John Power må vara stor i en stad som Liverpool, där han en gång bildade bandet The La´s med Lee Mavers.

Bandet fick också en stor hit i form av There´s she goes again.

https://open.spotify.com/track/4c6vZqYHFur11FbWATIJ9P

I The La´s var han basist och 1991 lämnar han gruppen.

Sedan startar han bandet Cast. Det är nästan 20 år sedan bandet släppte sin första cd, All changes och ypperliga singeln Walkaway  hittade vägen till mitt hjärta.

https://open.spotify.com/track/3drQLSnECw7QSHMysFqFx7

Det är så lustigt när man bläddrar i en gammal SELECT och läser om just honom och hans musik. Enligt den brittiska tidningen (som sedvanligt) är det nästan det största som hänt pop-världen. Och John Power är killen man ska hänga med.

Han har alltid sett snäll ut, nästan för snäll för rock/popmusik. Å andra sidan Cast är eller var ett mjukare och "gott" band. Harmlösa. Vänliga och sympatiska melodier, sånger om moder natur, och brustet hjärta och smärta och ja, ni fattar....
SELECT trodde att bandet skulle bli näst störst i Storbritannien under brit popen. Men det blev inte så. 1997 kom deras uppföljare, Mother nature calls, men hitsen stannade endast kvar på dem brittiska öarna, om ens det. Oavsett vad som hände och vad man tycker, John Power har berikat mitt liv med undersköna melodier och verser. Sånger som fått mig börja öva gitarr, skänkt mig lycka och välgång och sånger jag inte vill leva utan.
TA

You two

Under mina barndomsår på 80-talet var mina kusiner mina förebilder.
Allt dem gjorda ville jag göra. Allt dom sa ville jag säga. Allt dom var ville jag också vara.
En av mina kusiner var stort U2-fan.

https://open.spotify.com/track/65E62rOSbm7SZbAMYjNTJq

Bandets skiva The joshua tree (1987) hade just släppts och irländarna åkte på uppmärksammad världsturné. Mina kusiner var i Göteborg och såg bandet spela live. När de kom hem igen, tillbaka till Kista, bar dem U2 t-shirts...
https://open.spotify.com/track/56dy3pB0JZJhPAEN9x6Gvc

U2 blev aldrig för mig ett skällsord eller ens något man skulle vara skeptisk över. U2 blev för mig nästan symbios med min kärlek för mina kusiner. Det var inte längre ett band för mig, det blev nästan som en ny familjemedlem. Och vem överger ett syskon eller en släkting i första taget?

Men den tiden kom.

https://open.spotify.com/track/51gowQJDGZm4j7vr8WK2ia

I slutet av 90-talet tappar jag bandet fullständigt, albumet Pop (1997) är en smärre besvikelse och jag har snöat in mig på brit-pop. Nu var allt bara fel med U2. Eller fel är inte rätt ord. U2 var passé. Dem tillhörde historien. Och jag börja också inse att mina kusiner är mänskliga (med flera brister)....

För några år sedan såg jag en fantastisk dokumentär om bandet, From the sky down (2011). Och det händer att jag än idag funderar över den filmen.

I den beskrevs hur allt började hemma på Irland och hur gruppen växte till världens största band. I filmen diskuteras det om fejder inom bandet och Bonos stor vanesinne och varför omvärlden inte alltid uppskattar honom och bandet. Om hur Anton Corbins bilder av gruppen till albumet Joshua tree lagt dem i fatet. Det är då bilden av bandet som "gravallvarliga" målas upp och sedan dess har blivit lite av deras förbannelse...

Våren 2008 reste jag till Berlin. Besökte Hansa studios som ligger vid Potsdamer platz och nära Checkpoint charlie. Studion har legendarisk prägel över sig, här spelade nämligen storheter som Bowie och Lou Reed in skivor , likaså Depeche mode och framförallt här spelades U2s mästerverk Achtung baby in (1991).

Följt av en guide som visade oss runt studions alla delar och rum och förnöjsamt berättade om anekdoter. Det handlade dock mest om Depeche mode och deras egenheter under nattetid. När det kommer till U2 är det mer seriöst. Och guiden låter musiken tala. Han låter oss i sällskapet höra monster-hiten One inne i studion....
....och där någonstans påminns jag om varför jag en gång älskade den melodin...
dem stora känslorna....
....vemodet....
....hoppet....
Bonos effektivt säljande sång.....
https://open.spotify.com/track/3PY7bg1gPZIurkWnRguKUF

Och ända sedan dessa har jag successivt återvänt till U2 och senaste året har jag lyssnat på Achtung baby mer än vad som är sunt, förmodligen.

Vid skrivande stund är bandet ute på en ny världsturné. Aftonbladets Markus Larsson bevakade bandets premiärspelningar i Vancouver förra helgen. Han delade ut betyg 3 ("Trollbindande - men fafatt, 16 maj , 2015, nöjesbladet, s 32) respektive 2 plus ( "Vakna Bono", 17 maj, 2015, nöjesbladet, s. 34) för vardera konsert.
Och krasst handlade ena spelningen nästan mer om hur gitarristen The Edge ramlade över kanten. Och man gjorde skoj av händelsen och hans namn....
Musikaliskt verkar spelningarna vara på en smula tomgång , men Larsson uppskattade några enstaka spår (Until the end of the world, where the streets have no name) och gillade att irländarna överraskade med en cover på Paul Simons Mother and child reunion.

