Dear John

https://open.spotify.com/track/752R2h0nzGsAacpFoXRKNB

John Lennons musik slutar aldrig fascinera. Hans soloskivor till skillnad mot The Beatles samtliga album är för mig än så länge inte sönder-spelade. Visst enstaka melodier som t ex Happy Xmas (war is over) är knappast något måste för mig.
Härom veckan hörde jag Imagine , och jag bara insåg återigen, vilken fantastisk sång det faktiskt är. Och så kommer det även vara om 100 år. Det är kanske en av tidernas främsta pop-sånger någonsin. I Lennons musik hör jag människan , hans kärlek, hans tvivel och våndor och tankar. Hans musik är uppriktig och fylld med visdom och hans visioner om en bättre värld.
Han har under sina år efter Beatles skrivit en rad fina melodier, det är också fascinerande hur han gör konst av och om sin kärlek med hustrun Yoko. Hans liv blev också hans konst, eller var det tvärtom?

Ibland kan jag inte sluta och grubbla över, vad hade han tyckt om världen idag? Vem hade John Lennon varit idag? Hade han fortsätt och göra skivor? Och blivit som många andra från hans generation ganska trött och slentrianmässig och på väg och spela ut sin roll? Bara gud vet.
Nja, det hela ter sig ganska meningslöst....
John Lennon är en legend, och hans musik når för mig högre höjder för varje lyssning. Hans melodi Mother är rörande, kärlekssångerna Oh Yoko och Love får mig och smälta, och texten i God är ju alldeles lysande.

i dont believe in bible
i dont believe in tarot
i dont believe in hitler
i dont believe in jesus
i dont believe in kennedy
i dont believe in buddha
i dont believe in  mantra
i dont believe in  gita
i dont belive in yoga
i dont believe in kings
i dont believe in Elvis
i dont believe in Zimmerman
i dont believe in  beatles
i just believe in me
Yoko and me
and that´s reality

the dream is over
what can i say?
the dream is over
yesterday
i was the dream weaver
but now im reborn
i was the walrus
but now Im John

John Lennons kärlekssång Beautiful boy (skriven till sonen Sean) är också ett starkt kort. Har fastnat för textraden som flitigt citeras av alla möjliga:

life is what happens to you  
while you´re busy making other plans

Och ibland känns dem raderna så otroligt träffande.... TA

https://open.spotify.com/track/16fzReMJmcLlBccnZCTZNS

Världens bästa "stalking (förföljsesyndrom) låt": Every breath you take med The Police.....

every breath you take
every move you make
every bond you break
every step you take
i´ll be watching you

TA

Blur släpper ny skiva efter ett antal år , och man noterar att dem är tillbaka till flera skribenters stora glädje. Jag är dock tveksam om jag ens kommer lyssna på albumet, The magic whip.

Har dock ägnat flera minuter och studerat bilden av Blur, 2015. Har ägnat minuter för och studera bandmedlemmarnas klädstil, mycket på grund av att jag själv behövde lite hjälp i mina egna klädköp...
Vad kom jag då fram till?
Damon är ju för snygg, han kan man ju aldrig härma....
Alex är också untouchable....
Graham skulle man ju kunna efterlikna. En gång i tiden vet jag att någon tyckte att jag liknade honom. Det tog jag som en komplimang. Men Graham 2015 bär spår av tung alkoholism och riktigt så där sliten är svårt för mig och vara....
vem är då kvar?
Trummisen Dave.
Marinblå pikétröja, blå midje-kort bomullsjacka och ett par blå jeans och traditionella sneakers.
"Du valde tönten!", fick jag höra av mitt syskon när jag berättade hur jag resonerade om Blur, klädmode och min egen stil.
TA

