Queen är som bekant inget band som jag aldrig begripit mig på. Och om sanningen ska fram, kommer det aldrig finnas en dag då jag handlar en skiva med den gruppen. Det är egentligen tämligen befängt hur jag ägnar morgonen åt tankar kring bandet. Eller bandet, ska jag väl inte säga, det handlar mest om tankar om deras kända melodi, Bohemian Rhapsody (som anses av många som bandets bästa). En vän berättade nyligen för mig vad Bohemian Rhapsody egentligen berättar för historia. Det är en uppgörelse eller en Freddie Mercury som inte gör längre skillnad på sitt scen och artist persona och sitt "riktiga jag", sitt privata jag.
Han gör i sången "slut" med sin heterosexuella fasad och "kommer ut ur garderoben". Det är en smärtsam bekännelse i nästan brevform, riktad /skrivet till sin mor.
 

Michael Stipe i REM har även skrivit flera sånger om sin homosexualitet. Nightswimming från albumet Automatic for the people (1992) är både gripande och djupt vacker. Även Find the river från samma skiva skulle kunna läsas in i liknande anda. Har du inte hört på REM på länge? Då tål det verkar och lyssna på ovanstående spår....TA

The Pogues
Peace and love (1989)

När irländarna i Pogues ska spela in sitt fjärde album Peace and love har frontfiguren och låtskrivaren Shane McGowan hamnat i ett svårare drog och alkoholmissbruk. Hans destruktiva beteendet har börjat färga av sig på hans musik och kreativa skapande.
Detta gör att McGowans bandkompisar får bidra med låtskrivande i större grad än tidigare. Och det görs med blandad framgång. Jem Finers Tombstone förtjänas och lyftas fram,  Philip Chevron lyckas bäst och hans Lorelei är en låt-skatt som får Pogues och förvandlas för några minuter till ett renodlat popband. En skadeskjuten McGowan har dock dem finaste stunderna på albumet, Misty Morning , Albert bridge och White city är omistliga och där påminns varför vi en gång föll för gruppen.
Men det är väl knappast någon större överraskning att även denna skiva fylls av ojämnt låt-materiel. Här finns sånger man helst gärna hade sluppit sig höra ( Gartlonely rats, Cotton fields, Blue heaven till exempel).
När  Shane McGowan sjunger i USA "I found love a love / she gave me dreams / she left me drunk/ In New Orleans / So cold and lonely / so all alone / I wished my heart was made of stone , händer någonting i mig. Det hettar till. Temperaturen höjs en smula. Men det må vara i stunden. Det må vara i några futtiga sekunder eller i några få ögonblick. Och jag undrar är det här början på slutet för Pogues? TA

Betyg: 2/5