https://open.spotify.com/track/1pMvHkgksVZ3GjPznes0FM
Det fanns en tid då jag seriöst försökte skriva om musik. Jag ville väl försöka leva ett liv som musikjournalist. Men den tiden är sedan länge förbi.
Sedan några år tillbaka inser jag hur svårt det måste vara och skriva - angeläget - om musik.

Och framförallt i mitt fall hur lätt det var och skriva om någonting som man egentligen inte begrep sig på. Jag intervjuade artister utan att ens kunna dem enklaste ackorden på gitarr. Jag hade inte ens själv provat och spela eller ens försöka skriva egna låtar. Hur skulle jag förstå Josh Rouse när han berättade om hur det gick till när han skrev låtar?
Det är ju bisarrt, egentligen.

Det är på något sätt en fröjd och läsa äldre texter i tidningen Pop. Det är lite rörande och läsa texter, reportage och artiklar skrivna av några av det här landets numera ledande skribenter. Dessutom skildrar dem en tid och deras historier är sprungna ur en tid , där media var annorlunda och det är långt före dagens teknologi med sociala medier och ständig informationsbrus.

Jan Gradvalls intervju med en 49-årig Mick Jagger (då aktuell med singeln Sweet thing , se ovanstående video och tredje soloalbumet Wandering spirit)  i London (# 2 mars 1993 , Pop, s.146-151) lämnar spår. Det är till och börja med en väldigt inbjudande layout med det guldränkta porträttet av en Rolling stone sångare från slutet av 70-talet, kanske tidigt 80-tal.  Här berättas att Jagger skulle först bli gymnastiklärare som sin far, men på skolan fanns det en svart kock som öppnade en ny värld för honom. En värld som vibrerade av rhythm & blues och Jaggers släppte sina gymnastiklärare-drömmar....
Höjdpunkten under intervjun som jag ser det är när Mick Jagger får frågor om Primal Scream och Black crowes. Banden framstod i vissa kretsar som direkta efterapare och beskylldes för stjäla av just Stones.

https://open.spotify.com/track/3odPjdX1SjxxjIr0EZjEht

https://open.spotify.com/track/64otvDsAAAmLVTSEM2FYSW

Jagger berättar att han har albumet Screamdelica (Movin on up har samma ackord som Sympathy for the devil) på hotellrummet. Black Crowes har han också sett live flera gånger.
Samtalet rör sig om nostalgi. Och Jagger säger sig inte vara nostalgisk. Han vill inte blicka bakåt och prata om åren vid 1965. Han är bara intresserad av vad som händer nu.

Han försvarar eller snarare visar förståelse för banden Black Crowes och Primal Scream. Han jämför dem med vad Stones gjorde när de upptäckte bluesen. De var ju för unga för att ha upplevt musiken när den slog igenom. Upptäcka musiken är som och få tillgång till ett bibliotek. Det blir inte nostalgi för dem, det blir ju något nytt för dem.  Jagger minns hur han gjorde när han upptäckte bluesen (John lee hooker och Muddy waters), han lyssnade, kopierade , ändrade, lade till. Det var en enorm inspirationskälla.
 TA