Läser eller snarare tittar i ett gammalt nummer av Pop (vintern 1999)  och Mats Olssons artikel om sin egen
entusiasm, kärlek för "det enda sanna amerikanska bandet" (s.0861-0862) Los Lobos lämnar ingen oberörd.
Det är minst lika fascinerande hans förmåga att lära känna bandets medlemmar och umgås med dem som Los Lobos i sig. Ett mexikanskt influerat cover-band från början som vuxit och fick tidigt ett rykte om sina vitala live-spelningar med hängiven, blandad publik....och deras gränslösa kärlek till musik som tar uttryck i flera olika genrer: rock n ´r roll ,folkmusik, blues etc.
Känner verkligen igen mig när Olsson skriver hur han har köpt allt med bandet. Han äger till och med skivor, filmmusik, där bandet medverkar, musik till filmer han inte brytt sig om och se. TA

https://open.spotify.com/track/2UKkLqST2xWpK8n1b0Xr5Z
https://open.spotify.com/track/16wsshdY3nqCoG9yCJIMEP
Slutar aldrig förvånas över hur märkliga melodier som spökar i ens huvud.
När det verkar som man har glömt bort dem , ja, då besöker dem Minnesbanken igen.
En av årets mest omtyckta sånger från melodifestivalen gjordes av en karismatisk same, Jon Henrik Fjällgren.
Hans bidrag, Jag är fri, innehåller som bekant jojk.
Det fick mig härom dagen och tänka på ett 90-tals fenomen, Enigma. Det var märkvärdiga videos med påkostad mystik. Kloster, munkar och hela kittet. Om jag inte missminner mig var det folk som låg bakom Sandras framgångar som "gömde sig" bakom artistnamnet Enigma.
Deras musik och i synnerhet hiten Return to innocence (1994) har i mitt huvud en del likheter med Jon Henrik Fjällgrens bidrag....
men som tidigare hänt, så kan jag vara helt ute och cyklar...
TA

spotify:track:1iMoeYXQyq2yaUh10NmeNE
Ja, vad börjar man någonstans?
Har på allvar börjat inrikta mig mer på en tillvaro utan skivköp.
Det börjar alltså nalkas för ett sista skivköp. Definitivt sista. I så där
25 års tid har man ägnat miljoner timmar och sekunder åt dessa ting. Köpt , köpt och åter köpt.
Samlat i förbannelse.
För vad?
Man har ju lurat sig själv och kanske lärt sig själv att älska musik....
Det finns värre saker. Givetvis.
Så när man nu äntligen har kommit till denna insikt, vad att göra?
Jo, nöja sig med de skivor man köpt och samlat på sig under åren. Nu ska det umgås, fördjupas
och begrundas över album, spår osv. Vilka låtar, album förhöjer mitt liv och finns det faktiskt musik som jag helt enkelt inte kan sluta lyssna på och för att drar det ännu längre: leva utan?

För i 25 år har man köpt, köpt och åter köpt, man tappar  lite , vad ska man säga, uppskattning av musik, det blir ju mer och mer konsumtion. Man köper och inget får någon större betydelse.
En ny skiva på måndag, och på tisdag köper du en ny igen osv. Tid för ett album, tid för att lyssna och tid för fördjupning blir bara gjort i teorin.
Nåväl, om man nu ska göra detta val. Vad blir då den sista skivan man köper i sitt liv?
Härom dagen stod jag faktiskt och höll i eh, tror det eller ej, en samling med Celine Dion....
men jag valde att lägga pengar på ruccola salladen istället....
TA

George Bäst!

80-talet lite förenklat tillhörde några få artister: Madonna, Prince, Michael jackson och George Michael.
Den senare var redan ett namn med gruppen Wham,

https://open.spotify.com/track/2qTDfHgahG76N4AzFuvpOF

hans solokarriär skulle inte bli sämre.
Liksom konkurrenterna eller sina jämlika handlade hans uttryck  mycket kring sex. Det var inte bara vågade videos med tidens mått och mätt utan melodier fick namn som I want your sex.

Skäggstubb, kors i örat och en frisyr som bara tillhörde sångaren George Michael. Var han OKEJ-generationens svar på Elvis Presley?
Jeans, boots och skinnjacka. Han blev inte bara en sexsymbol, idol utan också en slags modeikon.
Hans stora framgångar hittades med albumet Faith (1987)

. https://open.spotify.com/track/0L0T4tMAaGqLgIVj1MOj9t

Uppföljaren Listen without predjudice vol. 1 (1990) blev dock inte lika uppskattat. Hans video Freedom var banbrytande och nyskapande i sättet man använde fotomodeller på. Och det var början på videos, då sångarens medverkan lyste helt med sin frånvaro.
Melodin Waiting for the day hänger kvar i mig efter alla år, slutar aldrig förvånas över hur snyggt den avslutas med nästan ett medly på Rolling stones You cant always get what you want.

