur Two hearts hade låtit med säg Issac Hayes eller
Luther Wandross bakom mikrofonen. Collins har alltid gillat Motown, en av hans
större hits (och som vissa bestämde sig och slåss för) är ju Supremes gamla
örhänge, You can´t hurry love....
Hans album ...But seriously blir en
miljonsäljare och en framgång av gigantiska mått. Skivan sågades i DN minns
jag, (har dock glömt vem som skrev recensionen), och där någonstans började jag
lära mig att Phil Collins inte var "rätt", inte hipp nog... Men jag
var honom ändå trogen. Albumet But seriously var i mina öron hans mest
helgjutna album, flera av icke-singlarna var starka och stå på egen hand. Find the way to
your heart och Do you remember? var guldkorn i artistens låt-katalog. I wish it would rain down blev andra singel och upptrissad mycket
tack vare Eric Claptons medverkan. Skivan förstärkte bilden av en sympatisk
artist, inte minst genom videon till första singeln Another day in paradise.
MTV-videon lyste av ett slags världssamvete eller medvetenhet kring världens
orättvisor och i synnerhet tankar kring våra hemlösa och människor som lever på
marginalen.
1991 gjorde han återkomst i bandet Genesis
och gruppen lyckades ge ut ett storsäljande album i We can´t dance. Det är dock
ett album som inte har åldrats med större värdighet , mycket känns daterat och
ganska slätstruket idag.
Även om jag lyssnar gärna på första
singeln No son of mine. No son of mine sjunger jag gärna vid olika
tillfällen och texten är minst lika berörande/ruskig om barnmisshandel som säg
Susanne Vegas bidrag Luka.
Det ska väl sägas att under mina tidiga
musik-år köpte jag även Genesis ABACAB (1981), men fastnade aldrig för det
albumet. Uppfattade den skivan som alltför kantig, knepig och avancerad. Och
det var det nog onekligen för en 10 åring. På den tiden hade inte jag någon
större koll vad Genesis var sprungen ifrån, nämligen den progressiva rocken
från 70-talet.
Jag hade dansat glatt till Invisible touch och trodde väl det var representativt för ett band som Genesis. Senare har jag förstått att Genesis har en historia som kan sammanfattas före och efter Peter Gabriel. När sångaren/låtskrivaren Gabriel lämnade gruppen , tog trummisen Collins över sysslan som sångare. Så småningom utvecklas bandet till en framgångsrik trio. Efter skivan ABACAB förvandlades Genesis alltmer till en "hit-maskin" och blev mindre progressiva och mer mainstream.
Och albumet Invisible touch (1986) innehåller några av bandets absoluta fullträffar, titelspåret inte minst men också balladen Into deep, Land of confusion (som hade en läskig video) och Throw it all away.
När Phil Collins släpper albumet Dance into the light tio år senare, då har jag tappat honom. Jag har lämnat honom och noterar skivsläppet, noterar även att han har likt Simply Red (Fairground) försökt förnya sig i ljudbilden med hjälp av karneval-influenser. 1996 är jag helt förlorad i britpopen och ju mer man förkovrar sig i britpopen handlar det mycket om myten. Myten som säger att brit popen uppkommer ur två slags strider: dels som en reaktion mot grungen och dels en reaktion på ett bistert och "tråkigt" 80-tal , och där ofta Paul Young och Phil Collins får klä skott, åtminstone om Noel Gallagher får skriva historien....
Nu närmar jag mig snart 40 och jag ifrågasätter den typen av historieskrivning, missförstå mig rätt, all utveckling handlar väl om reaktioner, så är det väl. Men "vi och dom" och "ont mot gott" är ofta konstruktioner och förenklingar av stora mått. Och när det kommer till musik börjar jag mer och mer uppskatta ett brett spann och mindre dela upp "bra" eller "dålig" musik.
Jag vill kunna älska både Phil Collins och
Oasis. Och det är väl inget fel i det. Varför utesluta det ena för det andra,
bara för någon tycker att det borde vara så?
Varför begränsa sig?
Avslutningsvis återvänder jag till MOJO
intervjun med Phil Collins. Han säger sig tycka mest om albumet Both sides
(1993) , det är den skivan som är mest honom , enligt honom själv. Han satt och
sjöng bakom ett piano och spelade in låtarna på det viset. Skivan var dock inte
uppskattad av skivbolaget och sålde långt under artistens kommersiella
standard. Några små anekdoter är ju alltid kul när det gäller artister. Så även
för Phil Collins....
Phil Collins träffade Eric Clapton i
samband med han lade trummor på John Martyns skiva Grace & danger (1980).
Martyn behövde droger och ringde Clapton, berättar Collins och de möttes alla
tre på en pub i Guildford. Och på den vägen är det... Collins skulle sedan
producera Claptons skiva Behind the sun (1985).
Against all odds var aldrig en melodi som han själv
gillade särskilt mycket. Filmregissören Taylor Hackford ville dock ha den med i
filmen Mot alla odds (1984). Regissören hade synpunkter på Collins sång och att
sångaren sjöng "against the odds". Hackford såg gärna att han sjöng
"against all odds"...
TA