Senaste albumet, Songs of innocence är ingen favorit hos Markus Larsson. Många blev arga när bandet släppte den gratis och flera fick den vare sig dem ville eller inte i sin telefon eller i dator. Ännu en gång väckte bandet starka känslor, och inte sällan negativa.

Det slutade med att bandet fick be om ursäkt. Å andra sidan som Bono säger i en Mojo intervju nyligen: "Nästan 30 miljoner människor har albumet nu, och tagit till sig det i sina liv. Vad som tog 30 år för Joshua tree och åstadkomma, inträffade nu på tre veckor med sista skivan". (s. 90 Mojo Januari 2015, artikel av Danny Eccleston)
Han syftar på teknikens genomslagskraft och stora spridning till folk.

Albumet Songs of innocence är i mina öron det bästa U2 gjort på väldigt länge, men i vetskap att bandet gått kräftgång ganska länge. Skulle inte påstå att albumet är klockrent och helgjutet men en rad spår och särskilt första halvan, gillar jag verkligen.

Song for someone är visserligen en ballad på rutin, men i andra versen rycker han loss, Bono, och känslostormarna och hans temperament pockar ännu på mitt intresse.

https://open.spotify.com/track/47dKd4opEgipcKYEQm4CX4


https://open.spotify.com/track/4LDrUnmsdB5tyWysFuHdfv
 Iris är skriven och dedikerad hans mor. Det är en personlig skiva, inte minst när vi studerar skivans omslag; ett fotografi av Larry Mullen som håller om sin tonåriga son.

Jag vet inte hur band som Coldplay har spelat in i U2 s renässans, säkert på ett eller annat vis.
https://open.spotify.com/track/7LVHVU3tWfcxj5aiPFEW4Q

Chris Martins manskap har ju hela tiden legat nära U2 i den storartade och storslagna ljudbilden som gjort för fotbollskörer (eller program som Mästarnas mästare) och där gitarrerna alltid sjunger högre än själva frontmannens vokala insats.
 Det hela säger sig likna vad som hände i början av 00-talet, då artister och band började "Kopiera" Springsteen och han blev plötsligt "hipp" igen....
Men till skillnad mot Springsteen kommer aldrig U2 bli lika respekterade eller ens "inne". Och irländarna upphör aldrig att förvåna eller ens väcka kontroverser.
Bandet spelar i Globen två kvällar i september. Den "sämsta" platsen" och billigaste biljetten, hamnar någonstans kring 1800 kronor....man börjar ju undra....för vem spelar dem för? Och varför dessa tok-priser? Och varför fäller irländarna ständigt krokben på sig själva?
TA

Vad innebär det när en artist har satt prägel på ditt liv?
Hur kan de få uttryck?

Ett tecken på detta är när man finner melodier och gärna texter som i flera fall kan stämma in eller relateras till ens eget liv, vad man går igenom och fas man befinner sig.

När artister/band har förmågan eller förmår och sätter ord eller ger uttryck för ens känslor och tankar som ibland är så svåra och beskriva, då skulle man nog kunna säga att dem har en stor del i ditt liv.

Håkan Hellström har inte bara gett röst åt ungdomarna i Göteborg. Han har som sina idoler (Springsteen t ex) också lyckats fånga samtiden, allmängiltiga ting och även gett oss berättelser. Sanna eller osanna, har mindre betydelse. Hans känsla och hans vassa penna kan vara förlösande.

När vi ändå nämner honom, kan vi inte bortse ifrån ryktet, eller skrönan om hur en brittisk fotbollssajt trodde att hans sång, Hurricane gilbert,

https://open.spotify.com/track/552btQqImGwYpCQj1uWntl

var en hyllning till fotbollslaget Tottenhams spelaren och Harry Kane. Det går inte annat än och småle. Och mest handlar det väl om hur mindre världen blivit efter globaliseringen och teknikens under. Men också hur trångsynta/enkelspåriga faktiskt vissa fotbollssupportrar verkligen kan framstå i ett visst ljus.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article20291003.ab


Nåväl, tillbaka till vår huvudman, och Sveriges i synnerhet mest populäre manliga artist. Mycket har sagts och skrivits om honom , och jag förmår nog inte ge något nytt perspektiv på honom. Han är unik , i den bemärkelsen att han lyckas förena folk, människor utifrån olika, åldrar, kön, stilar , delar av samhället. Hans texter om utanförskap, drömmar, längtan, kärlek och livet får alla och känna sig inkluderade. I April hade jag ju kunna valt Minnen av aprilhimlen,
https://open.spotify.com/track/2aIQkhpMTfXyv1jAAIC05K
eller varför inte eminenta Valborg , https://open.spotify.com/track/0Hz0ySp6XYrBhEQPU16Hz8

men jag tog i stället Man måste dö några gånger för att kunna leva....https://open.spotify.com/track/3dHuioB3G88EKsiP8otWdn

En melodi vars titel jag gärna reflektera över och känner lite extra för, just nu.
TA

https://open.spotify.com/track/5EzWFGjojTF30wuLnBa2OO
Göteborgsorkestern Soundtrack of our lives (SOOL) blev uppskrivet i slutet av 90-talet, deras uppenbart Stones influerade rock gick inte bara hem i Sverige. Noel Gallagher gillade bandet så mycket så han lät dem vara förband under Oasis turné , sommaren 2002.

