You two

Under mina barndomsår på 80-talet var mina kusiner mina förebilder.
Allt dem gjorda ville jag göra. Allt dom sa ville jag säga. Allt dom var ville jag också vara.
En av mina kusiner var stort U2-fan.

https://open.spotify.com/track/65E62rOSbm7SZbAMYjNTJq

Bandets skiva The joshua tree (1987) hade just släppts och irländarna åkte på uppmärksammad världsturné. Mina kusiner var i Göteborg och såg bandet spela live. När de kom hem igen, tillbaka till Kista, bar dem U2 t-shirts...
https://open.spotify.com/track/56dy3pB0JZJhPAEN9x6Gvc

U2 blev aldrig för mig ett skällsord eller ens något man skulle vara skeptisk över. U2 blev för mig nästan symbios med min kärlek för mina kusiner. Det var inte längre ett band för mig, det blev nästan som en ny familjemedlem. Och vem överger ett syskon eller en släkting i första taget?

Men den tiden kom.

https://open.spotify.com/track/51gowQJDGZm4j7vr8WK2ia

I slutet av 90-talet tappar jag bandet fullständigt, albumet Pop (1997) är en smärre besvikelse och jag har snöat in mig på brit-pop. Nu var allt bara fel med U2. Eller fel är inte rätt ord. U2 var passé. Dem tillhörde historien. Och jag börja också inse att mina kusiner är mänskliga (med flera brister)....

För några år sedan såg jag en fantastisk dokumentär om bandet, From the sky down (2011). Och det händer att jag än idag funderar över den filmen.

I den beskrevs hur allt började hemma på Irland och hur gruppen växte till världens största band. I filmen diskuteras det om fejder inom bandet och Bonos stor vanesinne och varför omvärlden inte alltid uppskattar honom och bandet. Om hur Anton Corbins bilder av gruppen till albumet Joshua tree lagt dem i fatet. Det är då bilden av bandet som "gravallvarliga" målas upp och sedan dess har blivit lite av deras förbannelse...

Våren 2008 reste jag till Berlin. Besökte Hansa studios som ligger vid Potsdamer platz och nära Checkpoint charlie. Studion har legendarisk prägel över sig, här spelade nämligen storheter som Bowie och Lou Reed in skivor , likaså Depeche mode och framförallt här spelades U2s mästerverk Achtung baby in (1991).

Följt av en guide som visade oss runt studions alla delar och rum och förnöjsamt berättade om anekdoter. Det handlade dock mest om Depeche mode och deras egenheter under nattetid. När det kommer till U2 är det mer seriöst. Och guiden låter musiken tala. Han låter oss i sällskapet höra monster-hiten One inne i studion....
....och där någonstans påminns jag om varför jag en gång älskade den melodin...
dem stora känslorna....
....vemodet....
....hoppet....
Bonos effektivt säljande sång.....
https://open.spotify.com/track/3PY7bg1gPZIurkWnRguKUF

Och ända sedan dessa har jag successivt återvänt till U2 och senaste året har jag lyssnat på Achtung baby mer än vad som är sunt, förmodligen.

Vid skrivande stund är bandet ute på en ny världsturné. Aftonbladets Markus Larsson bevakade bandets premiärspelningar i Vancouver förra helgen. Han delade ut betyg 3 ("Trollbindande - men fafatt, 16 maj , 2015, nöjesbladet, s 32) respektive 2 plus ( "Vakna Bono", 17 maj, 2015, nöjesbladet, s. 34) för vardera konsert.
Och krasst handlade ena spelningen nästan mer om hur gitarristen The Edge ramlade över kanten. Och man gjorde skoj av händelsen och hans namn....
Musikaliskt verkar spelningarna vara på en smula tomgång , men Larsson uppskattade några enstaka spår (Until the end of the world, where the streets have no name) och gillade att irländarna överraskade med en cover på Paul Simons Mother and child reunion.

Senaste albumet, Songs of innocence är ingen favorit hos Markus Larsson. Många blev arga när bandet släppte den gratis och flera fick den vare sig dem ville eller inte i sin telefon eller i dator. Ännu en gång väckte bandet starka känslor, och inte sällan negativa.

Det slutade med att bandet fick be om ursäkt. Å andra sidan som Bono säger i en Mojo intervju nyligen: "Nästan 30 miljoner människor har albumet nu, och tagit till sig det i sina liv. Vad som tog 30 år för Joshua tree och åstadkomma, inträffade nu på tre veckor med sista skivan". (s. 90 Mojo Januari 2015, artikel av Danny Eccleston)
Han syftar på teknikens genomslagskraft och stora spridning till folk.

Albumet Songs of innocence är i mina öron det bästa U2 gjort på väldigt länge, men i vetskap att bandet gått kräftgång ganska länge. Skulle inte påstå att albumet är klockrent och helgjutet men en rad spår och särskilt första halvan, gillar jag verkligen.

Song for someone är visserligen en ballad på rutin, men i andra versen rycker han loss, Bono, och känslostormarna och hans temperament pockar ännu på mitt intresse.

https://open.spotify.com/track/47dKd4opEgipcKYEQm4CX4


https://open.spotify.com/track/4LDrUnmsdB5tyWysFuHdfv
 Iris är skriven och dedikerad hans mor. Det är en personlig skiva, inte minst när vi studerar skivans omslag; ett fotografi av Larry Mullen som håller om sin tonåriga son.

Jag vet inte hur band som Coldplay har spelat in i U2 s renässans, säkert på ett eller annat vis.
https://open.spotify.com/track/7LVHVU3tWfcxj5aiPFEW4Q

Chris Martins manskap har ju hela tiden legat nära U2 i den storartade och storslagna ljudbilden som gjort för fotbollskörer (eller program som Mästarnas mästare) och där gitarrerna alltid sjunger högre än själva frontmannens vokala insats.
 Det hela säger sig likna vad som hände i början av 00-talet, då artister och band började "Kopiera" Springsteen och han blev plötsligt "hipp" igen....
Men till skillnad mot Springsteen kommer aldrig U2 bli lika respekterade eller ens "inne". Och irländarna upphör aldrig att förvåna eller ens väcka kontroverser.
Bandet spelar i Globen två kvällar i september. Den "sämsta" platsen" och billigaste biljetten, hamnar någonstans kring 1800 kronor....man börjar ju undra....för vem spelar dem för? Och varför dessa tok-priser? Och varför fäller irländarna ständigt krokben på sig själva?
TA