https://open.spotify.com/track/75YoHH9vk1KO4S7db3QxGV

https://open.spotify.com/track/7C8AwK5pFTrcB34IUmuzXc

Det gick lite trögare på 90-talet för George michael. Singeln Too Funky släpptes sommaren 1992 , och blev visserligen flitigt spelad så väl på radio som på MTV. Svenska fotomodellen Emma Sjöberg syntes en hel del i musikvideon vilket väckte svensk medieintresse, givetvis. Men ett riktigt album lät sig dröjas....https://open.spotify.com/track/42oNny7A4CqwQzmCLTRXv9

George Michael släppte albumet Older (1996), som innehåller flera fina singlar: Spinning the wheel, Fast love och Jesus to a child.

https://open.spotify.com/track/2SzCxX6M6vDwdEwnHDiTaY

https://open.spotify.com/track/6SaeXxdt0Id6ZzmX0ZGTQK

https://open.spotify.com/track/4V4Ur4PJskr5vR2ek8VHWw

Den storslagna och rörande balladen Jesus to a child har jag alltid förknippat med hans privatliv och hans älskare som gick bort i sjukdom. Men lyssnar man på texten finns inga synliga spår av så skulle vara fallet.

Senare år har mest handlat om skandaler kring popstjärnans privatliv, Och ibland undrar jag om han inte behandlas annorlunda och granskas lite extra av brittisk snask press, på grund av hans homosexualitet.
Jag har svurit en ed att inte läsa någon mer självbiografi under 2015. Det är ju inte sunt. Måste ägna mig hellre åt korsord, bildning och kollar båtpriser. Men skulle jag få ett "återfall" i självbiografiernas träsk, låt gärna det bli en bok om George Michael.  TA

https://open.spotify.com/track/1pMvHkgksVZ3GjPznes0FM
Det fanns en tid då jag seriöst försökte skriva om musik. Jag ville väl försöka leva ett liv som musikjournalist. Men den tiden är sedan länge förbi.
Sedan några år tillbaka inser jag hur svårt det måste vara och skriva - angeläget - om musik.

Och framförallt i mitt fall hur lätt det var och skriva om någonting som man egentligen inte begrep sig på. Jag intervjuade artister utan att ens kunna dem enklaste ackorden på gitarr. Jag hade inte ens själv provat och spela eller ens försöka skriva egna låtar. Hur skulle jag förstå Josh Rouse när han berättade om hur det gick till när han skrev låtar?
Det är ju bisarrt, egentligen.

Det är på något sätt en fröjd och läsa äldre texter i tidningen Pop. Det är lite rörande och läsa texter, reportage och artiklar skrivna av några av det här landets numera ledande skribenter. Dessutom skildrar dem en tid och deras historier är sprungna ur en tid , där media var annorlunda och det är långt före dagens teknologi med sociala medier och ständig informationsbrus.

Jan Gradvalls intervju med en 49-årig Mick Jagger (då aktuell med singeln Sweet thing , se ovanstående video och tredje soloalbumet Wandering spirit)  i London (# 2 mars 1993 , Pop, s.146-151) lämnar spår. Det är till och börja med en väldigt inbjudande layout med det guldränkta porträttet av en Rolling stone sångare från slutet av 70-talet, kanske tidigt 80-tal.  Här berättas att Jagger skulle först bli gymnastiklärare som sin far, men på skolan fanns det en svart kock som öppnade en ny värld för honom. En värld som vibrerade av rhythm & blues och Jaggers släppte sina gymnastiklärare-drömmar....
Höjdpunkten under intervjun som jag ser det är när Mick Jagger får frågor om Primal Scream och Black crowes. Banden framstod i vissa kretsar som direkta efterapare och beskylldes för stjäla av just Stones.

https://open.spotify.com/track/3odPjdX1SjxxjIr0EZjEht

https://open.spotify.com/track/64otvDsAAAmLVTSEM2FYSW

Jagger berättar att han har albumet Screamdelica (Movin on up har samma ackord som Sympathy for the devil) på hotellrummet. Black Crowes har han också sett live flera gånger.
Samtalet rör sig om nostalgi. Och Jagger säger sig inte vara nostalgisk. Han vill inte blicka bakåt och prata om åren vid 1965. Han är bara intresserad av vad som händer nu.