SOOLs tredje album Behind the music (2001) spelade jag ofta under en längre period. Det var ett album som jag tyckte hade så mycket, det kunde också på några ställen även låta Madchester (independent luxary) och japp, Oasis (mind the gap).

Men jag tappade sedan bandet eller kanske var det Ebbot. Han såg och hörde man överallt, kändes det som. Och härom året, 2012, närmare bestämt firade bandet sin avskedsturné och man gav ut ett nytt album, Throw it to the universe eller inte helt sant faktiskt. Det var en del b-sidor och utgivet material och några nyskrivna låtar som förgyllde plattan. Så här några år senare, förstår jag ändå att bandet slutade värdigt och på absoluta toppen. Melodin You re the beginning intygar detta fastlåtande. "Don´t let your fear destroy your faith" sjunger också Ebbot, och man ryser , bara ryser.
TA

https://open.spotify.com/track/3Ugx4WiCPdToOuz8WeZGid

Stevie Nicks, vad ska man börja någonstans?
Och vart slutar man?
Går det i huvudtaget att helt bryta med henne och hennes musik?
Antagligen inte....
Sedan några år tillbaka har jag varit alldeles besatt av henne och Fleetwood mac. Det fascinerande är ju hur god låtskrivare hon är. Hon har ju inte bara gjort fina melodier för sin framgångsrika grupp, nej, även hennes solokarriär rymmer ju stora ljusglimtar, ja, låtar som andra artister skulle döda och göra bankrån för...eller springa världen runt , en gång, två gånger för....
Dem allra ypperliga tinga kräver  och fodrar nog kunskap,begåvning och stor ansträngning. Men när vi musikkonsumenter/entusiaster hör slutresultatet och verket , luras vi i uppfattningen eller illusionen av hur lätt allt verkar vara för upphovsmannen.
Det blir som en synvilla. En omöjlig fantasi.
Ungefär som när vi ser dem allra bästa fotbollsspelarna agera. Det dem gör på planen ser så enkelt ut, men de flesta av oss vet , hur enormt svårt det faktiskt är...
TA

https://open.spotify.com/track/77zz8fPUkrXjqK5sFyoHhm

Upptäckte den här pärlan till electro-pop i filmen Drive (2011) , och ändå sedan dess har jag dyrkat den här melodin. Bara versen är ju genialisk:

i dont eat 
i dont sleep
i do nothing but think of you
you keep me under your spelll 

Det är ju glädjande att man nästan vid 40 års ålder ännu kan påverkas starkt av popmusik ,och känna beundran brinna för andras kreativa jag och konstnärliga ådra.

Gruppen bakom detta mästerverk heter Desire, de härstammar från Montreal och Portland i Oregon, USA. Deras musik beskrivs vara inspirerad av 80-talets lite utskällda italo disco scen/sound.
Och när jag ser om Joachim Triers mästerliga film Oslo 31 augusti (2011) och huvudpersonen Anders går på hemmafest och besöker gamla ex och vänner , och vad hörs inte i bakgrunden?
Jo, Under your spell med Desire....
Den fungerar lika bra såväl i Los Angeles och bland Ryan Goslings tystlåtna och våldsamma stuntman och hans trånande efter Carey Mulligans söta bankrånare hustru  såsom  på hipster fest i dunklets och det tunga, karga och det deprimerande Oslo. TA

Kommer man någonsin kunna skriva om all musik som jag så gärna vill skriva om?
Det rör sig inte alltid nödvändigtvis om den allra bästa, mest nyskapande eller ens mest spännande det går och få tag på....

I mitt fall skriver jag om den musik som jag har någon form av relation till.
Visst, även jag har väl gränser, det finns några band/artister jag verkligen inte kan skriva om, pga att jag hyser alltför mycket agg , vrede eller avstånd till dem eller kanske kontexten deras musik en gång befann sig.

"Hat" är för starkt ord och använda i den här kontexten, men ta till exempel ett band som Queen, jag kommer aldrig kunna lyssna på dem. Kommer aldrig fatta dem, kommer aldrig ens försöka.
Mobbarna i skolan lyssnade på Queen under 80 och 90-talet. Det är liksom Queen för mig. Förtryckarnas musik.
Jag kan heller inte begripa mig på Limp Bizkit, deras cover på The Whos Behind blue eyes var en styggelse som heter duga. Fan jag skriver ju ändå om banden jag inte vill skriva om eller ens skänka en sekund tanke kring.....TA