Han försvarar eller snarare visar förståelse för banden Black Crowes och Primal Scream. Han jämför dem med vad Stones gjorde när de upptäckte bluesen. De var ju för unga för att ha upplevt musiken när den slog igenom. Upptäcka musiken är som och få tillgång till ett bibliotek. Det blir inte nostalgi för dem, det blir ju något nytt för dem.  Jagger minns hur han gjorde när han upptäckte bluesen (John lee hooker och Muddy waters), han lyssnade, kopierade , ändrade, lade till. Det var en enorm inspirationskälla.
 TA

https://open.spotify.com/track/2gGklgzpERx7g99UgFSaOd
Ändå sedan hans medverkan i Så mycket bättre har jag varit ganska less på honom. Olle Ljungström. Det blev bara för mycket.
Och någonstans blev det så uppenbart.
Han var inte längre min och din tröst.

Han blev folklig och Darin gjorde stor succé med En apa som liknar dig. Men någonstans försvann , allt som gjorde Olle Ljungström. Han, betraktaren, han som alltid står som "outsider".
När jag upptäckte honom i mitten på 90-talet , förtjusades jag av hans uttryck, det var Neil Young , tänk er Harvest eller Harvest Moon på svenska. Och Olle Ljungströms texter och formuleringar var något jag också uppskattade. Han kunde med språket skapa dramatik och som han gjorde det. "En vanlig dag på heroin" (singeln Spelar vanlig från 1993) väckte ilska och löpsedlar i ett 90-tals lagom Sverige.
Gillade hans humor, hans "på sniskan attityd", och syrliga kommentarer kring Sverige. Han var trött på "agentor (Agneta Sjödin,TV4), och plötsligt ser man dem överallt, överallt, överallt" i Överallt (1995). Då visste han inte att han skulle gå i exakt samma fälla så där nästan 20 år senare.

En av mina planer jag hade 2004 var ju och försöka skriva ett hyllningsartikel till Olles andra soloalbum Världens räddaste man (1994). Jag ville skriva om hur skivan kom till, låt för låt och ge en berättelse om inspelningen och "mästerverket". Hade lite telefonkontakt med artisten i fråga, och vi talade lite kort om en intervju i samband med mitt projekt. Dessvärre passade det riktigt då....

Olle Ljungström var viktig för mig under min tonår och långt in som 20 plussare. Många minnen kretsar kring hans musik. Så det är med glädje härom kvällen då jag lyssnar på Sånt som bara händer mig från hans  fjärde album Det stora kalaset (1998). En mäktig pianoballad, har alltid av någon märklig anledning tänkt på Elton John. Men det säger mer om mig än om själva melodin. Härom kvällen fastnar jag för textraderna:

"jag kunde krypit över alper
jag kunde svalt en ocean
för att vara först i dina tankar
att det var jag 
och inte han"

TA

https://open.spotify.com/track/6itnrwVzHA4iYnzWiRUqyL
Joel Alme är tillbaka , nu på svenska , hans senaste skivan heter Flyktligan och fungerar tydligen som en slags släktkrönika. Har vid skrivande stund inte hört albumet, men blir verkligen nyfiken efter läst flera intervjuer med Alme.
I intervjun i Nöjesguidens (s.14-15 nöjesguiden nr 2 2015)  Patrik Forshage, säger han också något klokt. Han och reportern talar om barndom, om vuxna som inte bryr sig om barnen. De kommer inte helt osökt in på ett övergrepp som inträffat i Malmö. I vissa kretsar läggs skulden på barnet.
- "Jag tror folk har glömt hur det är att vara barn, hade man kommit ihåg det hade man aldrig kunnat begå begrepp. "Children are the only ones who blush", sjöng Lou Reed, och så är det. Det är en egenskap vi behöver behålla. Jag kan komma ihåg den oskuldsfullheten, du vet som i filmen Stand by me. Innan hormonerna hade hunnit sätta igång, innan tjejerna blivit viktiga. Jag minns hur det vara att bygga lego, men jag minns också känslan av att bli kränkt i olika sammanhang", säger Joel Alme.